Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola forstod mera svenska, an han garna ville lata nagon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plotsligen fatt klart for sig hur han skulle bara sig at for att tala om for Jon Assarsson, att dottern var kommen for att soka honom.

*

Ola Serka gick ner till Luossajaure och foljde stranden ett stycke, tills han stotte pa en man, som satt pa en sten och metade. Metaren hade granat har och bojd hallning. Ogonen blickade trotta, och det var nagot slappt och hjalplost over honom. Han sag ut som en, som har forsokt bara nagot, som har varit honom for tungt, eller funderat ut nagot, som har varit honom for svart, och blivit bruten och missmodig av att han inte har lyckats.

"Du har val god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?" sade fjallmannen pa lapska, nar han kom gaende.

Den andre spratt till och sag upp. Betet pa hans krok var borta, och ingen enda fisk lag bredvid honom.

"Det ar nagot, som jag ville tala med dig om," sade Ola. "Du vet att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i katan." – "Ja, jag vet," sade metaren kort, och det for en sky over hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli pamind om ett dott barn. Han talade god lapska. – "Men det ar inte lont att forstora livet med sorg," sade lappen. – "Nej, det ar det ju inte." – "Och nu har jag tankt pa att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt?" – "Det beror pa vad det ar for ett barn, Ola."

"Jag vill tala om for dig vad jag vet om flickan, Jon," sade Ola och berattade for fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par frammande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget for att soka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar dar for att invanta honom. Men under det att de gingo och vantade, hade gossen blivit dodad av ett sprangskott, och da hade flickan velat gora storbegravning efter honom. Darpa beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade formatt alla manniskor att hjalpa henne, och att hon hade varit sa modig, att hon sjalv hade gatt och talat med disponenten.

"Ar det den flickan, som du vill ta till dig i katan, Ola?" fragade metaren. "Ja," sade lappen. "Nar vi horde detta, kunde vi inte lata bli att grata allihop, och vi sade till varandra, att en sa god syster ocksa skulle bli en god dotter, och att vi onskade, att hon skulle komma till oss." Den andre satt tyst en stund. Det marktes, att han fortsatte samtalet endast for att gora sin van lappen en gladje. "Hon ar val av din stam, den dar flickan?" – "Nej," sade Ola, "hon ar inte nagon av Samefolket." – "Hon ar kanske dotter till nagon nybyggare, sa att hon ar van vid livet har i norden?" – "Nej, hon ar langt soderifran," sade Ola och sag ut, som om detta alls inte hade nagot med saken att gora. Men nu blev metaren mera intresserad. "Da tror jag inte, att du kan ta henne," sade han. "Hon lar nog inte tala att bo i kata om vintern, nar hon inte ar uppfodd med det." – "Hon ska fa goda foraldrar och goda syskon i katan," sade Ola Serka envist. "Det ar varre att vara ensam an att frysa."

Men metaren tycktes bli alltmer ivrig att forhindra saken. Det var, som om han inte kunde tala den tanken, att ett barn, som hade svenskar till foraldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. "Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?" – "Han ar dod," sade lappen tvart. – "Det har du val tagit riktigt reda pa, Ola?" – "Vad behovs det att fraga om den saken?" sade lappen foraktligt. "Det matte jag val veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle tva barn ha behovt forsorja sig sjalva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behovt ga ensam for att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ogonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon ar, om inte hennes far reda vore dod? Flickan tror sjalv, att han lever, men jag sager, att han maste vara dod."

Mannen med de trotta ogonen vande sig mot Ola. "Vad heter flicka, Ola?" sade han. Fjallmannen funderade. "Det kommer jag inte ihag. Jag far fraga henne." – "Ska du fraga henne? Ar hon reda har da?" – "Hon ar daroppe i katan, ja." – "Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?" – "Inte behover jag bry mig om hennes far. Om han inte ar dod, ar han val en sadan, som inte vill veta av sitt barn. Han ma vara glad, att en annan tar vard om det." Metaren kastade spoet och reste sig. Det var en fart over honom, som om han hade fatt nytt liv. "Jag tanker, att fadern inte ar som andra manniskor," fortfor fjallmannen. "Han kanske ar en, som jagas av morka tankar, sa att han inte kan halla ut vid arbetet. Vad ar det for en far for henne att fa?"

Medan Ola sade detta, hade metaren gatt uppat strandbradden. "Vart ska du ga?" fragade lappen. – "Jag ska ga och se pa fosterdottern sin, Ola. " – "Det ar bra," sade lappen. "Kom och se pa henne! Jag tanker du ska tycka, att det ar en god dotter jag far."

Svensken gick fram med sadan hast, att lappen knappt nog kunde folja honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat. "Jag kan just paminna mig, att hon heter Asa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp." De andre skyndade bara pa stegen, och gamle Ola Serka var sa belaten, att han hade velat storskratta. Nar de hade gatt sa langt, att de sago katorna, sade Ola annu ett par ord. "Hon har kommit hit till Samefolket for att soka efter sin far och inte for att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, da vill jag garna behalla henne i katan." Den andre skyndade framat med an storre hast. "Jag kunde val tro, att han skulle bli radd, nar jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket," sade Ola for sig sjalv.

Nar karlen fran Kiruna, som hade rott Asa gasapiga over till lapplagret, vande tillbaka fram pa dagen, hade han med sig i baten tva manniskor, som sutto tatt bredvid varandra pa toften och hollo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Bada voro olika mot vad de hade varit for ett par timmar sedan, for Jon Assarsson sag mindre bojd och trott ut, och hans ogon blickade klara och goda, som om han nu hade fatt svar pa det, som sa lange hade angslat honom, och Asa gasapiga sag sig inte omkring sa dar klokt och vaksamt, som hon hade brukat gora. Hon hade fatt nagon stor att stodja sig vid och lita pa, och det tycktes, som om hon skulle halla pa att bli barn igen.

Pojken satt pa den vita gaskarlens rygg, och red fram hogt uppe i skyn. Trettien vildgass flogo i ordnad fylking raskt mot soder. Det brusade i fjadrarna, och de manga vingarna piskade i luften med ett sadant vinande, att man knappt kunde hora sin egen rost. Akka fran Kebnekajse flog i spetsen, och efter henne foljde Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi, Marten gaskarl och Dunfin. De sex unggassen, som ledsagade flocken forra hosten, hade nu lamnat den for att skota sig sjalva. I stallet forde de gamla gassen med sig tjugutva gasslingar, som hade vaxt upp i fjalldalen denna sommar. Elva flogo till hoger och elva till vanster, och de gjorde sitt basta for att halla jamna avstand mellan varandra liksom de stora.

De stackars ungarna hade aldrig forr gjort nagon langtur, och i borjan hade de svart att folja med pa den snabba farden. "Akka fran Kebnekajse! Akka fran Kebnekajse!" ropade de i jammerfull ton. – "Vad star pa?" fragade forargasen. – "Vara vingar har trottnat att rora sig. Vara vingar har trottnat att rora sig," skreko ungarna. – "Det gar battre, ju langre ni haller pa," svarade forargasen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som forut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle fa ratt i vad hon hade sagt, for nar gasslingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer over trotthet. Men i fjalldalen hade de varit vana att ata hela dagen igenom, och det drojde inte, forran de borjade langta efter mat.