"Du far val ha det, som du vill da," sade disponenten.

Begravningen var over. Alla Asa gasapigas gaster voro gangna, och hon var ensam i den lilla kaken, som tillhorde hennes far. Hon hade stangt dorren, for att hon skulle fa sitta i fred och tanka pa sin bror. Hon paminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var sa mycket, att hon inte kom att lagga sig, utan satt uppe hela kvallen och en god del av natten. Ju mer hon tankte pa brodern, desto battre forstod hon hur svart det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grat bitterligen. "Vad ska jag ta mig till, nar jag inte mer har lille Mats?" snyftade hon.

Det var redan sent pa natten, och Asa gasapiga hade haft en trottsam dag, sa att det var inte underligt att somnen smog sig over henne, bara hon sankte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon dromde om den, som hon satt och tankte pa. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. "Nu, Asa, ska du ga och ta reda pa far," sade han. – "Hur ska jag kunna gora det, nar jag inte en gang vet var han finns?" tyckte hon, att hon svarade. – "Var inte orolig fordenskull!" sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. "Jag ska sanda till dig en, som ska hjalpa dig."

I detsamma som Asa gasapiga dromde, att lille Mats sade detta, knackade det pa dorren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte nagot, som hon bara horde i drommen. Men hon var sa inne i sin drom, att hon inte kunde halla reda pa vad som var verkligt och vad som var inbillning, och nar hon gick for att oppna, tankte hon: "Nu kommer bestamt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig."

Om det hade varit syster Hilma eller nagon annan riktig manniska, som hade statt pa troskeln, nar Asa gasapiga oppnade dorren, skulle flickan val genast ha forstatt, att det var slut pa drommen, men nu var det inte sa, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer an en tvarhand hog. Fastan det var sa sent pa natten, var det lika ljust som om dagen, och Asa sag genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade rakat ett par ganger, medan de hade vandrat genom landet. Da hade hon blivit radd for honom, och det skulle hon ha blivit nu ocksa, om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade for sig, att hon annu dromde, och darfor blev hon lugnt staende. "Jag vantade just, att det skulle bli den dar, som lille Mats skulle skicka for att hjalpa mig att finna reda pa far," tankte hon.

Och hon hade inte sa oratt i detta, for parveln kom just for att tala med henne om hennes far. Nar han sag, att hon inte blev radd for honom, sade han henne med fa ord bade var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bara sig at for att komma till honom.

Medan han talade, vaknade Asa gasapiga sa smaningom upp till fullt medvetande, och nar han slutade, var hon alldeles vaken. Och da blev hon sa forskrackt, darfor att hon stod och talade med en, som inte horde till hennes varld, att hon inte kunde saga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hart igen dorren. Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrovat uttryck i sitt ansikte, nar hon gjorde sa, men hon kunde inte hjalpa det. Hon var alldeles ifran sig av radsla och skyndade sig att krypa i sang och dra tacket over ogonen.

Men fastan hon var sa radd for parveln, forstod hon, att han ville hennes basta, och dagen darpa skyndade hon sig att handla just sa, som han hade ratt henne.

*

Pa vastra stranden av Luossajaure, en liten sjo, som lag manga mil nordligare an Malmberget, fanns ett litet lapplager. Vid sjons sodra anda reste sig en valdig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades besta av nastan idel jarnmalm. Pa nordostra sidan lag ett annat berg, som hette Luossavara, och aven det var ett rikt jarnberg. Upp till dessa berg holl man pa att bygga jarnvag fran Gallivare, och i narheten av Kirunavara uppfordes en jarnvagsstation, hotell for resande och en massa bostader for alla de arbetare och ingenjorer, som skulle bo har, sedan malmbrytningen val hade kommit i gang. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som holl pa att resas i en trakt, som lag sa langt mot norr, att de sma forkrympta bjorkarna, som tackte marken, inte kunde fa fram bladen ur knopparna forran efter midsommar.

Vaster om sjon lag marken fri och oppen, och dar hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit lager. De hade kommit dit for nagon manad sedan, och de hade inte behovt lang tid att fa sin bostad i ordning. De hade varken sprangt eller murat for att fa god och jamn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut at sig en torr och behaglig plats nara sjon, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jamna nagra tuvor for att fa tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit langa dagar for att resa stadiga vaggar av tra, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktackning, inte med bradfodring och fonsterinsattning, inte med dorrar och las. De hade bara behovt sla ner taltstangerna stadigt i jorden och hanga upp taltduken over dem for att ha bostaden sa gott som fardig. Och inte hade de gjort sig mycket besvar med inredning och moblering. Det viktigaste var att lagga ut litet granris och nagra hudar pa golvet och att hanga upp den stora grytan, dar de brukar koka sitt renkott, pa en kedja, som fastes uppe i toppen av taltstangerna.

Nybyggarna pa ostra sidan om sjon, som arbetade med storsta iver for att fa sina hus fardiga, innan den stranga vintern skulle borja, forvanade sig over lapparna, som hade strovat omkring haruppe i hoga norden i manga, manga hundra ar utan att tanka pa att det behovdes battre skydd mot kold och storm an tunna taltvaggar. Och lapparna undrade over nybyggarna, som gjorde sig sa mycket och sa tungt arbete, sa det inte fordras mer an att aga nagra renar och ett talt for att kunna leva.

En eftermiddag i jul regnade det alldeles forfarligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, sa manga som de vore, krupit in i ett av talt-en och sutto kring elden och drucko kaffe.

Medan lapparna sprakade som bast vid kaffekopparna, kom en bat roende fran Kirunasidan och lade till vid lapplagret. Ur baten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton ar gammal. Lapphundarna rusade emot dem under hogt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom taltoppningen for att se vad som stod pa. Han blev glad, nar han fick se arbetaren. Det var en god van till lapparna, en vanlig och spraksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade at honom, att han skulle krypa in i taltet. "Nu kommer du som efterskickad, Soderberg," sade han. "Kaffepannan star over elden. Ingen kan foreta sig nagot i regnvadret. Kom du hit och beratta nagot nytt for oss!"

Arbetaren krop in till lapparna, och med mycken moda och under mycket skratt och skamt gjordes plats for honom och flickan i det lilla taltet, som redan forut var alldeles uppfyllt av manniskor. Karlen borjade genast prata lapska med vardfolket. Flickan, som hade foljt med honom, forstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och sag forvanad pa gryta och kaffekittel, pa eld och rok, pa lappar och lappkvinnor, pa barn och hundar, pa vaggar och golv, pa kaffekoppar och tobakspipor, pa brokiga klader och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt for henne. Ingenting var sadant, som hon var van vid.

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och maste sanka ogonen, darfor att hon markte, att alla i katan sago pa henne. Soderberg matte ha sagt nagot om henne, for nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade at hennes hall. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne pa axeln, nickade och sade pa svenska: "Bra, bra." En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som racktes henne med mycket besvar, och en lappojke, som kunde vara ungefar lika gammal som hon, krop och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och dar lag han och bara tittade pa henne.