Marten gaskarl forsvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter basta formaga, och de andra vildgassen gingo ocksa till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oforvantat hade fatt hjalp.

Det var en rodstjart, som hade markt, att vildgassen hade rakat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som ar brukligt bland smafaglarna, nar det galler att jaga bort en hok eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre ganger, forran alla traktens smafaglar pa pilsnabba vingar i en stor, bullersam svarm ilade ner mot Hjalstaviken.

Och dessa sma kraftlosa stackare kastade sig over svanorna. De skranade i deras ogon, de skymde utsikten for dem med sina vingar, de gjorde med yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: "Skams, skams, svanor! Skams, skams, svanor!"

Overfallet av smafaglarna varade bara ett par ogonblick, men nar de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sago de, att vildgassen hade lyft och svavat over till vikens andra sida.

Det var atminstone det goda med svanorna, att nar de sago, att vildgassen hade undkommit, voro de for stolta att jaga efter dem. Vildgassen kunde alltsa i storsta lugn stalla sig att sova pa en vassrugge.

Vad Nils Holgersson angar, sa var han for hungrig att kunna somna. "Jag maste nodvandigt forsoka att komma in i nagon stuga och fa mig litet mat," tankte han.

I de dagarna, da sa manga saker av olika slag floto omkring pa sjon, var det inte svart for en sadan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte langre, hoppade ner pa en bradstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten kapp och borjade over det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.

Knappt hade han landat, forran han horde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han holl stilla och sag da for det forsta en svanhona, som lag och sov i sitt stora rede bara nagra meter ifran honom; vidare sag han en rav, som hade gatt ett par steg ut i vattnet for att smyga ut till svanredet. "Hoj, hoj, hoj! Sta opp! Sta opp!" skrek pojken och slog i vattnet med sin kapp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, an att raven hade hunnit att kasta sig over henne, om han hade velat. Men han avstod fran detta och skyndade i stallet ratt mot pojken.

Tummetott sag raven komma och satte av inat land. det lag vida, jamna angar framfor honom. Han sag inte nagot trad, som han kunde klattra upp i, intet hal, dar han kunde gomma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god lopare, men det var givet, att han inte kunde tavla i snabbhet med en rav, nar denne var los och ledig och inte hade nagot att slapa pa.

Ett stycke fran sjon lago nagra sma torpstugor, dar det lyste ljus ur fonstren. Pojken sprang forstas ar detta hallet, men han maste saga till sig sjalv, att innan han kom fram till husen, borde raven kunna hinna honom manga ganger.

Raven var honom en gang sa nara, att han tyckte sig vara saker om fangsten, men da kastade sig pojken hastigt at sidan och vande om ner mot viken igen. I vandningen forlorade raven en smula tid, och innan han pa nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvallen innan hade varit ute pa sjon for att barga kringdrivande gods och nu voro de pa hemvag.

Karlarna voro trotta och somniga. De hade varken markt pojken eller raven, fast dessa hade sprungit tatt framfor dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begara hjalp, utan nojde sig med att ga tatt bredvid dem. "Raven matte val inte vaga sig anda fram till manniskorna," tankte han.

Men snart horde han hur raven kom tassande. Han raknade nog pa att karlarna skulle ta honom for en hund, ty han kom alldeles inpa dem. "Vad ar det for en hund, som smyger efter oss?" sade da den ena av karlarna. "Han kommer sa nara, som om han ville bitas." Den andra stannade och sag sig om. "Bort med dig! Vad har du har att gora?" sade han och sparkade till raven, sa att denne for tvars over vagen. Sedan holl sig raven pa ett par stegs avstand, men han foljde med hela tiden.

Karlarna voro snart framme vid torpen och foljdes at till en av stugorna. Pojken hade amnat ga med dem in, men nar han hade kommit pa forstubron, hade han sett en stor, praktig, langharig bandhund komma utrusande ur sin koja for att halsa pa husbonden. Da hade pojken hastigt andrat sig och stannat kvar ute i det fria.

"Hor du, bandhund!" sade pojken men lag rost, sa snart som karlarna hade stangt dorren. "Jag undrar om du ville hjalpa mig med att fanga en rav i natt."

Bandhunden hade dalig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att sta bunden. "Skulle jag fanga en rav?" skallde han till i vredesmod. "Vad ar du for en, som kommer och gor narr av mig? Kom mig bara inom rackhall, ska du fa lara att inte skamta med mig!"

Inte ar jag radd att komma nara dig, ma du tro," sade pojken och sprang fram till hunden. Nar denne sag honom, blev han sa hapen, att han inte kunde saga ett ord.

"Det ar jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgassen," sade pojken. "Har du inte hort talas om mig?" – "Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland," sade hunden. "Du lar ha utfort stora ting for att vara sa liten." – "Det har gatt tamligen bra for mig hittilldags," sade pojken, "men nu lar det vara ute med mig, om du inte hjalper mig. Jag har en rav hack i hal efter mig. Han star och lurar bakom knuten." – "Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom," sade bandhunden. "Den ska vi snart bli av med." Och bandhunden rusade astad, sa langt som lanken tillat, och skallde och glafste en lang stund.

"Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt," sade hunden. – "Det behovs mer an ett grant skall for att skramma den dar raven," sade pojken. "Han ar snart har igen, och det voro bara val, for jag har gjort opp med mig sjalv, att du ska ta honom till fanga." – "Borjar du nu att fora spektakel med mig?" sade hunden. – "Kom bara med mig in i kojan, sa att inte raven kan hora oss," sade pojken, "sa ska jag saga dig hur du ska bara dig at!"

Pojken och bandhunden kropo in i kojan och lago dar och viskade.

Om en stund stack raven fram nosen bakom knuten, och nar allt var stilla, kom hann sakta in pa garden. Han vadrade pojken anda till hundkojan och satte sig pa lampligt avstand for att tanka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plotsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade at honom: "Ga din vag! Annars kommer jag och tar dig." – "Nog sitter jag har, sa langre jag vill, for dig," sade raven. – "Ga din vag!" sade hunden an en gang i hotande ton. "Annars har du i natt jagat for sista gangen." Men raven bara grinade at honom och vek inte ur flacken. "Jag vet allt hur langt din kedja racker," sade han. – "Jag har varnat dig tva ganger," sade hunden och kom ut ur kojan. "Nu far du skylla dig sjalv."

I detsamma kastade han sig med ett langt sprang over raven och nadde honom utan minsta svarighet, for han var los. Pojken hade knappt upp hans halsband.

Det uppstod nagra ogonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, raven lag pa marken och vagade inte rora sig. "Ja, hall dig nu stilla!" sade hunden. "Annars biter jag ihjal dig." Han tog raven i nacken och slapade honom till sin koja, och dar kom pojken med hundlanken och lade halsbandet tva ganger om halsen pa honom och spande till sa, att han blev sakert fastgjord. Och under allt detta maste raven ligga stilla och vagade inte rora sig.

"Nu hoppas jag, Smirre rav, att det ska bli en god bandhund av dig," sade pojken, nar han var fardig.