Men nasta morgon, nar pojken gick nere pa strandbradden och sokte musslor, kommo gassen springande och fragade om han hade sett till gaskarlen.

Nej, det hade han visst inte. Ja, da var gaskarlen borta igen. Han hade gatt vilse i dimman pa samma satt som forra dagen.

Pojken sprang astad i stor forfaran och borjade soka. Han fann ett stalle, dar Ottenby mur var sa nedrasad, att han kunde klattra over den. Sedan gick han omkring bade nere pa strandbradden, som sa smaningom vidgade ut sig och blev sa stor, att dar fanns plats for akrar och angar och bondgardar, och uppe pa det platta hoglandet, som intog mitten av on, dar det inte fanns andra byggnader an vaderkvarnar, och dar vaxtmattan var sa tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.

Gaskarlen kunde han emellertid inte finna, och nar det led mot kvallen och pojken maste vanda ater till stranden, kunde han inte tro annat, an att reskamraten var forlorad. Han var sa modlos, att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Han hade redan klattrat over muren igen, nar han horde en sten rasa tatt bredvid. Nar han vande sig om for att de vad det var, tyckte han sig urskilja nagot, som rorde sig i en stenhog, som lag alldeles invid muren. Han smog narmare och sag da den vita gaskarlen komma modosamt vandrande uppfor stenhogen med flera langa rottagor i munnen. Gaskarlen sag inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skal att forsta ta reda pa varfor gaskarlen pa detta satt forsvann gang pa gang.

Han fick ocksa snart veta orsaken. Uppe i stenroset lag en ung gragas, som ropade av gladje, nar gaskarlen kom. Pojken smog narmare, sa att han horde vad de sade, och fick da veta, att gragasen var skadad i ena vingen, sa att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifran henne och lamnat henne ensam. Hon hade varit nara att do av hunger, nar den vita gaskarlen forra dagen hade fatt hora hennes rop och sokt upp henne. Alltsedan hade han hallit pa att bara mat till henne. Bada tva hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lamnade on, men hon kunde annu varken flyga eller ga. Hon var mycket bedrovad over detta, men han trostade henne med att han inte skulle resa pa lange. Till sist bjod han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nasta dag.

Pojken lat gaskarlen ga, och sa snart som han var borta, smog han sig i sin tur upp i stenroset. Han var ond for att han hade blivit narrad, och nu ville han saga den dar gragasen, att gaskarlen var hans egendom. Han skulle fora pojken till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna har for hennes skull. Men nar han nu sag unggasen pa nara hall, forstod han bade varfor gaskarlen hade gatt och burit mat till henne i tva dar, och varfor han inte hade velat tala om, att han hjalpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjaderskruden var som mjukt siden, och ogonen voro milda och bedjande.

Nar hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vanstra vingen var ur led och slapade mot marken, sa att den hindrade alla hennes rorelser.

"Du ska inte vara radd for mig," sade pojken och sag inte alls sa ond ut, som han hade amnat visa sig. "Jag ar Tummetott, som ar Marten gaskarls reskamrat." fortfor han. Och sa blev han staende och visste inte vad han ville saga.

Det kan ibland finnas nagot hos djur, som gor, att man undrar vad de aro for slags varelser. Man kanner sig nastan radd for att de skola vara forvandlade manniskor. Det var nagot sadant med gragasen. Sa snart som Tummetott sade vem han var, sankte hon halsen och huvudet mycket behagfullt infor honom och sade med en rost som var sa vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gas, som talade: "Jag ar mycket glad, att du har kommit hit for att bista mig. den vita gaskarlen har sagt mig, att ingen ar sa klok och sa god som du."

Hon sade detta med en sadan vardighet, att pojken blev riktigt blyg. "Det har kan val inte vara nagon fagel," tankte han. "Det ar sakert en fortrollad prinsessa."

Han fick stor lust att hjalpa henne och stack in sina sma hander under fjadrarna och kande utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var nagot i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhala. "Akta dig nu!" sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, dar den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra for att vara forsta gangen. som han forsokte sig pa dylikt, men det matte ha gjort mycket ont, for den stackars unggasen utstotte ett enda gallt skrik, och sedan sjonk hon ner bland stenarna utan att ge ifran sig ett livstecken.

Pojken blev forfarligt skramd. Han hade velat hjalpa henne, men nu var hon ju dod. Han tog ett langt hopp ner fran stenroset och sprang sin vag. Han tyckte, att det var som om han hade dodat en manniska.

Nasta morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsatta resan. Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gaskarlen gjorde invandningar. Pojken forstod nog, att han inte ville fara ifran gragasen. Men Akka horde inte pa honom, utan begav sig astad.

Pojken sprang upp pa gaskarlens rygg, och den vite foljde flocken, fastan langsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fingo fara ifran on. Han hade samvetskval for gragasens skull och hade inte velat saga gaskarlen hur det hade gatt, nar han hade velat bota henne. Det voro nog bast, om Marten gaskarl aldrig finge veta detta, tankte han. Pa samma gang undrade han pa att den vite hade hjarta att fara ifran gragasen.

Men plotsligt vande gaskarlen. Tanken pa unggasen hade blivit honom overmaktig. Det finge ga hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte folja med de andra, nar han visste, att hon lag ensam och sjuk och skulle svalta ihjal.

Med nagra vingslag var han framme vid stenroset. Men da lag det ingen gra unggas mellan stenarna. "Dunfin! Dunfin! Var ar du?" fragade gaskarlen.

"Raven har nog varit framme och tagit henne," tankte pojken. Men i detsamma horde han en vacker rost svara gaskarlen: "Jag ar har, gaskarl, jag ar har! Jag har bara tagit mig ett morgonbad." Och upp ur vattnet kom den lilla gragasen frisk och valbehallen och berattade, att Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att folja med pa farden.

Vattendropparna lago som parlstank pa hennes sidenskiftande fjadrar, och Tummetott tankte aterigen, att hon var en riktig liten prinsessa.

Gassen foro fram langsefter den langa on, som lag tydligt synbar under dem. Pojken kande sig glad och latt om hjartat under farden. Han var lika sa nojd och belaten, som han hade varit dyster och nedstamd dagen forut, nar han hade strovat omkring nere pa on och sokt efter gaskarlen.

Han sag nu, att det inre av on bestod av en kal hogslatt med en bred krans av gott och fruktbart land langsmed kusterna, och han borjade forsta meningen med nagot, som han hade hort forra kvallen.

Han hade just suttit och vilat vid en av de manga vaderkvarnarna, som voro resta pa hogslatten, nar ett par farherdar hade kommit gaende med hundarna vid sidan och en stor farhjord i folje. Pojken hade inte blivit radd, for han hade suttit val gomd under kvarntrappan. Men det hade fallit sig sa, att herdarna hade kommit och satt sig pa samma trappa, och da hade det inte varit annat for pojken att gora an att halla sig stilla.

Den ena herden var ung och sag ut, som folk gor mest, den andre var en gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det forefoll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop.

En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trott blick. Sa borjade han tala med kamraten. Denne tog da upp brod och ost ur sin pase for att ata sin aftonvard. Han svarade nastan ingenting, men han horde pa mycket taligt, alldeles som om han hade tankt: "Jag ska val gora dig den gladjen att lata dig prata en stund."