Pojken steg upp fore dager nastan morgon och vandrade nerat kusten. Han stod pa stranden ett stycke oster om Smyge fiskelage, innan det annu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i katten hos Marten gaskarl och forsokt vacka honom. Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifran. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om.

Det sag ut att bli en harlig och klar dag. Det var nastan lika sa vackert vader som den vardagen, da vildgassen hade kommit over till Skane. Havet bredde ut sig lugnt och ororligt. Luften var i stillhet, och pojken tankte pa vilken god overresa vildgassen skulle fa.

Han sjalv var annu i ett slags yrsel. An tankte han sig som tomte och an som manniska. Nar han sag en stengardsgard utmed vagen, var han radd att ga vidare, innan han hade overtygat sig om att det inte lag nagot rovdjur och lurade bakom den. Och strax darpa skrattade han at sig sjalv och gladde sig at att han var lang och stor och stark och inte behovde vara radd for nagonting.

Nar han kom till kusten, stallde han sig, sa stor han var, ytterst pa strandbradden, for att vildgassen skulle se honom. Det var en stor flyttningsdag. Det ljod oupphorligen locktoner uppifran luften. Han smalog for sig sjalv, nar han tankte pa att ingen sasom han hade reda pa vad det var, faglarna ropade till varandra.

Nu kommo ocksa vildgass flygande. Den ena stora flocken foljde den andra. "Bara det inte ar mina gass, som far bort utan att saga farval till mig!" tankte han. Han ville bra garna tala om for dem hur allt hade gatt till och visa dem, att han var manniska igen.

Det kom en flock, som flog raskare och skrek ljudligare an de andra, och det var nagot, som sade honom, att denna flocken maste det vara. Men han kunde inte kanna igen den sa sakert, som han skulle ha gjort dagen forut.

Flocken saktade farten och for fram och tillbaka langs med kusten. Da begrep pojken, att det var den ratta. Han kunde bara inte forsta varfor vildgassen inte slogo ner bredvid honom. Det var da omojligt, att de inte skulle se honom, dar han stod.

Han sokte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tank, att tungan ville inte! Han kunde inte fa fram det ratta ljudet.

Han horde Akka ropa uppe i luften, men han forstod inte vad hon sade. "Vad ar detta? Har vildgassen bytt om sprak?" undrade han.

Han vinkade at dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: "Har ar jag, var ar du?"

Det sag ut, som om detta bara skulle skramma dem. De hojde sig och foro utat havet. Da forstod han antligen! De visste inte, att han var en manniska. De kande inte igen honom.

Och han kunde inte kalla dem till sig, darfor att en manniska inte kan tala faglarnas sprak. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han forsta det.

Fastan pojken var sa glad at att vara lost ur fortrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han pa detta sattet hade blivit skild fran sina goda kamrater. Han satte sig ner i sanden och slog handerna for ansiktet. Vad tjanade det mer till att se efter dem?

Men strax darpa horde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade kant det tungt att fara fran Tummetott, och hon hade vant tillbaka an en gang. Och nu, da pojken satt stilla, vagade hon att fara honom narmare. Plotsligt hade val nagot oppnat hennes ogon for vem han var. Hon slog ner pa udden tatt bredvid honom.

Pojken ropade till av gladje och tog den gamla Akka i sin famn. De andra vildgassen stroko nabbarna mot honom och trangdes omkring honom. De kacklade och pratade och sade honom all sin hjartliga lyckonskan, och han talade ocksa till dem och tackade dem for den underbara resan, som han hade fatt gora i deras sallskap.

Men pa en gang blevo vildgassen underligt stilla och drogo sig bort fran honom. Det var, som om de ville saga: "Ack, han ar en manniska! Han forstar inte oss, och vi forstar inte honom."

Da reste sig pojken och gick fram till Akka. Han smekte och klappade henne. Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med fran forsta borjan.

Darpa gick han over stranden mot land, for han visste ju, att faglarnas sorg aldrig varade langre, och han ville skiljas fran dem, medan de annu voro bedrovade over att de hade mistat honom.

Nar han hade kommit uppfor strandvallen, vande han sig om och betraktade de manga fagelflockarna, som foro ut over havet. Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgasflock for tyst framat, sa lange som han kunde folja den med blickarna.

Men fylkingen var jamn och valordnad och farten god, och vingslagen starka och kraftiga. Och pojken kande en sadan langtan efter de bortflygande, att han nara nog onskade att aterigen vara Tummetott, som kunde rida over land och hav med en vildgasflock.

SLUT