"Cesar," sade Jarro, "du forstas manniskornas sprak mycket battre an Klorina. Sag, att hon inte har hort ratt! Tank, hur det skulle bli, om manniskorna torrlade Takern och forvandlade sjobottnen till aker! Da skulle dar inte langre finnas nate eller andmat for de vuxna anderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver for andungarna. Da skulle ocksa vassruggarna forsvinna, dar andungarna nu kan halla sig dolda, anda till de kan flyga. Alla ander skulle tvingas att flytta harifran och soka sig en annan bostad. Men var ska de finna en sadan tillflyktsort som Takern? Cesar, sag att Klorina inte har hort ratt!"

Det var markvardigt att ge akt pa Cesars uppforande under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden forut, men nu, nar Jarro vande sig till honom, gaspade han, lade ner sin langa nos pa framtassarna och sov djupt inom ett ogonblick.

Kattan sag ner pa Cesar med ett illparigt leende. "Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig," sade hon till Jarro. "Det ar med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkanna, att manniskorna kan gora nagot oratt. Men du kan lite pa mitt ord i alla fall. Jag ska saga dig varfor de vill torrlagga sjon just nu. Sa lange som ni grasander annu hade valdet pa Takern, ville de inte tappa ur den, for er hade de anda nagon nytta. Men nu har ju doppingar och sothons och andra faglar, som inte ar matnyttiga, inkraktat nara nog alla vassruggar, och manniskorna tycker inte, att de behover halla sjon vid makt for deras skull."

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars ora: "Cesar! Du vet, att pa Takern annu finns sa manga ander, att de fyller luften som skyar. Sag, att det inte ar sant, att manniskorna amnar gora alla dessa hemlosa!"

Harvid for Cesar upp och gjorde ett sa haftigt utfall mot Klorina, att hon maste radda sig upp pa en hylla. "Jag ska lara sig att halla dig tyst, nar jag vill sova," rot Cesar. "Nog vet jag, att det ar fraga om att tappa vattnet ur sjon ni i ar. Men om detta har det talats manga ganger forut, utan att det har blivit nagot av. Och den dar urtappningen ar en sak, som jag inte gillar. For hur skulle det ga med jakten, om Takern bleve torrlagd? Du ar ett not, som glader dig at nagot sadant. Vad ska du och jag roa oss med, nar det inte mer finns nagra faglar pa Takern?"

Ett par dar senare var Jarro sa frisk, att han kunde flyga genom hela stugan. Han blev da mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut pa garden och plockade at honom de forsta grasstrana, som hade kommit upp. Nar matmodern smekte honom, tankte Jarro, att fastan han nu var sa stark, att han kunde flyga ner till Takern nar som helst, skulle han inte vilja skiljas fran manniskorna. Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv.

Men tidigt en morgon lade matmodern over Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom att bruka vingarna, och lamnade honom darpa till drangen, som hade hittat honom ute pa garden. Drangen stack honom under armen och gick ner till Takern med honom.

Isen hade smalt bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolarsvassen stod annu kvar utmed strander och holmar, men alla vattenvaxter hade borjat att skjuta skott nere i djupet, och de grona topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nastan alla flyttfaglarna hemkomna. Spovarnas krokta nabbar tittade fram ur vassen. Doppingarna gledo omkring med ny fjaderkrage om halsen, och beckasinerna hollo pa att plocka ihop stran till sina reden.

Drangen gick ner i en eka, lade Jarro pa batbottnen och borjade att staka sig ut pa sjon. Jarro, som nu hade vant sig att bara vanta gott av manniskorna, sade till Cesar, som ocksa var med, att han var mycket tacksam mot drangen, darfor att han forde honom ut pa sjon. Men drangen behovde inte halla honom sa hart fangslad, for han amnade inte flyga bort. Harpa svarade Cesar ingenting. Han var mycket faordig denna morgon.

Det enda, som forefoll Jarro en smula underligt, var, att drangen hade tagit med sin bossa. Han kunde inte tro, att nagon av det goda folket i bondgarden skulle vilja skjuta faglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att manniskorna inte jagade sa har ars. "Det ar forbjuden tid," hade han sagt, "fast det naturligtvis inte galler for mig."

Drangen for emellertid ut till en av de sma vassomkransade dyholmarna. Dar steg han ur baten, drog ihop gammal vass till en stor hog och lade sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman over vingarna och tjudrad vid baten med ett langt snore, vandra omkring ute pa grundet.

Plotsligen fick Jarro syn pa nagra av de unga andrakarna, i vilkas sallskap han forr i varlden hade strackt fram och ater over sjon. De voro langt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par hoga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock narmade sig. Redan innan de voro framkomna borjade Jarro beratta dem om sin underbara raddning och om manniskornas godhet. I detsamma smallde tva skott bakom honom. Tre ander sjonko doda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fangade upp dem.

Da forstod Jarro. Manniskorna hade raddat honom for att kunna anvanda honom som lockfagel. Och det hade ocksa lyckats dem. Tre ander hade dott for hans skull. Han tyckte, att han ville do av blygsel. Han tyckte, att till och med hans van Cesar sag foraktfullt pa honom, och nar de kommo hem till stugan, vagade han inte lagga sig och sova bredvid hunden.

Nasta morgon fordes Jarro aterigen ut pa grundet. Ocksa denna gang fick han syn pa nagra ander. Men nar han markte, att de flogo emot honom, ropade han till dem: "Bort, bort! Akta er! Jag ar bara en lockfagel." Och han lyckades verkligen hindra dem fran att komma inom skotthall.

Jarro hade knappt tid att smaka pa ett grasstra, sa upptagen var han av att halla vakt. Han ropade ut sin varning, sa snart en fagel narmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastan han avskydde dem, darfor att de trangde ut anderna fran deras basta gomstallen. Men han ville inte, att nagon fagel skulle raka i olycka for hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet maste drangen fara hem utan att ha fatt lossa av ett enda skott.

Detta oaktat sag Cesar mindre missnojd ut an forra dagen, och nar kvallen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lat honom sova mellan framtassarna.

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjarta led av den tanken, att manniskorna aldrig hade alskat honom. Nar matmor eller den lilla gossen kom fram for att smeka honom, stack han in nabben under vingen och latsades, att han sov.

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrovliga vakttjanst, och han var redan kand over hela Takern. Da hande det en morgon, medan han som vanligt ropade: "Ta er i akt, faglar! Kom inte nara mig! Jag ar bara en lockfagel," att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, dar han stod bunden. Detta var inte nagot synnerligen markvardigt. Det var ett bo fran forra aret, och eftersom doppingbona aro sa byggda, att de kunna flyta pa vattnet som batar, hander det ofta, att de komma pa drift utat sjon. Men Jarro blev anda staende och tittade pa boet, darfor att det kom sa ratt fram mot holmen, att det sag ut, som om nagon hade styrt dess fard over vattnet.

Nar boet kom narmare, sag Jarro, att en liten manniska, den minsta han nagonsin hade sett,satt i boet och rodde framat med ett par pinnar. Och denna lilla manniska ropade till honom: "Ga sa nara vattnet, som du kan, Jarro, och hall dig flygfardig! Du ska snart bli befriad."

Nagra ogonblick darefter lag doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lamnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och stran. Jarro holl sig ocksa nastan ororlig. Han var alldeles forlamad av angslan for att befriaren skulle bli upptackt.