Det drojde inte lange, forran vildgassen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo vasterifran och gingo forbi Hamneskars fyr in mot land. Pa den vida fjorden mellan Marstrandson och Paternoster-skaren foro fiskarbatarna tre och tre i sallskap. Dar vattnet morknade och krusade sig i sma, korta boljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och dar lade de forsiktigt ut langa vadar i vattnet och forde dem samman i rundel, snorpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trangre och de glittrande fiskarna kunde havas upp ur djupet av vaden.

Nagra batlag hade redan hunnit sa langt med fisket, att de hade batarna fulla med sill anda till relingen. Fiskarna stodo till knana i sill och blankte av sillfjall fran sydvasten till randen av den gula oljerocken.

Sa fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sokte efter sill, och andra, som med stort besvar hade fatt vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. Nar batarna voro fulla, begavo sig somliga av fiskarna fram till stora angbatar, som lago pa fjorden, och salde sin fangst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen. Dar hade redan sillrenserskorna borjat arbeta vid langa bord, sill packades i tunnor och lador, och sillfjallen tackte hela gatan.

Det var ett liv och en rorelse. Manniskorna voro som yra i huvudet av gladje over allt detta silver, som de oste upp ur vagorna, och vildgassen foro manga ganger runt Marstrandson, for att pojken riktigt skulle fa se alltsammans.

Ratt snart bad han anda, att de skulle fara vidare. Han sade inte varfor han ville bort, men det var kanske inte svart att gissa. Det fanns sa mycket grant och statligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djarva ansikten under sydvasten och sago sa dar oforvagna och trotsiga ut, som varenda pojke onskar, att han sjalv matte gora, nar han blir vuxen. Det var kanske inte sa roligt att sitta och titta pa sadant for den, som sjalv aldrig kunde bli langre an en sill.

For nagra ar sedan fanns det i en socken i Vastergotland en obeskriven snall och sot liten folkskollararinna. Hon var bade duktig att undervisa och styv att halla ordning, och barnen tyckte sa mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina laxor. Foraldrarna voro ocksa mycket nojda med henne. Det var bara en enda, som inte forstod hur bra hon var, och det var hon sjalv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare an hon, och sorjde over att hon inte kunde bli som de.

Da lararinnan hade varit i tjansten nagra ar, foreslog skolradet, att hon skulle ga igenom Naas slojdseminarium, sa att hon hadanefter skulle kunna lara barn att arbeta, inte bara med huvudet, utan ocksa med handerna. Det kan inte tanka sig hur skramd hon blev, nar hon fick denna uppmaning. Naas lag inte alls langt borta fran hennes skola. Hon hade gatt forbi det vackra och statliga stallet flera ganger, och hon hade hort mycket berom om slojdkurserna, som hollos pa den stora gamla herrgarden. Larare och lararinnor fran hela landet samlades dit for att lara att bruka sina hander, ja, det kom till och med manniskor fran utlandet. Hon visste pa forhand hur forfarligt angslig hon skulle komma att kanna sig bland sa mycket utmarkt folk. Hon tyckte, att det var mer, an hon kunde orka att ga igenom.

Men hon ville inte heller saga nej till skolradet, utan sande in sin ansokan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikvall, dagen innan sommarkurserna skulle borja, packade hon in sina klader i en liten nattsack och vandrade till Naas. Och hur manga ganger hon an stannade pa vagen, och hur langt bort hon an onskade sig vara, kom hon fram till sist.

Pa Naas var det liv och rorelse med alla kursdeltagarna, som anlande fran olika hall, och som nu skulle fa sig anvisade bostader i villor och torp, som horde till den stora egendomen. Alla kande sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lararinnan tycke som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt at mer an hon. Hon hade skramt upp sig sjalv, sa att hon varken horde eller sag. Det var ocksa svara saker, som hon hade att ga igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, dar hon skulle bo med nagra unga flickor, som hon inte alls kande, och hon fick ata sin kvallsvard tillsammans med sjuttio frammande. Pa ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara fran Japan, och pa den andra en skollarare fran Jockmock. Och det hade varit ett samsprak och en glattighet omkring de langa borden fran forsta stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vagat saga.

Nasta morgon tog arbetet sin borjan. Har som i vanlig skola hade dagen begynt med morgonbon och sang, sedan hade direktoren, som forestod seminariet, talat lite om slojd och gett nagra korta forhallningsorder, och sa, utan att hon ratt visste hur det hade gatt till, befann hon sig framfor en hyvelbank med ett stycke tra i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slojdlarare forsokte visa henne hur hon skulle talja en blompinne.

Sadant arbete hade hon aldrig forr provat pa. Hon hade inte handgreppen inne. Och sa forvirrad, som hon da var, kunde hon ingenting fatta. Nar lararen hade gatt ifran henne, lade hon ner kniven och trastycket pa hyvelbanken och stod och stirrade ratt framfor sig.

Runt om i rummet stodo hyvelbankar, och vid dem alla sag hon manniskor, som med friskt mod togo fatt pa arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjalpa henne till ratta. Men hon kunde inte ta emot nagon handledning. Hon stod och tankte pa att alla omkring henne lade marke till hur galet hon bar sig at, och detta gjorde henne sa olycklig, att hon blev alldeles som forlamad. Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktoren holl en forelasning, sedan foljde en gymnastikovning, och sa vidtog ater slojdundervisningen. Darpa kom middagsrast med middagsatning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och sa pa eftermiddagen nytt slojdande, sangovning och till sist lekar ute i det fria. Lararinnan var i rorelse hela dagen, gick med de andra, men kande sig alltjamt lika fortvivlad.

Da hon sedan tankte tillbaka pa de forsta dagarna, som hon hade tillbringat pa Naas, tycktes det henne, att hon hade gatt som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtocknat, och hon hade rakt inte sett eller forstatt vad som forsiggick omkring henne. Detta hade varat i tva dagar, men andra dagen pa kvallen hade det helt plotsligt kommit att ljusna omkring henne.

Da de hade spisat kvallsvard, hade en gammal folkskollarare, som hade varit pa Naas flera ganger forut, berattat for ett par nykomlingar hur slojdseminariet hade uppstatt, och som hon hade rakat sitta helt nara, hade hon inte kunnat undga att lyssna till hans ord.

Han hade talat om, att Naas var ett mycket gammalt stalle, men nagonting annat an en stor och vacker herrgard hade det inte varit, forran den gamle herrn, som nu agde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de forsta aren, sedan han hade slagit sig ner dar, hade han agnat sig at att forskona slottet och parken och att hjalpa upp de underhavandes bostader.

Men sa hade hans hustru dott, och som han inte hade nagra barn, kande han sig mangen gang ensam pa sin stora gard. Han overtalade sa en ung systerson, som var honom mycket kar, att bosatta sig hos honom ute pa Naas.

I forstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjalpa till med garden skotsel, men nar han fordenskull gick omkring bland de underhavande och sag hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit pa underliga tankar. Han hade lagt marke till att pa de flesta stallen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gang kvinnorna, med handarbete under de langa vinterkvallarna. Forr i varlden hade folket mast flitigt nyttja sina hander for att tillverka klader och husgerad, men numera fanns allt sadant att kopa, och darfor hade de slutat upp med den sortens arbete. Och nu tyckte sig den unga herrn forsta, att i den stugan, dar hemarbetet hade upphort, dar hade hemtrevnaden och valstandet ocksa flyttat bort.