"Jag har inte hort mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Forst var han i tjanst hos en norsk kung, men han rakade i osamja med denne, sa att han maste fly ur landet. Han begav sig da till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjanst hos honom. Men om en tid begarde han att fa kungens syster till hustru, och nar kungen inte ville ge honom en sa fornam brud, flydde han bort med henne. Han hade nu stallt det sa for sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta. 'Men det ska val ges annu en utvag,' tankte han och drog med sina tjanare och skatter norrut genom Dalarna, tills han uppnadde de stora odeskogarna, som utbredde sig ovanfor Dalsgransen. Dar slog han sig ner, byggde sig hus och brot bygd och blev salunda den forste, som bosatte sig i denna landsanda."

Nar pojken horde den sista historien, blev han annu mer fundersam an forut. "Jag undrar vad du har for mening med att beratta mig allt detta," sade han an en gang. Bataki svarade ingenting pa en stund, utan vred och vande pa huvudet och knep ihop ogonen. "Eftersom vi ar sa har ensamma," sade ha till sist, "ska jag passa pa och fraga dig om en sak. Har du nagonsin tagit reda pa vad den dar tomten, som forvandlade dig, har satt som villkor for att du ska bli manniska?" – "Jag har inte hort talas om nagot annat villkor, an att jag skulle fora den vita gaskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skane igen." – "Jag kunde just tro det," sade Bataki, "for sist vi rakades, talade du sa stolt om att det inte fanns nagot sa fult som att svika en van, som litar pa en. Du borde allt fraga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade med tomten." – "Akka har inte sagt mig nagot om detta," sade pojken. – "Hon har val tyckt, att det var bast for dig att inte veta hur tomtens ord foll sig. Hon vill forstas hellre hjalpa dig an Marten gaskarl." – "Det ar besynnerligt, Bataki, att du alltid ska vara i stand att gora mig ledsen och orolig," sade pojken. – "Det kan nog tyckas sa," sade korpen, "men det har gangen tror jag att du blir tacksam mot mig for att jag sager dig, att tomtens ord lydde sa, att du skulle fa bli manniska, om du kunde fora hem Marten gaskarl, sa att din mor fick lagga honom pa slaktbanken."

Pojken for upp. – "Det dar ar val inte annat an ett elakt pahitt av dig," ropade han. – "Du kan fraga Akka sjalv," sade Bataki, "jag ser, att hon kommer daroppe med hela flocken. Glom nu inte det, som jag har berattat dig i dag! Det finns nog en utvag ur alla svarigheter, bara man kan finna reda pa den. Det ska gladja mig att se hur det lyckas dig."

Nasta dag passade pojken pa under en rastestund, da Akka gick och betade en smula avsides fran de andra vildgassen, och fragade henne om det, som Bataki hade berattat, var sant, och Akka hade inte kunnat forneka det. Da tog pojken lofte av forargasen, att hon inte skulle forrada hemligheten for Marten gaskarl. For den store vite var sa tapper och adelmodig, att pojken fruktade, att han skulle ga och stalla till nagon olycka, om han finge reda pa tomtens villkor.

Sedan satt pojken trumpen och tyst pa gasryggen, hangde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han horde hur vildgassen ropade ut for ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Stadjan uppe i norr, och nu flogo de over Osterdalalven, och nu voro de komna till Horrmundsjon, och nu hade de Vasterdalalvens dalgang under sig, men han gitte inte se at allt detta. "Jag kommer val att fara omkring med vildgassen hela mitt liv," tankte han, "sa att jag far nog se mer av det har landet, an jag har lust till."

Han blev inte mindre haglos, nar vildgassen ropade, att nu voro de komna in i Varmland, och att alven, som de foljde mot soder, var Klaralven. "Jag har redan sett sa manga alvar," tankte han. "Jag behover inte gora mig besvar med att titta pa en till."

Ocksa om han hade varit mera skadelysten, hade han inte haft mycket att se pa, for i norra Varmland finns inte annat an stora, enformiga skogar, genom vilka Klaralven slingrar, smal och rik pa forsar. Har och dar syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par laga, skorstenslosa stugor, dar det bor finnar. Man i allmanhet har skogen en sadan utbredning, att man kan tro sig vara langt uppe i Lappland.

Vildgassen slogo ner pa ett svedjefall tatt vid Klaralvstranden, och medan faglarna gingo dar och betade friskt, nyuppkommen hostrag, horde pojken skratt och glam inifran skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gaende med ransel pa ryggen och yxa over skuldran. Den dagen langtade pojken obeskrivligt efter manniskor, och han blev riktigt glad, nar de sju arbetarna lossade sina ranslar och kastade sig ner pa alvstranden for att vila.

De pratade oupphorligen, och pojken lag bakom en tuva och gladde sig at att hora manniskoroster. Han fick snart reda pa att de voro varmlanningar, som amnade upp till Norrland for att soka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, darfor att de hade arbetat pa manga olika orter. Men mittunder samspraket rakade en av dem saga, att fastan han hade varit overallt i Sverige, hade han inte sett nagon trakt, som var vackrare an Nordmarken i vastra Varmland, dar han var hemma.

"Det vill jag ge dig ratt i, om du bara sager Fryksdalen, dar jag ar hemma, istallet for Nordmarken," infoll en av de andra. – "Jag ar fran Josse harad," sade en tredje, "och jag kan saga er, att dar ar det vackrare an bade i Nordmarken och i Fryksdalen."

Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro fran olika delar av Varmland, och att var och en ansag, att hans hemtrakt bade var vackrare och battre an de andras. Det uppstod haftigt gral om detta, och ingen var i stand att overtyga de andra, att han hade ratt. Det sag nastan ut, som om de skulle bli riktiga ovanner, da en gubbe med langt svart har och sma, plirande ogon kom gaende forbi. "Vad ar det ni tvistar om, karlar?" sade han. "Ni skriker, sa det hors over hela skogen."

En av varmlanningarna vande sig hastigt mot den nykomne. "Du ar val en finne, efter du vandrar omkring sa har langt oppe i skogen?" – "Jo, jag ar val det," sade gubben. – "Det var riktigt bra," sade karlen. "Jag har alltid hort, att ni finnar skulle ha mera forstand an annat folk." – "Gott rykt ar battre an guld," erkande finngubben. – "Vi sitter har och gralar om vilken del av Varmland som ar den yppersta. Jag undra om du ville ata dig att slita tvisten, sa att vi slipper att bli osams for den har sakens skull?" – "Jag ska doma, sa gott jag forstar," sade finngubben. "Men ni far ha talamod med mig, for jag maste forst beratta en gammal historia."

"Det var en gang sa," sade finnen och slog sig med detsamma ner pa en sten, "att landet, som lag norr om Vanern, sag alldeles anskramligt ut. Det var sa fullt av kala berg och branta kullar, att det var omojligt att bo och leva dar. Vagar kunde inte banas och akrar inte rojas. Men landet, som lag soder om Vanern, var gott och lattbrukat da for tiden, som det ar an i dag.

Nu hande det, att det fanns en storkarl dar i soder, som agde sju soner. Alla sonerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det radde ofta ofrid mellan dem, darfor att var och en ville raknas for mer an ovriga.

Fadern tyckte inte om det standiga kivet, och for att fa slut pa det kallade han en dag sonerna till sig och fragade dem om de ville ga in pa att han fick satta dem pa prov for att utrona vilken av dem som var den fornamste.

Jo, det ville sonerna visst. De onskade ingenting hogre.

'Da ska vi stalla pa detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den har lilltjarnen, som vi kallar Vanern, har vi en utmark, som ar sa full av tovor och smasten att vi inte har nagon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och ploja sa mycket, som ni kan hinna med pa en dag. Nar det blir kvall, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det basta arbetet.'