"Med forlov, Ers Majestat, jag har sett honom," sade trakarlen, och pojken blev sa radd, att han borjade skalva, dar han satt inkrupen under hatten och sag pa bronskarlen genom en spricka i traet. Men han lugnade sig, nar trakarlen fortsatte: "Ers Majestat ar pa oratt spar. Den dar pilten hade visserligen for avsikt att springa in pa varvet och sticka sig undan dar."

"Sager han det, Rosenbom? Ja, sta da inte langre stilla pa sin pall, utan kom med mig, och hjalp mig att soka reda pa honom! Fyra ogon ser mer an tva, Rosenbom."

Men trakarlen svarade med jammerlig rost: "Jag skulle underdanigst be att fa sta kvar dar jag star. Jag ser frisk och skinande ut for malningens skull, men jag ar for gammal och murken och tal inte att rora mig."

Bronskarlen horde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda. "Var ar det for fasoner? Kom han mans, Rosenbom!" Och han hojde sin langa kapp och gav den andre ett danande slag over axeln. "Ser han, att han haller, Rosenbom?"

Darmed broto de upp och gingo stora och valdiga fram pa Karlskrona gator, tills de nadde en hog port, som ledde in till varvet. Darutanfor gick en av flottans matroser pa vakt, men bronskarlen skred bara forbi honom och sparkade upp porten, utan att matrosen latsades nagot darom.

Sa snart som de hade kommit in pa varvet, sago de framfor sig en vidstrackt hamn, avdelad med palbroar. I de olika hamnbasangerna lago krigsfartygen och sago storre och fruktansvardare ut sa har pa nara hall an nyss, nar pojken hade sett dem uppifran. "Det var da inte sa galet att tycka, att det var havstroll," tankte han.

"Var finner han det radligast att vi borjar sokandet, Rosenbom?" sade bronskarlen.

"En sadan som han kunde val allra lattast sticka sig undan i modellsalen," svarade trakarlen.

Pa en smal landremsa, som strackte sig at hoger fran porten hela hamnen utefter, lago alderdomliga byggnader. Bronskarlen gick fram mot ett hus med laga vaggar, sma fonster och ett ansenligt tak. Han stotte sin stav mot dorren, sa att den sprang upp, och stampade i vag uppfor en trappa med notta trappsteg. Darpa kommo de in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fullriggade smafartyg. Pojken begrep, utan att nagon sade honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda for svenska flottans rakning.

Det fanns fartyg av manga olika slag. Det fanns gamla linjeskepp med sidorna spackade av kanoner, med hoga uppbyggnader i for och akter och masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tag. Det fanns sma skargardsfartyg med roddarbankar utmed skeppssidorna, det fanns odackade kanonslupar och rikt forgyllda fregatter, som voro modeller till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor. Antligen funnos dar ocksa de tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner pa dacket, som aro i bruk nu for tiden, och smala, blanka torpedbatar, som liknade langa, smarta fiskar.

Nar pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt hapen. "Att sa stora och granna fartyg har blivit byggda har i Sverige!" tankte han for sig sjalv.

Han hade god tid att betrakta vad som fanns darinne, for da bronskarlen fick se modellerna, glomde han bort allting annat. Han sag pa dem alla, fran de forsta till de sista, och fragade om dem. Och Rosenbom, hogbatsman pa Dristigheten, berattade sa mycket han visste om skeppens byggmastare och om dem, som hade fort dem, och om de oden, som de hade haft. Han berattade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, anda fram till 1809, for sedan hade han inte varit med langre.

Bade han och bronskarlen hade mest att saga om de gamla, granna trafartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt forsta sig pa.

"Jag hor, att Rosenbom inte vet nagot om de har nya," sade bronskarlen. "Lat oss darfor ga och se pa nagot annat! For detta roar mig, Rosenbom."

Nu hade han visst alldeles upphort att soka efter pojken, och denne kande sig trygg och lugn, dar han satt i trahatten.

Darpa vandrade de bada karlarna igenom de stora anlaggningarna: segelsommareverkstaden och ankarsmedjan, maskin– och snickeriverkstaderna. De sago mastkranarna och dockorna, de stora forradshusen, artillerigarden, tyghuset, den langa repslagarebanan och den stora, overgivna dockan, som hade blivit sprangd i halleberget. De gingo ut pa palbroarna, dar orlogsfartygen lago fortojda, stego ombord pa dem och besago dem som tva gamla sjobussar, undrade och forkastade och gillade och forargades.

Pojken satt trygg under trahatten och horde talas om hur det hade arbetats och kampats pa denna plats for att utrusta alla de flottor, som hade gatt ut harifran. Han horde hur liv och blod hade vagats, hur den sista skarven hade offrats for att bygga krigsskeppen, hur snillrika man hade anstrangt all sin kraft for att forbattra och fullkommna dessa fartyg, som hade varit faderneslandets varn. Det var inte utan, att pojken ett par ganger fick tararna i ogonen, nar han horde talas om allt detta. Och han var glad at att han fick sa bra reda pa det.

Allra sist gingo de in pa en oppen gard, dar galjonsbilderna fran gamla linjeskepp stodo uppstallda. Och en markvardigare syn hade pojken aldrig sett, for dessa bilder hade otroligt maktiga, skrackinjagande ansikten. De voro stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade utrustat de stora skeppen. De voro fran en annan tid an hans. Han tyckte, att han krympte ihop infor dem.

Men nar de kommo hit, sade bronskarlen till trakarlen: "Ta av sig hatten Rosenbom, for dem, som star har! De har alla varit i strid for faderneslandet."

Och Rosenbom hade glomt varfor de hade borjat vandringen, han som bronskarlen. Utan att besinna sig lyfte han trahatten fran huvudet och utropade:

"Jag lyfter hatten for den, som utvalde hamnen och grundade varvet och nyskapade flottan, for den kung, som har vackt allt detta till liv."

"Tack, Rosenbom! Det var bra sagt. Rosenbom ar en praktig karl. Men vad ar nu detta, Rosenbom?"

For dar stod Nils Holgersson mitt uppe pa Rosenboms nakna hjassa. Men han var inte radd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade: "Hurra for dig, Langlapp!"

Bronskarlen stotte kappen hart i marken, men pojken fick aldrig veta vad han hade amnat ta sig till, for nu rann solen upp, och med detsamma forsvunno bade bronskarl och trakarl, som om de hade varit gjorda av dimmor. Medan han annu stod och stirrade efter dem, flogo vildgassen upp fran kyrktornet och svavade fram och ater over staden. Med ens fingo de syn pa Nils Holgersson, och da skot den store vite ner ur skyn och hamtade honom.

Vildgassen foro ut pa en skargardso for att beta. Det rakade dar tillsammans med nagra gragass, och dessa blevo forvanade att se dem, eftersom de mycket val visste, att deras frander vildgassen helst fara fram over det inre av landet. De voro nyfikna och fragvisa och nojde sig inte med mindre, an att vildgassen berattade om den forfoljelse, som de hade att utsta av Smirre rav. Nar de hade slutat, sade en gragas, som tycktes vara lika gammal och lika klok som sjalva Akka: "Det var en stor olycka for er, att raven blev forklarad fredlos i sitt eget land. Han kommer sakert att halla sitt ord och folja er anda opp till Lappland. Om jag voro som ni, skulle jag inte fara norrut over Smaland, utan i stallet ta den yttre vagen till Oland, sa att han alldeles mister sparet. For att riktigt villa bort honom bor ni stanna ett par dar pa Olands sodra udde. Dar finns det gott om man och gott om sallskap. Jag tror inte, att ni ska angra er, om ni far ditover."

Detta var verkligen ett klokt rad, och vildgassen besloto att folja det. Sa snart de hade atit sig val matta, borjade de farden till Oland. Ingen av dem hade nagonsin varit dar forut, men gragasen hade givit dem goda vagmarken. De hade bara att resa ratt mot soder, tills de rakade det stora fagelstracket, som gick fram utanfor Blekingskusten. Alla de faglar, som hade vinterbostad vid Vasterhavet och nu amnade sig till Finland och Ryssland. flogo fram dar, och de brukade alla i forbifarten sla sig ner pa Oland for att vila. Vildgassen skulle inte fa svart att finna vagvisare.