Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart at i augusti i ett gransnar nagra gravita nattfjarilar av det slag, som kallas nunnor. De voro sma och fa, och det var nastan ingen, som lade markte till dem. Nar de hade fladdrat omkring i skogsdjupet ett par natter, lade de nagra tusental agg pa tradstammarna, och kort darefter sjonko de livlosa till marken.

Nar varen kom, kropo sma prickiga larver fram ur aggen och borjade ata granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att gora traden nagon allvarsam skada, darfor att de belvo hart eftersatta av faglar. Det var sallan mer an nagra hundra larver, som undgingo forfoljarna.

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kropo upp pa grenarna, spunno in sig i vita tradar och sutto ett par veckor som ororliga puppor. Under denna tid blev vanligen mer an halften av dem bortsnappade. Om ett hundratal nunnor kommo fram vingade och fardiga i augusti, kunde det raknas som ett gott ar for dem.

En sadan dar osaker och obemarkt tillvaro forde nunnorna manga ar i Fridskogen. Det fanns inte nagot insektfolk i hela trakten, som var sa fataliga. Och sa dar maktlosa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, om de inte helt oformodat hade fatt en hjalpare.

Men att nunnorna fingo en hjalpare, det hangde samman darmed, att algen hade flytt fran skogvaktarbostallet. Grafall hade namligen hela dagen efter flykten gatt omkring i skogen for att gora sig hemmastadd. Frampa eftermiddagen kom han att tranga igenom nagra tata snar och fann bakom den en oppen plats, dar marken bestod av gyttja och los dy. I mitten lag en pol med svart vatten, och runt omkring alltsammans stodo hoga granar, som voro nastan barrlosa av alder och vantrevnad. Grafall tyckte illa om platsen och skulle ha lamnat den genast, om han inte hade fatt syn pa nagra klargrona kallablad, som vaxte bredvid polen.

Nar han nu sankte huvudet over kallastanden, rakade han vacka en stor, svart orm, som lag och sov under dem. Algen hade hort Karr tala om de giftiga huggormar, som funnos i skogen, och nar ormen lyfte huvudet, strackte ut sin kluvna tunga och vaste mot honom, trodde han, att han hade rakat pa ett forfarligt djur. Han blev nu helt forskrackt, lyfte foten, slog till med kloven och krossade ormhuvudet. Darpa skyndade han bort i vild flykt.

Sa snart Grafall var borta, dok en annan orm, som var lika lang och svart som den forsta, upp ur polen. Han krop fram till den dodade och for med tungan over det krossade huvudet.

"Ar det verkligen mojligt, att du ar dod, gamla Harmlosa?" vaste ormen. "Och vi tva, som har levat sa manga ar tillsammans! Vi, som har haft det sa gott med varandra, och som har matt sa val har i karret, att vi har blivit aldre an alla andra snokar i skogen! Det var den varsta sorg, som kunde drabba mig."

Snoken var sa bedrovad, att hans langa kropp ringlade sig, som om den hade blivit sarad. Till och med grodorna, som levde i standig angslan for honom, tyckte, att det var synd om honom.

"Vad den matte vara elak, som slar ihjal en stackars snok, som inte kan forsvara sig!" vaste ormen. "Han fortjanar sannerligen ett riktigt hart straff." Han lag en stund och vred sig i sorg, men pa en gang lyfte han huvudet. "Sa sant jag heter Hjalplos och ar den aldsta snok i skogen, sa ska jag ta hamnd for detta. Jag ska inte vila, forran den dar algen ligger dod pa marken liksom min gamla snokhona."

Nar ormen hade givit detta lofte, krop han ihop i rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast tankas nagot svarare for en fattig snok an att utkrava hamnd pa en stor, kraftig alg, och den gamla Hjalplosa funderade i bade dagar och natter utan att finna nagon utvag.

Men en natt, sa snoken lag dar med sina hamndtankar och inte kunde sova, horde han ett latt prassel ovanfor sitt huvud. Han sag upp och varsnade nagra nunnefjarilar, som lekte mellan traden. Han foljde dem mycket lange med ogonen, darpa borjade han vasa hogt for sig sjalv, men slutligen somnade han in och tycktes da vara nojd med det, som han hade tankt ut.

Nasta formiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och hoglant trakt av Fridskogen. For honom berattade han nu om den gamla snokhonans dod och bad, att han, som kunde ge sa farliga bett, skulle ata sig att hamnas. Men Kryle var inte mycket benagen att ge sig i strid med algarna. "Om jag anfolle en alg," sade han, "skulle han genast sla ihjal mig. Gamla Harmlosa ar dod, och vi kan inte skaffa henne till liv igen. Varfor skulle jag storta mig i olycka for hennes skull?"

Nar snoken fick detta svar, hojde han huvudet en hel fot fran marken och vaste alldeles forskrackligt. "Visch, vasch! Visch, vasch!" sade han. "Det ar skada, att du, som har fatt sadana vapen, ska vara sa feg, att du inte tors bruka dem." Nar huggormen horde detta, blev ocksa han vred. "Kryp din vag, gamla Hjalplos!" vaste han. "Giftet rinner mig ner i tanderna, men jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrande."

Men snoken rorde sig inte ur flacken, och en lang stund lago ormarna dar och vaste otidigheter mot varandra. Nar Kryle var sa ond, att han inte orkade vasa, utan bara rorde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och borjade tala ur en helt annan ton.

"Jag hade egentligen ett arende till," sade han och sankte rosten till en mild viskning, "men nu har jag val retat dig sa, att du inte mer vill hjalpa mig?" – "Om du bara inte ber mig om nagot vanvettigt, vill jag nog sta dig till tjanst." – "I granarna nara mitt karr," sade snoken, "bor ett fjarilfolk, som flyger om natterna pa sensommaren." – "Jag vet nog vilka du menar," sade Kryle, "vad ar det med dem?" – "Det ar det minsta insektfolket i skogen," sade Hjalplos, "och det oskadligaste av alla, darfor att larverna nojer sig med att bara ata granbarr." – "Ja, jag vet," sade Kryle. – "Jag ar radd for att det dar fjarilfolket snart blir alldeles utrotat," sade snoken. "Det ar sa manga, som plockar bort larverna om varen." Nu trodde Kryle sig forsta, att snoken onskade behalla larverna for egen rakning, och han svarade vanligt: "Vill du, att jag ska saga till ugglorna, att de lamnar de dar granmaskarna i fred?" – "Ja, det vore bra, ifall du, som har nagot att saga till om i skogen, kunde utverka detta," sade Hjalplos. – "Kanske jag ocksa ska falla ett gott ord for barrplockarna hos trastarna?" sade huggormen. "Jag vill garna sta till tjanst, nar du inte begar nagot orimligt." – "Nu har du gett mig ett lofte, Kryle," sade Hjalplos, "och jag ar glad, att jag begav mig hit till dig."

Flera ar efter detta lag Karr en morgon och sov ute pa forstubron. Det var pa forsommaren, i de korta natternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe an. Da vaknade Karr vid att nagon ropade hans namn. "Ar det du, Grafall?" fragade Karr, for han var van, att algen kom och halsade pa honom nastan var natt. Han fick intet svar, men han horde pa nytt, att nagon kallade honom. Han tyckte, att han kande igen Grafalls rost, och skyndade astad efter ljudet.

Karr horde, att algen sprang framfor honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tataste granskogen tvarsigenom snaren utan att folja vag eller stig. Karr hade all moda att inte forlora sparet. "Karr, Karr!" ropade det da, och rosten var Grafalls, fast den hade en klang, som hunden aldrig forr hade hort. "Jag kommer, jag kommer. Var haller du till?" svarade hunden. – "Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?" fragade Grafall. Karr sag da, att det oupphorligen foll barr fran grenarna liksom ett glest regn. "Jo, jag ser hur det faller," ropade han, men gav sig med detsamma av inat skogen for att soka algen.

Grafall skyndade fore, ratt genom snaren, och Karr var pa nytt nara att tappa sparet. "Karr, Karr!" skrek Grafall med ett riktigt vralande. "Kanner du inte hur det luktar i skogen?" Karr stannade och vadrade. Han hade inte tankt pa det forut, men nu markte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, an de brukade. "Jo, jag kanner hur det luktar," sade han, men gav sig inte tid att ta reda pa vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Grafall.