Nasta dag hade regnet upphort, men stormen fortfor hela formiddagen, oversvamningen utbredde sig alltjamt. Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste vader: varmt, stilla och ljuvligt.

Pojken lag hogst belaten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelok och tittade uppat himlen, da tva sma skolbarn kommo gaende med bocker och matsackskorgar pa en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. De gingo langsamt och sago mycket bedrovade ut. Nar de hade kommit mittfor Nils Holgersson, slogo de sig ner pa ett par stenar och borjade tala om sin olycka.

"Mor blir sa ond pa oss, nar hon far hora, att vi inte har kunnat var laxa i dag heller," sade det ena av barnen. – "Ja, och far sen!" sade det andra, och darvid blev sorgen dem sa overmaktig, att de borjade grata.

Pojken lag just och undrade om han skulle kunna trosta dem pa nagot satt, da en liten, krokig gumma, som hade ett vanligt och snallt ansikte, kom vandrande framat stigen och stannade bredvid dem.

"Vad grater de har barnen for?" fragade gumman, och da berattade de sma, att de inte hade kunnat sin laxa i skolan, och nu skamdes de sa, att de inte ville ga hem.

"Vad kan det ha varit, som var sa svart, att ni inte kunde lara er det?" sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i laxa, var hela Uppland.

"Ja, det ar kanske inte sa latt att lara efter bocker," sade gumman, "men nu ska nu fa hora vad min mor en gang berattade mig om det har landet. Jag har inte gatt i skola, jag, sa att jag har aldrig fatt nagot riktig lardom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihag i hela mitt liv."

"Jo, mor sade," borjade gumman och satte sig ner pa stenen bredvid barnen, "att for langre i varlden sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat an magra lerakrar och sma laga stenbackar, och sa lar det nog vara pa manga stallen i landskapet an i dag, fastan vi, som bor harnere vid Malaren, inte ser mycket av det.

Naja, vad det an kom sig av, sa ar det sakert, att det var fattigt och bedrovligt har. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sadant blir ju retsamt i langden. En vacker dag blev det sa trott vid elandet, att det tog sacken pa ryggen och staven i handen och begav sig ut for att tigga hos dem, som hade det battre stallt for sig.

Uppland vandrade forst soderut sa langt som till Skane, och nar det kom dit, klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Det ar inte gott att veta vad man ska hitta pa att ge alla, som kommer och begar', sade Skane. 'Men lat mig se! Jag har just hallit pa att grava opp ett par margelgravar. Du kan fa plocka till dig nagra jordtorvor, som jag har kastat opp pa kanten, om du har nagot bruk for dem.

Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Vastergotland. Ocksa dar klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Nagot land vill jag inte ge dig,' sade Vastergotland. 'Inte unnar jag nagon bit av mina feta akrar at tiggare. Men du ska fa en av de har sma aarna, som silar fram over slatten, om du kan gora dig nagon nytta av den.'

Uppland tackade och tog emot och vek nu av at Halland. Dar borjade det pa nytt klaga over hur fattigt det var och bad om land. 'Jag ar inte rikare, jag, an du,' sade Halland, 'och fordenskull borde jag inte ge dig nagot. Men du far bryta opp nagra stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lonar modan.'

Uppland tackade och tog emot och knogade sedan astad till Bohuslan. Dar fick det lov att plocka i sin sack sa manga nakna sma skar, som det hade lust till. 'De dar ser ju inte mycket ut, men de ar goda att ha till skydd mot blasten,' sade Bohuslan. 'Du kan nog gora dig nytta av dem, eftersom du ar hemma vid kusten, du saval som jag.

Uppland var tacksam for allt, som skanktes det, och sade inte nej till nagot, fastan det overallt fick sadant, som de andra tyckte att de lattast kunde vara av med. Varmland slangde till det en bit berggrund. Vastmanland gav det en stracka av sina asar. Ostergotland skankte det ett stycke av den vilda Kolmarden, och Smaland plockade sacken nastan full med mossar och stenros och ljungbackar.

Sormland ville inte skanka annat an ett par Malarfjardar, och Dalarna tyckte likasa, att det inte vill avsta nagon fast mark, och fragade om Uppland ville halla till godo med ett stycke av Dalalven.

Till sist fick det av Narke nagra av de vattensjuka angarna pa Hjalmarstranden, och med detta hade det fatt sacken sa full, att det tyckte, att det inte behovde vandra langre.

Nar Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte lata bli att tycka, att det var en forfarlig massa avskrap, som det hade fatt, och det suckade och undrade hur det skulle bara sig at for att fa nagon nytta av gavorna.

Den ena aret foljde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fatt allt sa, som det ville ha det.

Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskapen kom tillsammans for att overlagga om detta. Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett langt tvistande. 'Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, som ar klokast och duktigast,' sade Uppland och detta fann alla vara ett vist rad. De beslot, att det landskapet, som kunde visa, att det agde mest klokhet och duglighet, skulle fa kungen och huvudstaden.

Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, forran det kom bud fran Uppland, att de skulle resa till det pa gastabud. 'Vad kan det dar fattiglandet ha att bjuda pa?' sade landskapen, men de horsammade anda bjudningen.

Nar de kom fram, blev de alldeles hapna over vad de sag. Dar lag Uppland fullt bebyggt med praktiga gardar i det inre, med stader vid kusterna och med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.

'Det ar en skam att ga och tigga, nar man hade det sa bra,' sade de andra landskapen.

'Jag har bjudit er hit for att tacka er for era gavor,' sade Uppland, 'for det ar deras fortjanst, att jag nu har det sa, att jag kan barga mig.'

'Det forsta jag gjorde, sedan jag kom hem,' fortfor det, 'var att leda i Dalalven pa mitt omrade, och jag stallde det sa, att den maste gora tva praktiga fall: ett vid Soderfors och ett vid Alvkarleby. Soder om alven, vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fatt av Varmland, och da markte jag, att Varmland inte hade sett riktigt efter vad det hade skankt bort, for berggrunden bestod av den basta jarnmalm. Runt omkring planterade jag skogen, som jag hade fatt av Ostergotland, och nar det nu pa ett stalle fanns bade malm och kolskog och vattenkraft, sa var det ju givit, att dar skulle bli en rik bergslag.

Sedan jag hade fatt det sa bra ordnat oppe i norr, strackte jag ut de vastmanlandska asarna, och tanjde dem sa, att de nadde fram till Malaren och bildade uddar och oar, som kladde sig med gront och har blivit fagra som lustgardar. Men fjardarna, som Sormland hade skankt mig, drog jag langt inat landet, sa att de oppnades for sjofarande och kunde komma i umgange med varlden.

Nar jag hade fatt allt fardigt i norr och i soder, gick jag fram till ostra kusten, och nu tog jag reda pa alla de kala skar och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och darutav uppstod alla mina holmar och oar, som har varit mig till stor nytta bade for fiske och skeppsfart, och som jag raknar som min fornamsta egendom.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gavorna an de dar jordtorvorna, som jag hade fatt av Skane, och dem lade jag ut i mitten av omradet till den fruktbara Vaksalaslatten. Och den troga an, som jag hade fatt av Vastergotland, den ledde jag fram over slatten, for att den skulle fa god forbindelse med Malarfjardarna.'