Den, som plockade trasan ur fonstret, var en krakhanne, som hette Garm Vitfjader, men aldrig kallades annat an Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, darfor att han alltid bar sig dumt och oskickligt at och inte dugde till annat an att gora narr av. Fumle-Drumle var storre och starkare an nagon annan av krakorna, med det hjalpte honom inte det minsta, utan han var och forblev ett atloje. Inte heller batade det honom, att han var av en mycket god att. Om allt hade gatt ratt till, borde han till och med ha varit anforare for hela flocken, darfor att den vardigheten hade sedan urminnes tid tillhort den aldsta av Vitfjadrarna. Men langt innan Fumle-Drumle var fodd, hade makten gatt ifran hans slakt och innehades nu av en grym och vild kraka, som hette Vind-Ile.

Det dar maktombytet berodde pa att krakorna pa Krakasen hade fatt lust att andra levnadssatt. Det kan nog handa, att mangen tror, att allt, vad kraka heter, lever pa samma vis, men detta ar alldeles oriktigt. Det finns hela krakfolk, som fora ett hederligt liv, det vill saga, att de bara ata fron, maskar, larver och redan doda djur, och det finns andra, som fora ett riktigt rovarliv, som kasta sig over ungharar och smafaglar och plundra vartenda fagelbo, som de fa syn pa.

De gamla Vitfjadrarna hade varit stranga och mattliga, och sa lange som de hade anfort flocken, hade de tvungit krakorna att uppfora sig sa, att andra faglar inte hade nagot ont att saga om dem. Men krakorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i langden ut med att fora en sa strang vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjadrarna och gavo makten at Vind-Ile, som var den varsta boplundrare och rovare, som tankas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kara, var an varre. Under deras styrelse hade krakorna borjat fora ett sadant leverne, att de nu voro mer fruktade an duvhokar och berguvar.

Fumle-Drumle hade naturligtvis inget att saga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta braddes pa forfaderna, och att han inte kunde duga till anforare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte standigt, hade gjort nya dumheter. Nagra, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka for Fumle-Drumle, att han var en sadan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kara nog inte latit honom, som var av den gamla hovdingaatten, stanna kvar vid flocken.

Nu voro de daremot ratt vanliga mot honom och togo honom garna med sig pa sina jakter. Dar kunde alla marka hur mycket skickligare och djarvare de voro an han.

Ingen av krakorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fonstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt forvanade. En sadan djarvhet som att narma sig en manniskoboning hade de inte tilltrott honom. Sjalv forteg han saken mycket noga och hade sina goda skal dartill. Ile och Kara behandlade honom alltid val om dagen, och da de andra voro narvarande, men en mycket mork natt, nar kamraterna reda sutto pa nattkvisten, hade han blivit overfallen av ett par krakor och nastan mordad. Efter detta flyttade han sig var kvall, sedan det hade blivit morkt, fran sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.

Det hande sig nu en eftermiddag, nar krakorna redan hade fatt sina bon i ordning pa Krakasen, att de gjorde ett markvardigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hornet av heden. Gropen var inte nagot annat an ett grustag, men krakorna kunde inte noja sig med en sa enkel forklaring, utan flogo standigt ner i den och vande pa vartenda sandkorn for att komma underfund med varfor manniskorna hade gravt den. Bast som nu krakorna gingo dar, stortade en massa grus fran ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tamligen stor lerkruka, son var stangd med ett tralock. De ville naturligtvis veta om det fanns nagot i den, och de forsokte bade att hacka hal pa krukan och att banda upp locket, men intetdera lyckades dem.

De stodo helt radlosa, och betraktade krukan, nar de horde nagon saga: "Ska jag komma ner och hjalpa er, krakor?" De sago hastigt upp. Pa kanten av gropen satt en rav och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste ravar bade till farg och skapnad, som de nagonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena orat.

"Om du har lust att gora oss en tjanst," sade Vind-Ile, "ska vi inte saga nej." Pa samma gang flog bade han och de andra upp ur gropen. Raven hoppade ner i deras stalle, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte oppna den, han heller.

"Kan du fundera ut vad som finns i den?" sade Vind-Ile. Raven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmarksamt. "Det kan inte vara annat an silverpengar," sade han.

Detta var mer, an krakorna hade vantat sig. "Tror du, att det kan vara silver?" sade de, och ogonen hollo pa att trilla ur huvudet av lystnad, for sa markvardigt det an kan lata, finns det ingenting i varlden, som krakor alska sa mycket som silverpengar.

"Hor hur de skramlar!" sade raven och rullade krukan runt en gang till. "Jag kan bara inte forsta hur vi ska komma at dem." – "Nej, det blir val omojligt," sade krakorna. Raven stod och gned huvudet mot vanstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med krakornas hjalp bli herre over den dar parveln, som alltid undgick honom. "Nog vet jag den, som skulle kunna oppna krukan at er," sade raven. – "Sag det da! Sag det!" ropade krakorna och voro sa ivriga, att de flaxade ner i gropen. – "Det ska jag gora, bara ni lovar att ga in pa mina villkor," sade han

Raven berattade nu for krakorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde fora honom till heden, sa skulle han nog oppna krukan at dem. Men som lon for detta rad begarde han, att de skulle utlamna Tummetott till honom, sa snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Krakorna hade intet skal att spara Tummetott, utan de gingo genast in pa saken.

Detta allt var latt overenskommet, men varre var det att fa reda pa var Tummetott och vildgassen befunno sig.

Vild-Ile for sjalv astad med femtio krakor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att krakorna pa Krakasen sago en skymt av honom.

Vildgassen voro uppe i forst gryningen for att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle borja resan uppat Ostergotland. Holmen i Gasfjarden, som de hade sovit pa, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det vaxter, som de kunde ata sig matta av. Varre var det for pojken. Han var inte i stand att finna nagot atbart.

Nar han stod hungrig och morgonkulen och sag sig om at alla hall, follo hans blickar pa ett par ekorrar, som lekte pa en tradbevuxen udde mittfor klippholmen. Han undrade om ekorrarna annu agde kvar nagot av sitt vinterforrad, och han bad den vita gaskarlen fora honom over till udden, sa att han kunde fa tigga ett par hasselnotter av dem.

Den store vite simmade genast over sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna sa roligt med att jaga varandra fran trad till trad, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stallet drog de sig langre inat dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte for gaskarlen, som lag kvar vid stranden.

Pojken vadade fram mellan nagra vitsippstand, som voro sa hoga, att de rackte honom anda upp till hakan, nar han kande, att nagon fattade honom bakifran och forsokte lyfta upp honom. Han vande sig om och sag, att en kraka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sokte rycka sig los, men innan detta hade lyckats honom, skyndade annu en kraka fram, hogg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.

Om Nils Holgersson genast hade ropat pa hjalp, skulle den vita gaskarlen sakerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansag val, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par krakor. Han sparkade och slog, men krakorna slappte inte taget, och det lyckades dem att hoja sig upp i luften med honom. Harvid foro de sa ovarsamt fram, att hans huvud stotte mot en gren. Han fick ett hart slag over hjassan, det svartnade for hans ogon, och hans miste sansen.