Pa sondagseftermiddagen gick lararinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle fa folja med henne till Naas. Hon hade hort, att direktoren var sjuk, och hon trodde, att det skulle gora honom en gladje, om barnen komme och sjonge ett par sanger for honom. Det var ju redan tamligen langt lidit pa dagen, men det var ett sa starkt och klart mansken nu om kvallarna, att det inte skulle bli svart att ga. Lararinnan kande det sa, som om hon maste vandra till Naas just denna kvall. Hon var radd for att det kunde vara for sent nasta dag.

Vildgassen hade lamnat Bohuslan och stodo och sovo i ett karr i vastra delen av Vastergotland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp pa en landsvagsbank, som lopte tvarsover karrmarken, for att slippa vatan. Han holl just pa att soka sig en sovplats, da han sag en liten skara manniskor komma gaende pa vagen. Det var en ung lararinnan med en tolv, tretton barn omkring sig. De kommo i en tat klunga med lararinnan i mitten och barnen runt omkring henne. De talade sa muntert och fortroligt, att pojken fick lust att folja med ett stycke och hora pa vad de sade till varandra.

Det kunde han latt gora, for nar han sprang i skuggan vid vagkanten, var det nastan omojligt for nagon att se honom. Och dar femton manniskor tagade fram, var det sadant buller av fotsteg, att ingen kunde hora hur gruset knastrade under han sma traskor.

For att halla barnen vid gott mod under vandringen hade lararinnan gatt och berattat gamla sagner for dem. Hon hade just slutat en, nar pojken slot sig till skaran, men barnen bado genast, att hon skulle tala om en till.

"Har ni hort sagan om den gamla jatten fran Vastergotland, som har flyttat till en o langt borta i nordhavet?" fragade lararinnan. Nej, det hade inte barnen, och lararinnan borjade.

"Det hande en gang en mork och stormig natt, att ett skepp forliste vid ett litet skar langt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besattningen var det bara tva karlar, som raddat sig opp pa land. De stod pa skaret dyvata och stela av kold, och man kan nog forsta, att de skulle bli bra glada, nar de sag en stor stockeld laga pa strandbradden. De skyndade fram mot elden utan tanke pa nagon fara. Forst da de var helt nara, markte de, att vid elden satt en fruktansvard gammal kampe, sa stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jatteslakt, som de hade rakat pa.

De stannade och tvekade, men nordanstormen ven over skaret men en forfarlig kold. De skulle snart frysa ihjal, om de inte finge varma sig vid jattens brasa, och de beslot att vaga sig fram till honom. 'God kvall, far!' sade den aldste av dem. 'Vill ni lata tva forlista sjoman varma sig vid er eld?'

Jatten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svardet ur slidan. 'Vad ar ni for ena?' fragade han, for han var gammal och sag illa och visste inte vad det var for folk, som hade talat till honom.

'Vi ar vastgotar bada tva, om ni vill veta't,'svarade den aldste av sjomannen. 'Vart skepp har forlist i havet harutanfor, och vi har kommit opp pa land forfrusna och halvnakna.'

'Jag brukar inte tala manniskor pa mitt skar, men om ni ar vastgotar, ar det en annan sak,' sade jatten och stack in svardet i skidan. 'Da kan ni fa sitta ner och varma er, for jag ar sjalv fran Vastergotland och har bott i den stora hogen i Skalunda i manga ar.'

Sjomannen tog nu plats pa ett par stenar. De vagade inte tilltala jatten, utan satt tysta och stirrade pa honom. Och ju langre de betraktade honom, desto storre syntes han for deras ogon, och desto mindre och kraftlosare forefoll de sig sjalva.

'Jag har daliga ogon numera,' forklarade jatten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en vastgote tar sig ut nu for tiden. Men rack mig atminstone handen en av er, sa att jag far kanna om det annu finns varmt blod i Sverige!'

Karlarna betraktade omsevis jattens navar och sina egna. Ingen av dem hade nagon lust att prova hans handslag. Men de sag, att ett jarnspett, som jatten brukade anvanda till att rora om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glodhett i ena andan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och rackte det mot jatten. Han fattade om spettet och kramade det, sa att jarnet flot mellan fingrarna. 'Ajo, jag kanner, att det finns varmt blod i Sverige annu,' sade han helt fornojd till de forbluffade sjomannen.

Det blev ater stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jatten hade rakat landsman, hade fort hans tankar tillbaka till Vastergotland. Det ena minnet efter det andra dok opp for honom.

'Jag undrar hur det kan sta till med Skalunda hog nu for tiden`' fragade han sjomannen.

Ingen av karlarna hade nagon reda pa hogen, som jatten fragade efter. 'Det ar allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom pa forsok. Han kande pa sig, att det inte gick an att sta svarslos infor en sadan sporjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jatten och nickade bekraftande. 'Det ar inte battre att begara, for den hogen bar min hustru och dotter ihop i sina forkladen pa en morgonstund!'

Ater satt han och grubblade och forsokte att samla ihop sina minnen. Det var inte sa alldeles nyligen han hade varit hemma i Vastergotland, och det gick en stund, innan han kunde tranga tillrackligt djupt ner bland sina hagkomster.

'Men Kinnekulle och Billingen och de andra smabergen, som lag strodda over den stora slatten, de star val anda kvar?' sade jatten. – 'Det gor de nog,' svarade vastgoten, och for att visa jatten, att han forstod, att denne var en duktig karl, tillade han: 'Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?'

'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag kan tala om for dig, att du har att tacka min far for att de dar bergen star kvar dar. Nar jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slatt i Vastergotland, utan dar slatten nu breder ut sig, lag en bergvidd, som strackte sig fran Vattern till Gota alv. Men sa foresatte sig nagra alvar, att de skulle grusa sonder berget och fora ner det till Vanern. Det var inte nagot riktigt grastensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, sa att alvarna hade latt att fa bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rannor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slatter. Far och jag gick ibland ut och sag pa alvarnas arbete, och far var inte riktigt nojd med detta, att de forstorde hela berget. 'De kunde val atminstone lamna oss kvar nagra viloplatser,' sade han, och darmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena langt i vaster och den andra langt i oster. Sin stenhatt lade han ner pa en bergknol vid Vanerstranden, min stenluva slangde han ut langre at soder och kastade sin stenklubba at samma hall. Vad annat vi hade med oss av god, hard sten lade han pa skilda stallen. Sedan skoljde alvarna bort nastan hela berget, men de stallena, som far hade skyddat med sitt stengods, vagade de sig inte pa, utan de fick sta kvar. Dar far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd at Kinnekulle, under min luva lag Mosseberg, och under stenklubban gomde sig Alleberg. Alla de andra smabergen pa Vastgotaslatten blev ocksa sparade for fars skull, och nu undrar jag just om det finns manga karlar i Vastergotland, som har sa pass respekt med sig.'

'Det ar inte latt att svara pa den saken,' sade sjomannen, 'men jag far saga, att om alvar och jattar har varit sa maktiga i sina dar, sa tycker jag, att jag far liksom okad aktning for manniskorna, for nu ar det anda de, som har gjort sig till herrar over bade slatten och bergen.'

Jatten grinade till en smula. Det sag just inte ut, som om han skulle ha blivit sa nojd med svaret, men han tog snart opp samtalet pa nytt. 'Hur star det till med Trollhattan nu for tiden?' sade han. – 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjomannen. 'Ni har kanske varit med om att stalla i gang de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Vastgotabergen?' – 'Anej, inte just det,' sade jatten, 'men jag kommer ihag, att nar jag var en liten pilt, brukade jag och broderna mina begagna den till rutschbana. Vi stallde oss pa en stock, och sa bar det astad utfor Gullofallet och Toppofallet och de andra tre fallen. Vi kom i sa god fart, att vi holl pa att rutscha anda ner till havet. Jag undrar om det numera finns nagon karl i Vastergotland, som brukar roa sig pa det sattet?' – 'Det ar inte sa latt att veta,' sade sjomannen. 'Men jag tycker nastan, att det ar en markvardigare bragd, att vi manniskor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, sa att vi inte bara kan fara utfor Trollhattan, som ni gjorde i er ungdom, utan ocksa ga oppfor den med skutor och angbatar.'