"Inte var detta ratt tankt," sade Akka. "Man ma saga vad man vill om ornarna, men de ar stolta och frihetsalskande mer an andra djur, och det gar inte an att halla dem i fangenskap. Vet du vad jag nu foreslar dig? Jo, detta, att vi bada, sa fort som du har vilat ut, gor en resa dit ner till det stora fagelfangelset och befriar Gorgo."

Det ordet vantade jag mig av er, mor Akka," sade pojken. "Det finns de, som sager, att ni inte mer kanner nagon karlek for den, som ni har uppfostrat med sa mycken moda, darfor att han lever sa, som ornar maste leva. Men nu hor jag, att detta inte ar sant. Jag vill nu se efter om Marten gaskarl inte ar vaken, och om ni under tiden vill saga ett ord till tack at den, som har burit mig hit tillbaka till er, sa tror jag, att ni traffar honom daroppe pa klipphyllan, dar ni en gang fann en hjalplos ornunge."

Det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, talades det ratt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro fran Smaland, fran Sunnerbo harad, och de hade en gang bott med sina foraldrar och fyra syskon i en liten stuga ute pa en stor ljunghed. Nar de bada barnen annu voro sma, hade sent en kvall en fattig vandrerska klappat pa dorren och begart husrum. Fastan stugan knappt kunde rymma de manniskor, som voro hemma dar, hade hon blivit inslappt, och mor hade rett henne en badd pa golvet. Under natten hade hon legat och hostat sa, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och pa morgonen hade hon blivit sa sjuk, att hon inte hade orkat fortsatta sin vandring.

Far och mor hade varit sa goda mot henne, som det hade varit dem mojligt. De hade lamnat henne sin sang och sjalva lagt sig pa golvet, och far hade gatt till doktorn och skaffa henne droppar. De forsta dagarna hade den sjuka varit som forvildad, bara begart och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit odmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bara henne ur stugan ut pa ljungen, sa att hon skulle fa do dar. Nar vardfolket inte hade velat gora henne till viljes hari, hade hon berattat for dem, att hon de sista aren hade strukit omkring med ett tattarfolje. Hon var inte sjalv av tattarslakt, utan var dotter till en hemmansagare, men hon hade smugit sig ifran hemmet och foljt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond pa henne, hade sant sjukdomen over henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likasa illa, som det hade gatt henne sjalv, skulle det ga alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta trodde hon pa, och darfor bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se at henne. Hon ville inte bringa olycka over sa gott folk, som de voro. Men foraldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog omojligt, att de hade blivit skramda, men de voro inte sadana, att de kunde kasta ut en fattig, dodssjuk manniska.

Kort darpa hade hon dott, och sa hade olyckorna borjat. Forut hade de aldrig vetat om annat an gladje i den stugan. De hade varit fattiga forstas, men inte sa varst anda. Far var vavskedsmakare, och mor och barnen hade hjalpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning sjalva stommen till skedarna, mor och stora syster verkstallde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tanderna och skuro ut dem. De arbetade fran morgon till kvall, men de hade standigt muntert och glatt, isynnerhet nar far berattade om de dagar, da han hade vandrat omkring langt borta i frammande land och salt vavskedar. Far hade haft ett sa lustigt humor, att mor och alla barnen ibland hollo pa att skratta sig fordarvade at honom.

Tiden efter den fattiga vandrerskans dod stod barnen som en svar drom. De visste inte om den hade varit kort eller lang, men de kommo ihag, att de jamt hade haft begravningar darhemma. Det var deras syskon, som hade dott och blivit forda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera an fyra syskon, sa att mera an fyra begravningar kunde det ju inte ha hallits, men barnen tyckte, att det hade varit manga fler an sa. Det hade till sist blivit sa tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om dar hade firats gravol var dag.

Mor hade nagot sa nar hallit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skamta eller arbeta, utan han satt fran morgon till kvall med huvudet lutat i handerna och bara funderade.

En gang – det var efter den tredje begravningen – hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skramda av att hora. Han kunde inte forsta, hade han sagt, varfor det skulle komma sadan olycka over dem. De hade ju gjort en god garning, nar de hade hjalpt den sjuka. Var det da sa, att det onda var maktigare an det goda har i varlden? Mor hade forsokt tala forstand med far, men hon hade inte kunnat fa honom lugn och undergiven, som hon sjalv var.

Ett par dagar darefter hade det varit slut med far,. Men han hade inte dott, utan han hade gatt sin vag. Se, aldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hallit mest av. Och nar han sag, att ocksa hon skulle do, hade han flytt fran allt elandet. Mor hade inte sagt annat, an att det var bast for far, att han var borta. Hon hade varit radd for att han skulle bli tokig. Han grubblade sig fran vettet over det, att Gud kunde tillata en elak manniska att anstifta sa mycket ont.

Sedan far hade gatt bort, hade de blivit mycket fattig. I borjan hade han skickat dem pengar, men sedan hade det val gatt illa for honom, och han hade upphort att sanda nagot. Och samma dag, som aldsta systern hade blivit begraven, hade mor stangt stugan och gatt hemifran med de tva barnen, som hon annu hade kvar. Hon hade vandrat till Skane for att arbeta pa betfalten, och hon hade fatt plats pa Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt satt. Alla hade tyckt mycket om henne. Manga hade forvanat sig over att hon kunde vara sa lugn efter allt, vad hon hade gatt igenom. Men mor var en mycket starkt och talig manniska. Nar nagon talade med henne om de tva praktiga barnen, som hon forde med sig, sade hon bara: "De ska snart do, de ocksa." Hon sade detta, utan att rosten skalvde och utan att fa en tar i ogonen. Hon hade vant sig att inte vanta nagot annat.

Men det hade inte gatt sa, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stallet kommit over henne sjalv. det hade gatt fort med mor, annu fortare an med smasyskonen. Hon hade kommit till Skane i borjan av sommaren, och fore hosten hade hon lamnat barnen ensamma.

Medan mor lag sjuk, sade hon manga ganger till barnen, att de skulle komma ihag, att hon aldrig hade angrat, att hon latit den sjuka bo hos dem. For det var inte svart att do, hade mor sagt, nar man hade gjort ratt. Alla manniskor skulle do, det kunde man inte undslippa. Men sjalv kunde man avgora om man ville do med ett gott samvete eller med ett daligt.

Innan mor hade gatt bort, hade hon forsokt att ordna litet for sina barn. Hon hade bett, att de skulle fa stanna i kammaren, dar de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte fall nagon till last. De skulle forsorja sig sjalva, det visste hon.

Barnen hade fatt behalla mot det, att de hade lovat att valla gassen, for det ar alltid svart att finna barn, som vilja ataga sig den sysslan. Det blev verkligen sa, som mor hade sagt, att de forsorjde sig sjalva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skara traleksaker, som de salde i gardarna. De hade fallenhet for handel, och de borjade snart att hos bonderna kopa agg och smor, som de salde till sockerbruksarbetarna. Det var sadan reda och ordning med dem, att man kunde anfortro dem vad som helst. Flickan var aldst, och nar hon var tretton ar, var hon redan palitlig som en stor manniska. Hon var tyst och allvarsam, men pojken var spraksam och munter, och systern brukade saga honom, att han kacklade i kapp med gassen ute pa akrarna.