Dunfin bad sa lange, att hon fick sin vilja fram, fastan vildgassen kande pa sig, att de voro forsenade och hellre borde ha farit ratt norrut. Men en sadan dar fard utat skargarden skulle ju inte behova fordroja resan mera an en enda dag.

De broto upp en morgon, sedan de hade starkt sig med ett gott mal, och flogo osterut over Malaren. Pojken visste inte sa noga vart de nu skulle komma, men han markte, att ju langre de foro mot oster, desto livligare blev det pa sjon, och desto tatare bebyggda blevo stranderna.

Fullastade pramar och skutor, batar och fisksumpar voro pa vag osterut och mottes eller gingos forbi en mangd vackra, vita angbatar. Pa stranderna lopte landsvagar och jarnvagar, alla mot samma mal. Det fanns nagot stalle darborta i oster, dit alla ville komma nu pa morgonen.

Pa en av oarna sag han ett stort, vitt slott, och ett stycke oster om detta borjade stranderna klada sig med villor. Till en borjan lago dessa med langa mellanrum, sedan allt tatare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Dar lag ett slott, och dar lag en stuga. Dar reste sig ett langt, lagt herrgardshus och dar en villa med manga smatorn. Somliga stodo i tradgardar, men de flesta voro lagda i lovskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men sa olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjart malade i gront och blatt och vitt och rott som lekstugor.

Pojken satt och sag ner pa de lustiga strandvillorna, da Dunfin gav till ett utrop. "Nu kanner jag riktigt igen mig. Darborta ligger staden, som simmar pa vattnet.

Da sag pojken framat och markte forst inte annat an nagra ljusa tocken och dimmor, som valte fram over vattnet. Men sa skymtade han hoga tornspiror och ett och annat hus med manga fonsterrader. De stego fram och gomde sig ater, allt som tocknen drevo hit och dit. Men nagon strandremsa sag han inte till. Allt darborta tycktes vila pa vattnet.

Nar pojken narmade sig staden, sag han inte langre glada lekstuguhus utmed stranderna. I stallet voro dessa betackta med morka fabriksbyggnader. Stora upplag med kol och brader strackte sig bakom hoga plank, och framfor svarta, smutsiga bryggor lago klumpiga lastangare. Men de skimrande, genomskinliga tocknen bredde ut sig over detta, och de gjorde, att allting sag sa stort och valdigt och underligt ut, att det nastan blev vackert.

Vildgassen flogo forbi fabriker och lastangare och nalkades de tockenomgivna tornspirorna. Da sjonko plotsligen alla dimmor ner mot vattnet, utan nagra tunna, latta, som svavade over deras huvuden, grant fargade i skart och ljusblatt. De andra lago och valtrade over vatten och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de ovre vaningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser forblevo synliga. Somliga hus blevo pa detta satt sa hoga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde val tanka sig, att de voro resta pa kullar och hojder, men dem sag han inte, bara husen, som svavade upp ur dimmorna. Dessa floto omkring klart vita, och husen lago morka och svarta, ty solen stod i oster och kom inte at att lysa pa dem.

Pojken forstod, att han for fram over en stor stad, for han sag tak och spiror stiga upp ur dimman pa alla hall. Stundom uppkom en oppning i de kringvalvande tocknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande strom, men land urskilde han ingenstades. Det var vackert att se allt detta, men han kande sig nastan beklamd, som man gor, nar man traffar pa vad man inte kan begripa.

Sa snart ha hade farit over staden, fann han inte mera marken dold av dimmor, utan strander, vatten och oar syntes ater tydligt. Han vande sig da om for att soka se staden battre, men det lyckades honom inte. Nu sag den annu mera fortrollad ut. Tocknen hade tagit farg av solskenet och svavade fram i ljusaste rott, blatt eller gult. Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fonster och tornspiror blankte som eld. Och allt flot pa vattnet som forut.

Vildgassen reste rakt mot oster. Till en borjan sag det ut nastan som vid Malaren. De foro forst fram over fabriker och verkstader. Sedan borjade villorna kanta stranderna. Angbatar och skutor vimlade, men nu kommo de osterifran och gingo at vaster fram mot staden.

De foro vidare, och i stallet for de smala Malarfjardarna och de sma oarna utbredde sig under dem bredare vatten, storre oar. Fasta landet vek at sidan och syntes snart inte mera. Vaxtligheten blev kargare, lovtraden blevo sallsynta, tallarna togo valdet. Villorna upphorde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.

De foro annu langre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda oarna; endast sma skar voro i otalighet spridda over vattnet. Fjardarna trangdes inte av land. Havet lag framfor dem, stort och obegransat.

Harute slogo vildgassen ner pa en klippholme, och nar de stodo pa marken, vande sig pojken till Dunfin. "Vad var det for en stor stad, som vi for fram over?" sade han.

"Jag vet inte vad den heter bland manniskor," sade Dunfin. "Vi gragass kallar den Staden, som simmar pa vattnet."

Dunfin hade tva systrar: Vingskona och Guldoga. De voro starka och kloka faglar, men de hade inte en sa mjuk och glansande fjaderskrud som Dunfin och inte heller ett sa milt och ljuvt sinnelag. Allt ifran det, att de voro sma gula gasslingar, hade ocksa foraldrar och slaktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt latit dem marka, att de tyckte mera om Dunfin an om dem, och darfor hade systrarna alltid hatat henne.

Nar vildgassen landade pa skaret, gingo Vingskona och Guldoga och betade pa en liten gron platt ett stycke fran stranden och fingo genast syn pa framlingarna.

"Se, syster Guldoga, sadana statliga vildgass, som slar ner pa on!" sade Vingskona. "Jag har sallan sett faglar med sa praktig hallning. Och ser du, att de har en vit gaskarl ibland sig? Har du sett en skonare fagel? Man kunde nastan ta honom for en svan."

Guldoga gav systern ratt i att det helt sakert var mycket framstaende framlingar, som hade kommit till on. Men plotsligt avbrot hon sig och ropade: "Syster Vingskona, syster Vingskona! Ser du inte vem det ar, som de for med sig?"

Med detsamma fick ocksa Vingskona ogonen pa Dunfin och blev sa hapen, att hon en lang stund stod med nabben oppen och bara vaste. "Det kan val aldrig vara mojligt, att det ar hon? Hur har hon kommit in bland sadant folk? Vi lamnade henne ju att svalta ihjal pa Oland."

"Det varsta ar, att hon kommer att skvallra for far och mor och tala om, att det var vi, som flog sa hart inpa henne, att vingen gick ur led," sade Guldoga. "Du ska fa se, att det slutar sa, att vi blir bortkorda fran skaret."

"Inte har vi annat an forargelse att vanta, sedan den bortskamda ungen har kommit tillbaka," sade Vingskona. "Men nu tror jag, att det till en borjan ar klokast, att vi visar oss sa glada over att hon har kommit tillbaka, som vi nansin formar. Hon ar sa dum, att hon kanske inte en gang markte, att vi knuffade till henne med avsikt."

Medan Vingskona och Guldoga talade pa detta sattet, hade vildgassen statt pa stranden och lagt sina fjadrar till ratta efter flykten. Nu tagade de i en lang rad uppfor den klippiga stranden till skrevan, dar Dunfins visste, att foraldrarna brukade uppehalla sig.

Dunfins foraldrar voro ett utmarkt folk. De hade bott langre pa on an nagon annan, och de brukade rada och hjalpa alla nykomlingar. De hade ocksa sett vildgassen komma, men de hade inte kant igen Dunfin i flocken. "Det var markligt att se vildgass landa har pa skaret," sade gasbonden. "Det ar en praktig flock. Det syns redan pa flykten. Men det blir inte latt att finna betesplatser for sa manga." – "Annu har vi det val inte sa overfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer," sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.