Han gick hastigt sin vag. Studenten sag efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han angrade sig och gick hem till sitt.

Dar skyndade han att satta pa sig vardagskladerna och sprang sedan ut for att leta efter handskriften. Han sokte pa gatorna, pa torgen och i planteringarna. Han gick in pa gardarna och vandrade till och med utat landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.

Nar han hade hallit pa sa ett par timmar, kande han sig sa hungrig, att han maste ata middag. Men pa matstallet rakade han om igen overliggaren. Denne kom genast fram for att hora nagot om boken. "Jag ska komma opp till dig i kvall och tala om den," sade studenten helt tvart och avvisande. Han ville inte tillsta, att han hade forlorat den, forran han var fullt viss om att den inte kunde aterfinnas. Den andre blev helt blek. "Kom bara ihag, att du ska forstora den, om den inte duger!" sade han och gick sin vag och var nu alldeles saker om att studenten var missnojd med hans bok.

Studenten skyndade ater ut i staden och holl pa med sitt sokande, anda tills det blev morkt, utan att finna nagot. Nar han var pa hemvag, rakade han ett par kamrater. "Var har du hallit hus, som inte kom pa varfesten?" sade de. – "Ack, har det varit varfest?" sade studenten. "Det hade jag alldeles glomt bort.

Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gaende forbi. Hon sag inte at honom, utan gick och talade med en annan student och smalog mot denne sa forfarligt vanligt. Da kom studenten ihag, att han hade bett henne, att hon skulle komma pa varfesten, for att han skulle fa raka henne dar, och nu hade han sjalv inte infunnit sig. Vad skulle hon tanka om honom?

Han kande ett styng i hjartat och ville skynda efter henne, men da sade en av hans vanner: "Det lar sta illa till med Stenberg, overliggaren, ni vet. Han har blivit sjuk i afton." – "Det ar val inte nagot farligt heller?" sade studenten hastigt. – "Det var nagot at hjartat. Han har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen nar som helst. Doktorn trodde, att det var nagon sorg, som tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde pa om den sorgen kunde havas."

En liten stund efter detta kom studenten in till overliggaren. Han lag i sin sang mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svara anfallet. "Jag har kommit for att tala med dig om din bok," sade studenten. "Det var ett praktigt arbete, vet du. Jag har sallan last nagot sa bra."

Overliggaren satte sig upp och stirrade pa studenten. "Varfor var du sa dar besynnerlig i eftermiddags?" – "Jag var vid daligt lynne, darfor att jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig sa mycket om min mening. Jag var sa nojd med din bok."

Den sjuke sag forskande pa honom och blev alltmer viss om att studenten ville dolja nagot for honom. "Det dar sager du bara darfor att du har fatt hora, att jag har blivit sjuk, och vill trosta mig." – "Visst inte. Det var ett utmarkt arbete, det kan du vara viss om." – "Har du verkligen inte forstort det, som jag bad dig gora?" – "Jag ar val inte galen heller." – "Ta hit det da! Visa mig, att du inte har forstort det, sa ska jag tro dig!" sade den sjuke och sjonk ner pa kudden, sa svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle fa igen anfallet.

Det var forfarligt sa elandig studenten kande sig. Han tog den sjukes hander mellan sina och berattade for honom, att hans handskrift hade blast bort, och sade honom hur olycklig han hade kant sig hela dagen, darfor att han hade vallat honom sa stor skada.

Nar han slutade, lag den sjuke och klappade hans hand. "Du ar snall, riktigt snall. Men bry dig inte om att satta ihop historier for att spara mig! Jag forstar, att du har lytt mig och forstort handskriften, darfor att den var dalig, men du vill inte erkanna det nu. Du tror, att jag inte kan bara det."

Studenten bedyrade och forsakrade, att han hade talat sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. "Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, skulle jag tro dig," sade han.

Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att ga sin vag, darfor att han sag, att han bara gjorde den andre samre.

Nar han kom hem, kande han en sadant tyngd och trotthet over sig, att han knappt kunde halla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. Nar han drog over sig tacket, tankte han pa hur lycklig han hade kant sig pa morgonen. Nu hade han forstort mycket for sig sjalv, men det kunde han ju bara. "Det varsta ar, att jag ska fa detta att tanka pa hela livet igenom, att jag har vallat en manniskas olycka," sade han.

Han trodde, att han alls inte kunde fa sova den natten. Men, besynnerligt nog, slumrade han in, sa snart han hade lagt ner huvudet pa kudden. Han hade inte en gang hunnit slacka lampan, som brann pa nattduksbordet bredvid honom, innan han somnade.

Men nu foll det sig sa, att nar studenten somnade, stod en liten parvel, som var kladd i gula skinnbyxor, gron vast och vit toppluva, pa taket utanfor hans vindskupa och tankte, att om han voro i dens stalle, som nu lag darinne i sin sang skulle han vara bra lycklig.

Att Nils Holgersson, som for ett par timmar sedan hade legat och vilat pa en kabbelokstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det berodde pa Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig pa aventyr.

Pojken sjalv hade inte vantat sig nagot sadant. Han hade legat pa tuvan och stirrat uppat himlen, da han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gomma sig undan for honom, men Bataki hade redan markt honom, och om ett ogonblick hade han statt mittibland kabbeloken och borjat spraka, som om han och Tummetott voro de basta vanner.

Sa dyster och hogtidlig, som Bataki sag ut, hade pojken markt, att han anda hade en odygdig glimt i ogat. Han hade haft en fornimmelse av att korpen hade kommit for att pa ett eller annat satt for gora sig lustig over honom, att han hade beslutat att inte alls fasta sig vid vad han sade.

Korpen hade sagt, att han nog hade tankt pa att han var skyldig Tummetott nagon ersattning, darfor att han inte hade kunnat tala om for honom var brorslotten fanns, och darfor kom han nu for att meddela honom en annan hemlighet. Bataki visste namligen hur den, som hade blivit forvandlad sa dar som han, kunde bli manniska igen.

Det ar sakert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa pa hans krok, nar han kastade ut ett sadant bete. Men i stallet hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli manniska igen, om han kunde fora den vita gaskarlen oskadd forst till Lappland och sedan till Skane.

"Du vet, att det inte ar sa latt att fora en gaskarl valbehallen genom landet," hade Bataki sagt. "Du kunde nog behova kanna till en annan utvag, om detta skulle sla fel for dig. Men om du ingenting vill veta, sa nog ska jag tiga." Och sa hade pojken genmalt, att han inte hade nagot emot, att Bataki ville tala om hemligheten for honom.

"Det ska jag ocksa gora," hade Bataki forklarat, "men inte forran i det ratta ogonblicket. Satt dig opp pa min rygg och folj med mig pa en utfard, sa att vi far se om det inte kan yppa sig ett lampligt tillfalle!" Da hade pojken aterigen blivit tveksam, for han visste inte riktigt var han hade Bataki. "Du tors nog inte anfortro dig at mig," hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tala att hora, att han skulle vara radd for nagonting, och i nasta ogonblick hade han suttit pa korpryggen.

Darpa hade Bataki fort honom till Uppsala. Han hade satt ner honom pa ett tak, bett honom se sig omkring och sedan fragat vem han trodde det var, som bodde i den har staden.

Pojken hade sett ut over staden, Den var tamligen stor och lag praktigt mittpa en vid, odlad slatt. Den agde manga hus, som sago ansenliga och fornama ut, och pa en as lag ett fast uppmurat slott med tva grova torn. "Det ar kanske kungen och hans man, som bor har?" hade han sagt.