"Akka, Akka, Akka fran Kebnekajse!" ropade unggassen med omklig rost. "Vad star nu pa?" fragade forargasen. – "Vi ar sa hungriga, att vi inte orkar flyga langre." – "Vildgass ska lara att ata luft och supa vind," svarade forargasen och gjorde inte nagot uppehall, utan fortsatte som forut.

Det tycktes nastan, som om ungarna skulle ha lart sig att leva av luft och vind, for nar de hade flugit en stund, klagade de inte mer over hunger. Vildgasflocken var annu kvar uppe i fjallen, och de gamla gassen ropade ut namnen pa alla bergtoppar, som de foro forbi, for att de unga skulle fa lara sig vad de hette. Men nar de hade hallit pa en stund med att ropa: "Detta ar Porsotjokko, detta ar Sarjektjokko, detta ar Sulitelma," blevo ungarna otaliga pa nytt.

"Akka, Akka, Akka!" ropade de med hjartslitande rost. – "Vad star pa?" fragade forargasen. – "Vi far inte rum med flera namn i vara huvuden," skreko ungarna. "Vi far inte rum med flera namn i vara huvuden." – "Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto battre rum blir det," svarade forargasen och fortsatte att ropa ut de markvardiga namnen pa samma satt.

Pojken tankte for sig sjalv, att det var pa tiden, att vildgassen begavo sig mot soder, for det hade kommit sa mycket sno, att marken lag vit, sa langt som han kunde se. Det stod inte heller till att forneka, att de hade hade det ganska ruskigt i fjalldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade foljt pa varandra utan uppehall, och om det nagon gang hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bar och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, sa att han till sist hade mast ata ra fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit langsamt och trakigt under de langa kvallarna och de sena mornarna for den, som inte var i stand att sova precis lika lange, som solen var borta fran himmelen.

Nu hade antligen gasslingarna fatt sina vingar fullvaxta, sa att resan soderut hade kunnat borja, och pojken var sa glad, att han bade skrattade och sjong, dar han red pa gasryggen. Se, det var inte bara darfor, att det var morkt och kallt och ont om mat, som han langtade fran Lappland, utan det var allt for nagot annat ocksa.

De forsta veckorna, som han hade varit dar, da hade han visst inte langtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett sa vackert och harligt land, och han hade inga andra bekymmer haft an att hindra myggsvarmarna fran att ata upp honom. Pojken hade inte haft mycket sallskap av Marten gaskarl, for den store vite tankte bara pa att vaka over Dunfin och vek inte ett steg fran henne. Men daremot hade han hallit sig till den gamla Akka och till Gorgo, ornen, och de tre hade fordrivit manga glada timmar med varandra. Faglarna hade tagit honom med pa langa farder. Pojken hade statt pa toppen av det snokladda Kebnekajse och sett ner pa joklarna, som utbredde sig nedanfor den branta, vita kaglan, och han hade besokt manga andra hogfjall, som just inte ofta hade blivit trampade av manniskofotter. Akka hade visat honom undangomda dalar ibland bergen och latit honom se ner i klipphalor, dar varghonorna uppfodde sina ungar. Det var ocksa klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror pa stranden av det skona Torne trask, och att han hade varit nere vid det Stora Sjofallet och halsat pa bjornarna, som bodde dar i trakten, fran deras frander i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och statligt land. Han var bra glad, att han hade fatt se det, men inte hade han just velat bo dar. Han maste medge, att Akka hade ratt, nar hon sade, att det har landet kunde de svenska nybyggarna garna lamna i fred och overlata det at bjornarna och vargarna och renarna och vildgassen och fjallugglorna och lamlarna och lapparna, som voro skapade for att leva dar.

En dag hade Akka fort honom till en av de stora gruvstaderna, och dar hade han funnit lille Mats liggande sonderskjuten utanfor en gruvoppning. Under de narmaste dagarna hade pojken inte tankt pa annat an att hjalpa den stackars Asa gasapiga, men nar hon val hade aterfunnit sin far, sa att han inte mer behovde gora nagot for henne, hade han helst stannat hemma i fjalldalen. Allt sedan dess hade han gatt och langtat efter den dagen, da han skulle fa resa hem med Marten gaskarl och bli manniska. Han ville allt garna bli sadan igen, att Asa gasapiga skulle vaga tala med honom och inte sla igen dorren mittfor hans nasa.

Jo, han var bra lycklig, nar det nu bar i vag soderut. Han svangde med mossan och ropade hurra, nar han fick se den forsta granskogen, och pa samma satt halsade han den forsta graa nybyggarstugan, den forsta geten, den forsta katten och de forsta honsen. Han for fram over praktfulla vattenfall, och till hoger om sig sag han skona fjall, men vid sadant var han nu sa van, att han knappt brydde sig om att titta at det. En annan sak var det, nar han strax over om fjallet fick se Kvickjocks kapell med den lilla prastgarden och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var sa vackert, att han fick tarar i ogonen.

Oupphorligen rakade de flyttfaglar, som nu kommo flygande i mycket storre flockar an pa varen. "Vart ska ni han, vildgass?" ropade flyttfaglarna. "Vart ska ni han?" – "Vi ska till utlandet." – "Ungarna era ar ju inte flygfardiga," ropade de andra. "De kommer aldrig over havet med sa spada vingar."

Lappar och renar hollo ocksa pa att flytta ner fran fjallen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av taget, sa kom hjorden med de stora tjurarna i de framsta leden, sa en rad med bar-renar, som forde lapparnas talt och packning, och till sist en sju, atta manniskor. Nar vildgassen sago renarna, sankte de sig och ropade: "Nu ska ni ha tack for i sommar! Nu ska ni ha tack for i sommar!" – "Lycksam resa, och valkomna tillbaka!" svarade renarna.

Men nar bjornarna sago vildgassen, pekade de ut dem for sina ungar och brummade. "Se pa de dar, som ar sa radda for litet kold, att de inte tors stanna hemma om vintern!" Och de gamla vildgassen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gasslingar: "Se pa de dar, som hellre ligger och sover halva aret, an de gor sig besvar att vandra soderut!"

Nere i granskogarna sutto ungtjadrarna hopkrupna ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fagelflockarna, som i jubel och gladje drogo mot soder. "Nar blir det var tur?" fragade de tjaderhonan. "Nar blir det var tur?" – "Ni far allt stanna hemma hos mor och far," sade tjaderhonan. "Ni far allt stanna hemma hos mor och far."

Var och en, som har fardats i fjalltrakter, vet nog hur svart det kan vara med dimmorna, som komma valtrande och skymma bort utsikten, sa att man rakt inte far se nagot av alla de vackra hogfjall, som resa sig omkring en. Man kan raka ut for dimma mittpa sommaren, och om hosten kan man saga att det knappt ar mojligt att undga den. Vad Nils Holgersson betraffar, sa hade han haft bra nog vader, sa lange som han var kvar i Lappland, men vildgassen hunno knappt ropa ut, att de nu foro in i Jamtland, forran dimmorna tatnade omkring honom, sa att han inte kunde se nagot av landet. Han for fram over det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slattland, som han hade kommit till.

Mot kvallen slogo vildgassen ner pa en gron plats, som sluttade at alla sidor, sa att han forstod, att han befann sig pa toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte fa klart for sig. Han trodde, att de maste befinna sig i bebodda trakter, for han tyckte, att han horde manniskoroster och gnissel av akdon, som rullade fram pa en vag, men han var inte saker om detta heller.

Han skulle bra garna ha velat leta sig fram till nagon gard, men han var radd att ga vilse i dimman och tordes inte annat an stanna kvar hos vildgassen. Allting var drypande vatt och fuktigt. Det hangde sma droppar pa varje grasstra och pa varje liten ort, sa att han fick en riktigt regndusch over sig, bara han rorde pa sig. "Det har ar inte stort battre an oppe i fjalldalen," tankte han.