'Det var markligt att gora detta,' sade jatten, och det forefoll, som om han skulle ha blivit litet forargad over svaret. 'Kan du nu ocksa saga mig hur det star till med den trakten borta vid sjon Mjorn, som kallades for Svaltorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade vastgoten. 'Kanske att det ar ni, far, som har varit med om att lagga ut dem sa dar mager och trostlosa?' – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'i mina dar vaxte det praktig skog pa dem. Men det var sa, att nar jag skulle gora brollop at en av mina dottrar, behovde vi mycken ved att lagga i bakugnen, och da tog jag ett langt tag, slog det omkring all skogen pa Svaltorna, drog omkull den med ett langt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu for tiden finns nagon, som kan rycka omkull sa mycken skog pa en gang?' – 'Det ar mer, an jag tors svara pa,' sade vastgoten. 'Men det vet jag, att i min ungdom lag Svaltorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog over hela omradet. Det raknar jag ocksa som en manlig garning.'

'Na, men nere i sodra Vastergotland, dar kan val ingen manniska livnara sig?' sade jatten. ' 'Har ni varit med om att stalla i ordning det landet ocksa?' fragade vastgoten. – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag minns, att nat vi jattebarn gick vall med vara hjordar darnere, byggde vi oss sa manga stenstugor och gjorde marken sa olandig genom all den sten, som vi kastade pa varandra, att jag tycker, att det skulle vara svart att roja opp akerfalt i de trakterna.' – 'Ja, det ar sant, att det inte lonar sig mycket med jordbruk darnere,' sade vastgoten, 'men folket dar har slagit sig pa vavnad och traarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bargning i en sa utfattig trakt an att vara med om att fordarva den.'

'Nu vet jag bara en sak till att fraga om,' sade jatten. 'Hur har ni det stallt nere vid kusten, dar Gota alv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet dar ocksa?' fragade sjomannen. – 'Inte just det,' sade jatten, 'men jag kommer ihag, att vi brukade ga ner till stranden, locka till oss en val och rida pa hans rygg genom fjordar och kilar in i skargarden. Jag undrar om du vet nagon, som brukar bara sig at pa samma satt?' – 'Det ska jag lata vara osagt,' svarade sjomannen, 'men jag vill rakna det som en lika sa duktig bragd, att vi manniskor har byggt en stad nere vid Gota alvs mynning, darifran det gar ut skepp till alla varldens hav.' Harpa gav jatten intet genmale, och sjomannen, som sjalv var hemma i Goteborg, borjade beskriva for honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och statliga gator och berattade, att den agde sa manga driftiga kopman och djarva sjofarande, att de torde komma att gora den till den yppersta staden i Norden.

Jatten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck for vart svar han hade fatt, och det marktes nog, att han var bra missnojd med att manniskorna hade gjort sig till herrar over naturen. 'Jag hor, att det har blivit mycket nytt i Vastergotland,' sade han, 'och jag skulle garna vilja vanda tillbaka dit och stalla ett och annat till ratta.' Nar sjomannen horde dessa ord, blev han en smula angslig. Han trodde inte, att jatten skulle komma till Vastergotland i nagon god avsikt, men detta tordes han forstas inte latsa om. 'Ni kan vara viss pa, far, att ni ska fa ett hederligt mottagande,' sade han. 'Vi ska late ringa for er i alla kyrkklockor.' – 'Jasa, det finns kyrkklockor kvar i Vastergotland,' sade jatten och lat tvehagsen. 'Ar de inte sonderringda, de stora skallorna i Husaby och Skara och Varnhem?' – 'Nej, de finns allt kvar, och de har fatt manga systrar sedan er tid. Nu finns det inte nagot stalle i Vastergotland, dar man inte hor kyrkklockor.' – 'Da far jag val allt bli kvar, dar jag ar,' sade jatten, 'for det var for de dar klockornas skull, som jag flyttade hemifran.'

Han forsjonk nu i tankar, men snart vande han sig pa nytt till sjomannen. 'Ni kan nu lugnt lagga er att sova vid elden,' sade han. 'I morgon bittida ska jag stalla det sa, att ett skepp kommer farande har forbi, som tar opp er och for er till hemlandet. Men for den gastvanskap, som jag har visat er, begar jag bara den tjansten av er, att ni gar till den basta man, som finns i Vastergotland, sa snart som ni har kommit hem, och ger honom den har ringen. Halsa honom fran mig, och sag honom, att om han vill bara den pa sitt finger, sa ska han bli mycket former, an han nu ar!'

Sa snart som sjomannen var hemkomna, gick de till den basta mannen i Vastergotland och lamnade honom ringen. Men han var for klok att genast satta den pa sitt finger. I stallet hangde han den pa en liten ek, som stod pa hans gard. Med detsamma borjade eken vaxa sa fort, att alla kunde marka det. Den skot skott och sande ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hardnade. Tradet fick nya blad och fallde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund sa stort, att ingen hade sett en valdigare ek. Men knappt var den fullvaxt, forran den med samma hast borjade vissna, grenarna foll, stammen blev ihalig, och tradet multnade ner, sa att snart ingenting mer fanns kvar av det an en rotstubbe.

Sa tog han, som var den basta mannen i Vastergotland, och kastade ringen langt bort. Denna jattegavan ar sadan, att den skulle ge en man stora krafter och gora honom pa kort tid utmarktare an alla andra,' sade han. 'Men den skulle komma honom att forta sig, sa att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen ma hitta den, for den ar inte hitsand i nagon god avsikt.'

Men det tor nog vara mojligt, att ringen har blivit hittad. Alltid da en god man anstranger sig over formagan for att gora nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det ar den som tvingar honom att arbeta sa, att han sliter ut sig i fortid och maste lamna sitt verk ofullbordat."

Lararinnan hade gatt med raska steg, medan hon berattade, och nar hon hade slutat, markte hon, att hon nastan var framme. Hon sag redan stora uthusbyggnaderna, som lago skuggade av vackra trad, liksom allt annat har pa garden. Och innan hon hade gatt forbi dem, skymtade redan slottet fram hogt uppe pa sin terrass.

Anda hittills hade hon varit glad at sitt forslag och inte kant nagon tvekan, men nu, nar hon sag garden, borjade modet svika henne. Tank, om det var rent galet, det, som hon ville gora! Det var val ingen, som fragade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta at henne, darfor att hon kom rusande sa dar i sena kvallen med sina skolbarn? Inte formadde de och hon sjunga sa vackert, att nagon kunde satta varde pa det.

Hon borjade ga langsammare, och nar hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av vagen och gick uppfor den. Hon visste mycket val, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns dod. Hon gick dit bara for att fa tid pa sig att tanka over om hon borde ga vidare, eller om hon skulle vanda.

Nar hon kom upp pa terrassen och sag slottet, som lag blankande vitt i manskenet, nar hon sag hackarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den statliga trappuppgangen, blev hon an mera modfalld. Hon tyckte, att alltsammans sag sa fornamt och statligt ut, att hon riktigt forstod, att hon inte hade nagot dar att gora. "Kom mig inte nara!" tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. "Inte kan du val tro, att du och dina skolbarn kan gora nagon gladje at den, som ar van att bo pa ett sadant har stalle."

For att driva bort tveksamheten, som borjade smyga sig over henne, berattade da lararinnan for skolbarnen just denna samma om den gamle och den unge herrn, som hon sjalv hade fatt hora, nar hon hade gatt igenom slojdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju anda en sanning, att slottet och hela stallet var skankt till slojdseminariet. Det var skankt for att larare och lararinnor skulle fa leva en lycklig tid pa den vackra garden och sedan fora kunskaper och gladje med sig darifran till sina skolbarn. Men har, dar en sadan gava hade blivit given till en skola, har hade de val visat, att de satte varde pa skolfolk. De hade lagt i dagen, att de hollo de svenska barnens uppfostran for viktigare an allt annat. Just har borde hon aldrig kunna kanna sig forsagd.