Snart tyckte sig pojken forsta, att de hade kommit langt uppat Lappland, och har blev skaran, som vandrade framat, allt glesare. Ragstraet, kornet, smultronet, blabarsriset, artrankan, vinbarsbusken hade foljt med allt hittills. Algen och kon hade gatt sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Manniskorna foljde med an ett stycke, men sa blevo ocksa de staende. Solen skulle nog ha varit nastan overgiven, om det inte hade kommit nytt foljesfolk. Videbuskar och en mangd annat smakratt sallade sig till taget. Lappar och renar, fjallugglor och fjallravar och snoripor forenade sig med det.

Pojken horde nu nagot, som kom emot dem. Det var en mangd floder och backar, som stortade fram i stark fors. "Varfor har de dar sa brattom?" fragade han. – "De flyr undan for den stora forstenaren, som bor oppe i fjallen," svarade en riphona.

Helt plotsligt sag pojken, att framfor dem reste sig en hog, mork mur med uttaggat kron. Vid asynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vande genast sitt stralande ansikte emot den och overgot den med ljus. Da visade det sig, att det inte var nagon mur, som stod i deras vag, bara de allra skonaste berg, som hojde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo roda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblaa med guldskiftningar. "Framat! Framat! Ingen fara, sa lange som jag ar med," ropade solen och rullade uppat bergens branta sidor.

Men under farden uppat bergen overgav henne den tappra ungbjorken, den starka tallen och den envisa granen. Har overgavo henne renen, lappen och videt. Till sist, nar hon var uppe pa bergtoppen, var det ingen mer an den lilla Nils Holgersson, som foljde henne.

Solen rullade in i en klyfta, dar vaggarna voro kladda med is, och Nils Holgersson ville folja henne dit in, men langre an till klyftans oppning vagade han sig inte, for darinne sag han nagot forfarande. Langst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, har av istappar och mantel av sno. Framfor trollet lago nagra svarta ulvar, som reste sig och oppnade sina gap, nar solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass kold, ur det andra kom vasande nordan, ur den tredje kom svart morker. "Det dar ar val allt den stora forstenaren och hans folje," tankte pojken. Han forstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var sa nyfiken att se hur motet mellan trollet och solen skulle avlopa, att han blev staende.

Trollet rorde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat an log och stralade. Sa fortgick det en stund, och pojken tyckte sig marka, att trollet borjade sucka och vandas, snomanteln foll, och de tre forfarliga ulvarna vralade mindre valdsamt. Men plotsligen ropade solen: "Nu ar min tid ute," och rullade baklanges ut ur klyftan. Da slappte trollet sina tre ulvar losa, och med ens foro nordanstormen, kolden och morkret ut ur klyftan och borjade jaga solen. "Kor bort henne! Driv undan henne!" ropade trollet. "Jaga henne sa, att hon aldrig kommer tillbaka! Lar henne, att Lappland ar mitt!"

Men Nils Holgersson hade blivit sa angslig, nar han horde, att solen skulle jagas bort fran Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.

Och nar han hade kommit till besinning, hade han markt, att han lag pa bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han fa reda pa var han sjalv befann sig?

Han reste sig upp och sag sig omkring. Da follo hans blickar pa en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som lag pa en klippavsats. "Det dar ar bestamt ett sadant dar ornnaste, som Gorgo...

Han tankte inte tanken till slut. I stallet ryckte han luvan av huvudet, svangde den i luften och hurrade. Han forstod vart Gorgo hade fort honom. Detta var dalen, dar ornarna bodde pa klipphyllan och vildgassen pa dalbottnen. Han var framme! Han skulle raka Marten gaskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ogonblick.

Pojken gick sakta framat och letade efter sina vanner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp over klippvaggarna, och Nils Holgersson kunde forsta, att det var sa tidig morgon, att vildgassen annu inte voro vakna. Han hade inte gatt langt, forran han stannade och smalog, darfor att han sag nagot sa vackert. Det var en vildgas, som lag och sov i ett litet rede pa marken, och bredvid henne stod gaskarlen. Han sov, han ocksa, men det var tydligt, att han hade stallt sig sa nara for att vara till hands vid varje fara.

Pojken vandrade vidare utan att stora dem och tittade in mellan de sma vide buskarna, som tackte marken. Det drojde inte, forran han fick syn pa ett nytt gaspar. De horde inte till hans flock, utan de voro framlingar, men han blev sa glad, att han borjade smasjunga, bara darfor att han hade rakat vildgass.

Han tittade in i ett nytt snar, och dar antligen sag han ett par, som han kande igen. Det var bestamt Nelja, som lag dar pa agg, och gaskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det sa. Det var omojligt att ta miste.

Pojken hade nog haft god lust att vacka dem, men han lat dem sova och vandrade vidare.

I nasta snar sag han Viisi och Kuusi, och inte langt fran dem fann han Yksi och Kaksi. De sov alla fyra, och pojken gick forbi dem utan att vacka dem.

Nar han kom i narheten av nasta snar, tyckte han sig se nagot vitt lysa fram mellan buskarna, och hjartat borjade bulta av gladje i brostet pa honom. Jo, det var, som han hade vantat. Darinne lag Dunfin sa fagert pa agg, och bredvid henne stod den vita gaskarlen. Pojken tyckte, att det syntes pa honom, fastan han sov, hur stolt han var over att sta och vakta sin hustru uppe i de lapska fjallen.

Men inte heller den vita gaskarlen ville pojken vacka ur somnen, utan han gick vidare.

Han fick soka ratt lange, innan han rakade nagra fler vildgass. Men sa markte han pa en liten kulle nagot, som var likt en gra tuva. Och nar han kom fram till kullens fot, sag han, att den graa tuvan var Akka fran Kebnekajse, som stod dar alldeles klarvaken och sag sig omkring, som om hon holle vakt over hela dalen.

"Goddag, mor Akka!" sade pojken. "Det var bra, att ni ar vaken. Ni ska vara snall och inte vacka de andra an pa en stund, for jag vill garna tala med er ensam."

Den gamla forargasen rusade utfor kullen ner mot pojken. Forst fattade hon tag i honom och ruskade honom, sa strok hon nabben upp och ner langs hela hans kropp, och sa ruskade hon honom pa nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle vacka de andra.

Tummetott kysste den gamla mor Akka pa bada kinderna, och sedan borjade han beratta for henne hur han hade blivit ford till Skansen och kvarhallen dar i fangenskap.

"Nu ska jag tala om for er, att Smirre rav med det avbitna orat satt fangen i ravboet pa Skansen," sade pojken. "Och fast han hade varit bra svar mot oss, kunde jag inte lata bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns manga andra ravar i den stora ravborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jamt och sag bedrovad ut och langtade efter friheten. Jag hade fatt manga goda vanner dar, och en dag horde jag av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen for att kopa ravar. Han var fran en o langt ute i havet. De hade utrotat alla ravar borta pa hans o, men nu holl rattorna pa att ta overhand hos dem, och de onskade ravarna tillbaka. Sa snart jag hade fatt veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: 'I morgon, Smirre kommer manniskorna hit for att hamta ett par ravar. Smyg dig inte undan, utan hall dig framme och laga, att du blir infangad, sa far du din frihet tillbaka!' Och han lydde mitt rad, och nu springer han fri omkring pa on. Vad sager ni om detta, mor Akka? Var det handlat efter ert sinne?"

"Det var handlat sa, att jag skulle ha velat gora det sjalv," sade forargasen.

"Det var da val, att ni var nojd med detta," sade pojken. "Nu ar det en sak till, som jag maste fraga er om. Jag sag en dag, att Gorgo, ornen, den dar, som hade kampat med Marten gaskarl, fordes fangen till Skansen och sattes in i ornburen. Han sag omklig och bedrovlig ut, och jag funderade pa att fila sonder staltradstaket over honom och slappa ut honom. Men sa tankte jag ocksa pa att han var en farlig rovare och fagelatare. Jag visste inte om jag gjorde ratt, ifall jag slappte los en sadan illgarningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bast att lata honom sitta, dar han satt. Vad sager ni, mor Akka? Var detta ratt tankt?"