Pa landsvagen kom en man, som drev framfor sig en flock skanska grisar, som inte voro mer an nagra veckor gamla och kunde saljas uppat landet. De traskade pa tappert, sa sma de voro, och hollo sig tatt intill varandra liksom for att fa skydd. "Noff, noff, noff, vi har kommit for tidigt fran far och mor. Noff, noff, noff, hur ska det ga med oss, fattiga barn?" sade smagrisarna. Inte en gang vildgassen hade hjarta att fora spektakel med sadana sma stackare. "Det blir battre for er, an ni nansin kan tro," ropade de nar de foro forbi dem.

Vildgassen voro aldrig i sa gott humor, som nar de fingo fara fram over en slattbygd. Da gjorde de sig ingen bradska, utan flogo fran gard till gard och skamtade med tamdjuren.

Medan pojken red fram over slatten, kom han att tanka pa en saga, som han hade hort nagon gang for langesedan. Han mindes den inte riktigt, men det var nagon om en kjortel, som till halften var sommad av guldvavd sammet och till halften av gra vadmal. Men den, som agde kjorteln, prydde vadmalsvaden med sa mycket parlor och adla stenar, att den lyste skonare och dyrbarare an gyllentyget.

Han kom ihag det dar om vadmalsvaden, nar han sag ner pa Ostergotland, darfor att det bestod av en stor slatt, som lag inklamd mellan tva bergiga skogstrakter, en i norr och en i soder. De bada skogshojderna lago vackert blaa och skimrande i morgonljuset, som om de voro tackte med guldslojor, och slatten, som bara bredde ut den ena vinternakna akern efter den andra, var i och for sig inte vackrare att se pa an gra vadmal.

Men manniskorna hade nog trivts val pa slatten, darfor att den var givmild och god, och de hade forsokt pryda den pa basta satt. Dar pojken for fram hogt uppe, tyckte han, att stader och gardar, kyrkor och fabriker, slott och jarnvagsstationer voro utsallade over den som sma och stora smycken. Det blankte i tegeltaken, och fonsterrutorna lyste som juveler. Gula landsvagar, blanka jarnvagsskenor och blaa kanaler lopte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linkoping lag kring sin domkyrka som en parlinfattning kring en dyrbar sten, och gardarna pa landet voro som sma brostnalar och knappar. Det var inte mycken reda i monstret, men det var en prakt som man aldrig kunde trottna att se pa.

Gassen hade lamnat Ombergstrakten och foro mot oster utefter Gota kanal. Den holl ocksa pa att gora sig i ordning for sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjarbestroko de stora slussportarna.

Ja, det arbetades overallt for att kunna ta val emot varen, ocksa i staderna. Dar stodo malare och murare pa stallningar utanfor husen och gjorde dem fina, tjanstflickorna hade stigit upp i de oppna fonstren och tvattade rutorna. Ner vid hamnen putsades segelbatar och angfartyg.

Vid Norrkoping lamnade vildgassen slattbygden och flogo uppat Kolmarden. De hade en stund foljt langsefter en gammal backig landsvag, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergvaggar, nar pojken plotsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svangt foten fram och tillbaka, och den ena traskon hade glidit av honom.

"Gaskarl, gaskarl, jag har tappat min sko!" skrek pojken.

Gaskarlen vande och sankte sig mot marken, men da sag pojken, att tva barn, som hade kommit gaende framat vagen, hade tagit upp hans sko.

"Gaskarl, gaskarl," skrek pojken hastigt, "far oppat igen! Det ar for sent. Jag kan inte fa igen min sko."

Men nere pa vagen stodo Asa gasapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten trasko, som hade fallit ner fran himlen.

"Det var vildgassen, som tappade den," sade lille Mats.

Asa gasapiga stod lange tyst och funderade over fyndet. Till sist sade hon langsamt och eftersinnande: "Kommer du ihag, lille Mats, att nar vi gick forbi Ovedskloster, horde vi talas om att de i en bondgard hade sett en tomte, som var kladd i skinnbyxor och hade traskor pa fotterna som en annan arbetskarl? Och minns du, att nar vi kom till Vittskovle, berattade en tos, att hon hade sett en Goa-Nisse med traskor, som flog bort pa ryggen av en gas? Och nar vi sjalva kom hem till var stuga, lille Mats, sag vi ju en pyssling, som var kladd pa samma satt, och som ocksa klev opp pa en gas och flog sin vag. Kanske att det var samma en, som red fram haroppe i luften pa sin gas och tappade traskon."

"Ja, det maste det sakert ha varit," sade lille Mats.

De vande pa traskon och betraktade den noga, for det ar inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses trasko pa landsvagen.

"Vanta,vanta, lille Mats!" sade Asa gasapiga. "Har star nagot att lasa pa ena sidan."

"Ja, det gor det. Men det ar sa sma bokstaver."

"Lat mig se! Jo, det star – Det star: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhog."

"Det var det markvardigaste jag nagonsin har hort!" sade lille Mats.

Norr om Braviken, dar gransen gar fram mellan Ostergotland och Sormland, reser sig ett berg, som ar flera mil langt och mer an en mil brett. Om det hade en hojd som svarade mot langden och bredden, skulle det vara ett av de praktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.

Det hander ibland, att man rakar pa ett bygge, som har blivit sa stort tilltaget fran borjan, att agaren aldrig har lyckats att fa det fardigt. Nar man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbagar och djupa kallare, men det finns varken vaggar eller tak: alltsammans hojer sig bara ett par fot fran marken. Det ar inte utan, att den, som far se det dar gransberget, kan komma att tanka pa en sadan overgiven byggnad, for det ser nastan ut, som om det inte skulle vara ett fardigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig fran slatten med tvarbranta vaggar, och overallt sta stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara amnade att bara hoga, ofantliga bergsalar. Allt ar maktigt och vilt och stort tilltaget, men det ar inte riktigt hojd eller resning pa det hela. Byggmastaren har trottnat och gatt ifran arbetet, innan han har hunnit att resa upp sadana dar langa branter och vassa toppar och asar, som bruka sta som vaggar och tak pa de fardigbyggda bergen.

Men liksom till ersattning for klintar och klattar har den stora bergstrakten i alla tider varit kladd med hoga och valdiga trad. Ekar och lindar ha statt i utkanterna och i dalgangarna, bjorkar och alar kring sjostranderna, tallar uppe pa de branta avsatserna och granar overallt, dar de ha funnit en nypa jord att vaxa i. Alla dessa trad tillsammans bildade den stora skogen Kolmarden, som forr i varlden var sa fruktad, att envar, som maste fram over den, bad till Gud och beredde sig pa sin sista stund.

Det ar nu sa langesedan Kolmarden vaxte upp, att det ar omojligt att saga hur det kom sig, att den blev sadan den blev. Den hade val en svar tid i borjan pa den kala berggrunden, och den blev hardad genom att nodgas skaffa sig fotfaste bland harda hallar och foda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mangen, som far slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, nar han blir fardig. Nar skogen var fullvuxen hade den trad som voro tre famnar i omkrets, tradens grenar voro sammanflatade till ett ogenomtrangligt nat, och marken var genomvavd av harda, hala rotter. Det var ett ypperligt tillhall for vilda djur och rovare, som visste hur man skulle krypa och klanga och smyga for att komma fram genom den. Men for andra hade den inte mycket lockande. Den var mork och kulen, villsam och ovagad, risig och stickande, och de gamla traden sago ut som troll, dar de stodo med skagg pa grenarna och mossa pa stammarna.

Nar manniskor forst flyttade till Sormland och Ostergotland, vaxte det skogar nastan overallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och pa slatter, blevo snart bortrojda. Kolmarden ater, som vaxte pa fattig berggrund, brydde sig ingen om att falla. Men ju langre den fick sta orord, dess maktigare blev den. Den var som ett faste, vars murar for var dag vaxte sig tjockare, och den, som ville tranga fram genom skogsmuren, maste ta yxan till hjalp.