Nar prosten hade ridit nerfor berget och kom hem till sig gard, visste han inte mer om det var en drom eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tanka pa de arma djuren, som var under vilddjursvalde, det forstod han. Och han predikade sa valdeligen for Delsbobonderna, att i hans tid blev alla vargar och bjornar utrotade har i socknen, fast de lar nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Har slutade Barnhard sin berattelse. Han fick mycket berom fran alla hall, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle fa priset. De flesta ansago nastan, att det var synd om Klement att nodgas tavla med honom.

Men Klement borjade oforskrackt. "Det var en dag, da jag gick pa Skansen utanfor Stockholm och langtade hem," sade han, och sa berattade han om pysslingen, som han hade frikopt, for att han inte skulle bli satt i bur och begapad av manniskorna. Och han talade vidare om, att knappt hade han utfort denna goda garningen, forran han hade blivit lonad for den. Han talade och talade, under det att ahorarnas hapnad blev allt storre, och nar han antligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fabodjantorna lagt ner sina handarbeten i knaet och sutto ororliga och stirrade pa Klement, som hade fatt uppleva sa markvardiga handelser.

Sa snart Klement hade slutat, sade den aldsta fadbodjantan, att han skulle han halsduken. "Barnhard har bara berattat sadant, som har hant en annan, men Klement har sjalv varit med om en riktig saga, och det tycker jag ar former," sade hon.

Detta hollo alla med om. De sago att Klement med helt andra ogon an forut, sedan de hade fatt, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var radd att visa hur stolt han kande sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hande det, att nagon fragade honom var han hade gjort av pysslingen.

"Jag hann inte sjalv satta ut en bla skal till honom," sade Klement. "Men jag bad lappgubben gora det. Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.

Knappast hade Klement sagt detta, forran en liten tallkotte kom farande och slog honom pa nasan. Den kom inte fran traden, och ingen av manniskorna hade kastat den. Det var alldeles omojligt att begripa var den kom ifran.

"Aj, aj, Klement!" sade fadbodjantan. "Det ser ut, som om smafolket skulle hora pa vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lamnat at nagon annan att satta ut den blaa skalen."

Ornen och pojken voro ute i god tid nasta morgon, och Gorgo tankte nog, att han skulle hinna langt uppat Vasterbotten den dagen. Men da bar det sig inte battre, an att han horde hur pojken sade for sig sjalv, att i ett sadant land, som det han nu for fram over, var det val omojligt for manniskor att leva.

Landet, som lag under dem, var sodra Medelpad, och dar fanns rakt ingenting annat an odsliga skogar. Men nar ornen horde pojkens ord, ropade han genast: "Haroppe har de skogen till aker."

Pojken tankte pa vad det var for en skillnad mellan de ljusa, gula ragakrarna med sina veka stran, som skoto upp pa en sommar, och den morka barrskogen med de fasta stammarna, som behovde aratal for att mogna till skord. "Det vill gott talamod till for den, som ska fa sin bargning fran en sadan har aker," sade han.

Mer blev det inte sagt, forran de kommo till en plats, dar skogen var avverkad, sa att marken var tackt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. Nar de foro fram over stubbmarken, horde ornen, att pojken sade for sig sjalv, att detta var en bra ful och fattig plats.

"Det ar en aker, som blev avmejad forra vintern," ropade ornen genast.

Pojken tankte pa hur skordemannen i hans trakt foro ut pa sina skordemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och pa kort tid mejade av ett stort falt. Men skogsakern skordades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, dar snon lag hog och kolden var som strangast. Det var ett drygt arbete bara att falla ett enda trad, och for att avverka en skogslott, sa stor som denna, hade de val mast ligga ute i flera veckor. "Det maste vara duktigt folk, som kan meja av en sadan har aker," sade han.

Nar ornen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn pa en liten koja, som lag i kanten av stubbmarken. Den var uppford av grova, obarkade stockar, var utan fonster och hade bara ett par losa brader till dorr. Taket hade varit tackt med bark och kvistar, men det var nu sonderfallet, sa att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast nagra stora stenar, som hade tjanat till eldstad, och ett par breda trabankar. Nar de foro fram over kojan, horde ornen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en sa elandig stuga.

"Skordemannen, som har mejat skogsakern, har bott har," ropade ornen genast.

Pojken tankte pa hur skordefolket hemma i hans trakt vande tillbaka glatt och muntert fran arbetet och hur det basta, som mor hade i visthuset, bullades upp for dem. Har skulle de efter det stranga arbetet ga till vila pa harda bankar i en koja, som var samre an ett uthus. Och vad de fingo ata, det kunde han rakt inte begripa. "Jag ar radd for att de inte halles nagra skordegillen for de har arbetarna," sade han.

Litet langre fram sago de under sig en forfarligt usel vag, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sonderskuren av backar pa flera stallen. Nar de foro fram over skogsvagen, horde ornen, att pojken undrade vad som hade fraktats pa en sadan vag.

"Det ar pa den har vagen, som skorden har forts till stacken," sade ornen.

Aterigen tankte pojken pa vilket lustigt liv det var darhemma, nar de stora skordevagnarna, forspanda med tva starka hastar, drogo saden bort fran akern. Karlen, som korde, satt stolt hogst pa lasset, hastarna yvdes och kramade sig, och bybarnen, som hade fatt lov att klattra upp pa karvarna, sutto dar och skreko och skrattade, halvt glada och halvt forfarade. Men har fraktades tunga stockar utfor och uppfor stupande branter. Hasten matte bli som sonderdragen, korkarlen skulle val mangen gang kanna sig fortvivlad. "Jag ar radd for att det inte har horts mycken gamman utmed den har vagen," sade pojken.

Ornen svingade sig framat med valdiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en alvstrand. Har sago de en plats, som var alldeles betackt med spanor, stickor och bark. Ornen horde, att pojken undrade varfor det sag sa skrapigt ut darnere.

"Det ar har, som skorden har varit stackad," ropade ornen.

Pojken tankte pa hur sadesstackarna i hans trakt lades upp tatt vid gardarna, som om de voro deras basta prydnad. Har kordes skorden ner till en odslig alvstrand och lamnades dar. "Jag undrar om nagon gar hit bort i odemarken, raknar sina stackar och jamfor dem med grannens," sade han.

En liten stund darefter hunno de fram till den stora alven Ljungan, som flot fram i en bred dalgang. Genast var allt sa forandrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den morka barrskogen hade stannat pa branterna ovanfor dalen, och sluttningarna voro kladda med ljusstammiga bjorkar och aspar. Dalen var sa bred, att alven pa manga stallen kunde vidga ut sig till sjoar. Pa stranderna lag en stor, rik bygd med praktiga och val upptimrade gardar. Nar de foro fram over dalen, horde ornen, att pojken undrade over att angar och akrar, som funnos dar, kunde racka till for en sa stor befolkning.

"Har bor skordefolket, som mejar av skogsakern," ropade ornen.

Pojken tankte pa de laga stugorna och de kringbyggda gardarna i Skane. Har bodde bonderna i riktiga herrgardshus. "Det ser ut, som om det skulle lona sig att arbeta i skogen," sade han.

Ornen hade amnat fara rakt mot norr, men nar han kom ett stycke over alven, horde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid alvbradden. Da svangde Gorgo om och for osterut nerat Ljungan. "Det ar alven, som tar hand om det och kor det till kvarnen," ropade han.