Da spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en overgiven hytta, upp ur somnen. Han strackte fram sitt runda huvud och ropade med sin forskrackliga rost: "Uhu, uhu, uhu. Det har landet kallas Bergslagerna. Om har inte hade vuxit jarn, skulle det inte bo annat an uvar och bjornar har an i dag."

Det radde stark vastanvind nastan hela den dagen, da vildgassen foro over Bergslagerna, och sa snart som de sokte styra norrut, blevo de kastade mot oster. Men Akka trodde, att Smirre rav sprang fram genom den ostra delen av landet. Hon ville fordenskull inte fara at det hallet, utan vande gang pa gang och stravade modosamt tillbaka vasterut. Pa detta sattet kommo vildgassen endast langsamt framat och voro kvar i Vastmanlands bergslager annu pa eftermiddagen. Mot kvallen lade sig vinden hastigt, och de trotta resenarerna borjade hoppas, att de skulle fa en stunds latt flykt fore solnedgangen. Men da kom en valdsam vindstot farande. Den kastade gassen framfor sig som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslos och inte vantat nagon fara, lyftes fran gasryggen och slungades ut i tomma rymden.

Sa liten och latt, som pojken var, kunde han inte i sa haftig blast falla ratt ner till marken, utan forst foljde han med vinden ett stycke, och sedan sjonk han nerat sakta och ryckvis, som ett blad faller fran ett trad.

"Na, det har blir inte sa farligt," tankte pojken, annu medan han foll. "Jag ramlar till marken sa langsamt, som om jag voro en bit papper. Marten gaskarl skyndar nog genast och plockar opp mig."

Det forsta han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, for att den stora vita gaskarlen skulle se var han fanns. "Har ar jag, var ar du? Har ar jag, var ar du?" ropade han och var nastan forvanad, att inte Marten gaskarl allaredan stod bredvid honom.

Men den store vite syntes inte till, och inte heller sag han vildgasflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som forsvunnen.

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skramd eller orolig. Det foll honom inte en sekund in, att sadant folk som Akka och Marten gaskarl skulle overge honom. Den haftiga vindstoten hade val fort dem med sig. Sa snart de lyckades vanda, skulle de nog komma tillbaka och hamta honom.

Men vad var nu detta? Var i alla varlden befann han sig? Hittills hade han bara statt och titta upp mot himlen efter gassen, men nu hade han rakat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner pa slata marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, sa stort som en kyrka, med nasta lodrata klippvaggar pa alla sidor och alldeles utan tak. Pa marken lago nagra stora stenblock, och mellan dem vaxte mossa och lingonris och sma laga bjorkar. Har och dar funnos utsprang i vaggarna, och fran dessa hangde det ner nagra trasiga stegar. Pa ena sidan oppnade sig ett svart valv, som sag ut att leda langt inat berget.

Pojken hade inte forgaves farit fram over Bergslagerna en hel dag. Han forstod genast, att den stora klyftan hade uppstatt darigenom, att manniskorna fordomdags hade brutit malm ur berget pa det har stallet. "Men jag far allt genast forsoka att klattra opp till jorden igen," tankte han, "for eljest ar jag radd, att reskamraterna inte far reda pa mig." Han skulle just ga fram till bergvaggen, da nagon tog fatt i honom bakifran och han horde en grov rost brumma tatt invid sitt ora: "Vad ar du for en?"

Pojken vande sig hastigt om, och i forsta hapenheten tyckte han, att han hade framfor sig ett stort stenblock, klatt med brungra langmossa, men sa markte han, att stenblocket hade breda fotter att ga med, huvud, ogon och en stor, brummande mun.

Han kom sig inte for att svara nagot, och det tycktes inte heller det stora djuret vanta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade pa honom. Det tycktes just vara fardigt att sluka honom, men sa andrade det tanke och ropade: "Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni fa nagot gott att smaka pa!"

Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osakra pa foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.

"Var ar det, som ni har kommit over, bjornmor? Far vi se, far vi se?" ropade ungarna.

"Jasa, det ar bjornar, som jag har rakat ut for," tankte pojken. "Da ar jag radd, att Smirre rav inte mer behover gora sig besvar att jaga efter mig."

Bjornhonan skot med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hart, for han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dodade honom. Den andra kom efter for att rycka till sig pojken, och hur han klumpade astad, kom han att falla ratt ner over huvudet pa den, som bar pojken. Da rullade de om varandra, betos och klostes och brummade.

Under detta kom pojken los, sprang bortat bergvaggen och borjade klattra uppfor den. Da rusade bada bjornungarna efter honom, klattrade raskt och vigt uppat berget, hunno honom och kastade honom ner pa mossan som en boll. "Nu vet jag hur en liten rattstackare har det, nar den har rakat i kattens klor," tankte pojken.

Han forsokte flera gangen att fly undan. Han sprang djupt inat den gamla gruvgangen, gomde sig bakom stenarna och klattrade upp i bjorkarna, men bjornungarna togo reda pa honom, var han an gjorde av sig. Sa snart de hade fangat honom, slappte de honom los, for att han skulle springa undan pa nytt och de skulle fa roa sig med att fanga in honom.

Till sist blev pojken sa trott och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull pa marken. "Spring undan," brummade bjornungarna, "annars ater vi opp dig!" – "Ja, det far ni gora," sade pojken, "jag orkar inte springa mer." Genast tumlade bada ungarna bort till bjornhonan. "Bjornmor, bjornmor, han vill inte leka mer!" klagade de. – "Da ska ni ta och dela honom jamnt mellan er," sade bjornmor. Men nar pojken horde detta, blev han sa radd, att han strax borjade leken igen.

Nar det blev liggdags och bjornhonan kallade pa ungarna, for att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft sa roligt, att de ville fortsatta med samma lek nasta dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna over honom, sa att han inte skulle kunna rora sig, utan att de vaknade. De somnade strax, och pojken tankte, att om en liten stund skulle han forsoka att smyga sig ifran dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit sa kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var sa genomtrott, att han somnade, han ocksa. Nar det hade lidit om en stund, kom bjornfar klattrande utfor klippvaggen. Pojken vaknade av att han rev los sten och grus, nar han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken rora sig mycket, men han strackte och vande pa sig, sa att han kunde se bjornen. Det var en forfarligt grov och starkt byggd gammal hanne med valdiga ramar, stora glimmande horntander och sma, elaka ogon. Pojken kunde inte hjalpa, att det gick ett par rysningar genom honom, nar han sag den gamla skogskungen.

"Har luktar det manniska," sade bjornfar, sa fort han kom fram till bjornmor, och brummade som en aska.

"Hur kan du inbilla dig nagot sa dumt?" sade bjornmor och lag lugnt kvar pa sin plats. "Det ar ju overenskommet, att vi inte ska gora manniskorna nagon skada numera. Men visade sig en av dem har, dar jag och ungarna haller till, sa skulle det inte bli sa mycket kvar av henne, att du kunde kanna lukten en gang."

Bjornfar lade sig ner bredvid bjornmor, men tycktes inte vara riktigt nojd med svaret, for han kunde inte lata bli att snusa och vadra.

"Sluta opp med det dar vadrandet!" sade bjornmor. "Du matte val kanna mig sa val, att du vet, att jag inte later nagot farligt komma i narheten av ungarna. Tala i stallet om vad du har haft for dig! Jag har inte sett dig pa hela veckan."