Den dagen var det alldeles stilla och varmt som pa en sommardag, det basta vader man kunde tanka sig for en sjoresa. Det enda betankliga var, att det inte var fullt klart, utan gra och beslojad himmel. Har och dar stodo valdiga molnmassor, som hangde anda ner mot havsytan och skymde utsikten.

Nar de resande voro komna utfor skaren, bredde havet ut sig sa jamnt och speglande, att pojken, da han rakade se nerat, tyckte att vattnet var forsvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte nagot annat an moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klamde sig fast vid gasryggen angsligare, an nar han satt dar forsta gangen. Det var, som om han omojligt kunde halla sig kvar: han maste fall at nagot hall.

Det blev an varre, nar de nadde fram till det stora fagelstracket, som gragasen hade talat om. Dar kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom foljde en utstakad vag. Det var ander och gragass, svartor och grisslor, lommar och alfagel, skrakar och doppingar, strandskator och sjoorrar, Men nar nu pojken bojde sig framover och tittade at det hall, dar havet borde ligga, sag han hela fageltaget avspeglat i vattnet. Men han var sa yr, att han inte forstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fagelskaran flog med buken uppat. Han undrade anda inte mycket over detta, for han visste inte sjalv vad som var upp, och vad som var ner.

Faglarna voro uttrottade och otaliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting forefoll, sa besynnerligt overkligt.

"Tank, om vi har farit bort ifran jorden!" sade han till sig sjalv. "Tank, om vi haller pa att resa opp till himlen!"

Han sag ingenting annat an moln och faglar omkring sig och borjade halla det for rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad han skulle fa se daruppe. Yrseln gick over pa en gang. Han blev sa forfarligt glad vid tanken pa att han for upp till himlen och lamnade jorden.

I detsamma horde han ett par knallande skott och sag ett par sma vita rokpelare stiga upp.

Det blev oro och uppstandelse bland faglarna. "Skyttar! Skyttar! Skyttar i batarna!" ropade de. "Flyg hogt! Flyg undan!"

Da sago pojken antligen, att de alltjamt foro fram over havsytan och att de alls inte voro i himlen. I en lang rad lago sma batar, fyllda av skyttar, som lossade skott pa skott. De framsta fagelflockarna hade inte markt dem i tid. De hade hallit for lagt. Flera morka kroppar sjonko ner mot havet, och for var och en, som foll, hojdes hoga jammerskrik av de levande.

Det var besynnerligt for den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sadan skrack och jammer. Akka skot mot hojden sa raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med storsta mojliga fart. Vildgassen kommo ocksa oskadda undan, men pojken kunde inte hamta sig fran sin forvaning. Tank, att nagon kunde vilja skjuta pa sadana som Akka och Yksi och Kaksi och gaskarlen och de andra! Manniskorna hade inte nagot begrepp om vad de gjorde.

Sa bar det framat igen i den stilla luften, och det var tyst som ropade: "Ar vi inte framme snart? Ar ni sakra pa att vi haller ratt vag?" Harpa svarade de, som flogo i spetsen: "Vi far ratt mot Oland, ratt mot Oland."

Grasanderna voro trotta och lommarna foro om den. "Ha inte sa brattom!" ropade da anderna. "Ni ater opp all maten for oss." – "Den racker till bade er och oss," svarade lommarna.

Innan de annu hade hunnit sa langt, att de sago Oland, kom en svag vind emot dem. De forde med sig nagot, som liknade valdiga massor av vit rok, alldeles som skulle det vara stor eldsvada nagonstans.

Nar faglarna sago de forsta vita virvlarna, blevo de angsliga och okade farten. Men det dar, som var likt en rok, bolmade fram allt tatare, och till sist omvarvde det dem alldeles. Ingen lukt kandes, och roken var inte mork och torr, utan vit och fuktig. Pojken forstod helt hastigt, att det inte var annat an dimma.

Da dimman blev sa tat, att man inte kunde se en gaslangd framfor sig, borjade faglarna bara sig at som riktiga galningar. Alla dessa, som forut hade farit fram med sa god ordning, borjade leka i dimman, De flogo hars och tvars for att locka varandra vilse. "Akta er!" ropade de. "Ni far ju bara runt. Vand om for all del! Inte kommer ni till Oland pa det dar sattet."

Alla visste mycket val var de hade on, men de gjorde sitt basta for att villa bort varandra. "Se pa de dar alorna!" ljod det i dimman. "De far tillbaka till Nordsjon." – "Akta er, gragass!" skrek nagon fran ett annan hall. "Om ni fortsatter sa dar, kommer ni anda till Rugen."

Det var, som sagt, ingen fara for de faglar, som voro vana att fardas fram har, skulle lata narra sig at galet hall. Men de, som fingo det svart, det var vildgassen. Upptagsmakarna markte, att de inte voro sakra om vagen, och gjorde allt, vad de kunde, for att forvilla dem.

"Vart amnar ni er, gott folk?" ropade en svan. Han kom ratt fram mot Akka och sag deltagande och allvarlig ut.

"Vi ska resa till Oland, men vi har aldrig varit dar forut," sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fagel att lita pa.

"Det var for illa," sade svanen. "De har ju lockat er vilse. Ni ar pa vag mot Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er ratt!"

Och sa for han astad med dem, och nar han hade fort dem sa langt bort fran den stora strakvagen, att de inga rop horde, forsvann ha i dimman.

Nu foro de omkring en stund alldeles pa mafa. Knappt hade de lyckats finna reda pa faglarna igen, forran en and kom fram till dem. "Det ar bast, att ni lagger er ner pa vattnet, tills dimman gar sin vag," sade anden. "Det marks ju, att ni inte ar vana att reda er pa resor."

Det var inte utan, att det lyckades de skalmarna att gora Akka huvudyr. Sa vitt pojken kunde forsta, flogo vildgassen runt en lang stund.

"Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?" ropade en lom, nar han stortade forbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gaskarlens hals. Det var nagot, som han lange hade fruktat for.

Ingen kan saga nar de skulle ha kommit fram, om det inte hade horts ett dovt rullande skott langt borta.

Da skot Akka fram halsen, smallde hart med vingarna och satte full fart. Nu hade hon nagot att ratta sig efter. Gragasen hade just sagt henne, att hon inte skulle sla ner ytterst pa Olands sodra udde, darfor att dar stod en kanon, som manniskorna brukade skjuta pa dimman med. Nu kande hon riktningen, och nu skulle ingen i varlden kunna locka henne vilse.

Pa den sydligaste delen av Oland ligger en gammal kungsgard, som heter Ottenby. Det ar en ratt stor egendom, som stracker sig tvarsover on, fran strand till strand, och den ar markvardig darfor, att den alltid har varit ett tillhall for stora djurskaror. Pa sextonhundratalet, nar kungarna brukade fara over till Oland for att jaga, var hela egendomen inte nagot annat an en stor hjortpark. Pa sjuttonhundratalet funnos dar ett stuteri, dar adla rashastar uppfoddes, och ett schaferi, dar flera hundra far underhollos. I vara dagar finnas vid Ottenby varken fullblodshastar eller far. I deras stalle leva dar stora skaror av unghastar, som skola anvandas vid vara kavalleriregementen.

Det finns sakert inte i hela landet nagon gard, som kan vara en battre uppehallsort for djur. Langs efter den ostra kusten ligger den gamla schaferiangen, som ar en fjardedels mil lang, den storsta angen pa hela Oland, dar djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken. Och dar finns den beromda Ottenby lund med de hundraariga ekarna, som ge skugga for sol och la for den stranga Olandsblasten. Och sa far man inte glomma den langa Ottenby mur, som gar fran strand till strand och skiljer Ottenby fran den ovriga on, sa att djuren kunna veta hur langt den gamla kungsgarden stracker sig och akta sig att ge sig in pa annan mark, dar de inte aro sa val fredade.