Karr blev otroligt forvanad, men han blev nastan an mer forargad over att snoken hade haft makt att halla sitt ord. Nu skulle val Grafall nodgas stanna borta i en oandlig tid, for den dar snoken doge val aldrig.

Mittunder det att Karr var som mest bedrovad, fick han en tanke, som nagot litet trostade honom. "Snoken ska kanske inte behova bli sa gammal," tankte han. "Han ska val inte alltid ligga skyddad under en tradrot. Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjal honom."

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den forsta sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem. Den hade knappt brutit ut, forran det var tid for larverna att overga till puppor. Ur dessa kommo milliontals fjarilar. De flogo omkring som yrsno mellan traden om natterna och lade ett orakneligt antal agg. Nasta ar hade man att vanta an storre forodelse.

Forodelsen kom, men inte bara over skogen, utan ocksa over larverna sjalva. Sjukdomen spred sig hastigt fran skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphorde att ata, kropo upp till tradens toppar och dogo dar. Det blev stor gladje bland manniskorna, nar de sago dem do, men an storre bland skogsdjuren.

Karr, hunden, gick var dag i bister fornojelse och tankte pa den stunden, da han skulle vaga bita ihjal Hjalplos.

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt over grannskogarna, och inte heller denna sommar nadde sjukdomen till dem alla, utan manga levde, tills de blevo puppor och fjarilar.

Med flygande faglar fick Karr halsningar fran Grafall, att han var i livet och hade det gott. Men faglarna anfortrodde Karr, att Grafall flera ganger hade varit hart forfoljd av krypskyttar, och att han endast med storsta svarighet hade kommit undan.

Karr levde i sorg och langtan och bekymmer. Och annu maste han ga och vanta i tva somrar. Da forst var det slut med larverna. Knappast horde Karr skogvaktaren saga, att skogen var utom fara, forran han gav sig ut pa jakt efter Hjalplos. Men nar han kom in i snaren, upptackte han nagot forfarligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spara upp sin fiende, han kunde inte alls de. Under den langa vantan hade alderdomen smugit sig over Karr. Han hade blivit gammal, utan att han hade markt det. Han maktade inte en gang att bita ihjal en snok. Han var inte i stand att befria sin van Grafall fran hans fiende.

En eftermiddag slog Akka fran Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjo. De voro annu kvar pa Kolmarden, men de hade lamnat Ostergotland och befunno sig nu i Jonakers harad i Sormland.

Varen var efterbliven, sasom den brukar vara i bergstrakter, och isen tackte hela sjon sa nar som pa en rand oppet vatten utmed land. Gassen stortade sig genast i vattnet for att bada och leta efter foda, men Nils Holgersson hade pa morgonen tappat sin ena trasko, och han begav sig in bland alar och bjorkar, som vaxte pa stranden, for att soka efter nagot, som han kunde binda om foten.

Pojken fick ga tamligen langt, innan han fann nagot anvandbart, och han sag dig oroligt omkring, for han tyckte rakt inte om sig i skogen. "Tacka vet jag da slatten eller sjon," tankte han. "Dar kan man de det, som man gar till motes. Om det vore en bokskog, ginge det val anda an, for dar ligger marken nastan bar, men sadana har bjorkskogar och granskogar, som ar sa ovagade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tala sig med. Om det vore jag, som agde det har, skulle jag hugga bort alltihop."

Till sist fick han syn pa ett stycke naver och stod just och passade det pa foten, nar han horde ett prassel bakom sig. Han vande sig om och sag, att en orm kom skjutande genom riset ratt emot honom. Den var ovanligt lang och tjock, men pojken sag strax, att den hade en vit flack pa vardera kinden, och blev staende stilla. "Det ar ju bara en snok," tankte han. "Den kan val inte gora mig nagot."

Men in nasta ogonblick fick han en sa kraftig stot i brostet av ormen, att han foll omkull. Pojken kom pa fotter i all hast och sprang undan, men ormen foljde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tatt i halarna.

Plotsligen sag pojken ratt framfor sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klattra uppfor den. "Hit matte val inte snoken kunna komma efter mig," tankte han, men nar han val var upp och vande sig om, sag han, att ormen forsokte folja efter honom.

Tatt bredvid pojken, pa toppen av blocket, lag en annan sten, nastan rund och sa stor som ett manshuvud. Den lag alldeles los pa en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar dar. Nar ormen kom narmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stot. Den rullade ner ratt pa ormen, drog honom med sig till marken och blev liggande over ormhuvudet.

"Den dar skotte sin sak bra," tankte pojken och drog djupt efter andan, nar han sa hur ormen gjorde ett par haftiga ryck och sedan blev liggande stilla. "Jag tror inte, att jag har varit i varre fara pa den har resan."

Han hade knappt hunnit sansa sig, forran han horde ett susande uppifran och sag en fagel sla sig ner pa marken tatt bredvid ormen. Den var lik en kraka till storlek och skapnad, men den var kladd i en vacker skrud av svarta, metallblankande fjadrar. Pojken drog sig forsiktigt undan i en ramna av stenen. Han hade det dar aventyret, nar han blev bortford av krakorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onodan.

Den svart fageln gick med langa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vande pa den med nabben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en gall rost, att den skar i oronen: "Det ar bestamt Hjalplos, snoken, som ligger har dod." Han gick an en gang langs efter honom, och darpa blev han staende i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. "Det ar omojligt, att det kan finnas tva sa stora ormar har pa skogen," sade han. "Det ar sakert, att det ar han."

Han tycktes just amna kora nabben i ormen, men plotsligen hejdade an sig. "Du ska inte vara nagon dumbom, Bataki," sade han. "Du kan val aldrig tanka pa att ata opp ormen, forran du har kallat hit Karr. Inte skulle han vaga tro, att Hjalplos ar dod, om han inte far se honom sjalv."

Pojken forsokte halla sig tyst, men fageln var sa lojligt hogtidlig, dar han gick och pratade for sig sjalv, att han inte kunde lata bli att skratta.

Fageln horde honom, och med ett enda flaxande var han uppe pa stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. "Ar det inte du, som kallas Bataki, korpen, och ar god van med Akka fran Kebnekajse?" fragade pojken. Fageln betraktade honom noga, och darpa nickade han tre ganger med huvudet. "Det ar val aldrig du, som flyger omkring med vildgassen, och som de kallar Tummetott?" – "Jo, det ar inte sa utan," sade pojken.

"Det var fasligt bra, att jag rakade dig. Du kan kanske saga mig vem, som har slagit ihjal den har snoken." – "Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjal honom," sade pojken och berattade hur allt hade gatt till. – "Det var duktigt gjort av en, som ar sa liten som du," sade korpen. "Jag har en van har i trakten, som blir glad at att den har ormen ar dodad, och jag skulle onska, att jag kunde gora sig en atertjanst." – "Tala da om for mig varfor du ar sa glad over att snoken ar dod!" sade pojken. – "A," sade korpen, "det ar en lang historia. Den har du inte talamod att hora pa."

Men pojken pastod, att det hade han nog, och nu berattade korpen hela historien om Karr och Grafall och snoken Hjalplos. Nar han hade slutat, satt pojken tyst en stund och sag framfor sig. "Nu ska du ha tack," sade han. "Det ar, som om jag skulle forsta mig battre pa skogen, sedan jag har hort det har. Jag undrar om det finns nagot kvar av Fridskogen numera?" – "Det mesta ar allt forstort," sade Bataki. "Traden ser ut, som om det skulle ha gatt brand over dem. De maste fallas, och det drojer manga ar, innan den har skogen blir vad den var." – "Den dar ormen var vard sin dod," sade pojken, "men jag undrar om det var mojligt, att han var sa vis, att han kunde sanda sjukdomen pa larverna." – "Kanske han visste, att de brukar bli sjuka pa det dar sattet," sade Bataki. – "Ja, det kan ju handa, men jag far saga, att han var ett klokt djur i alla fall." Pojken tystnade. Korpen horde inte pa honom, utan satt med huvudet bortvant och lyssnade. "Hor!" sade han. "Karr ar i narheten. Nu ska han bli lycklig, nar han far se, att Hjalplos ar dod." Pojken vande huvudet at det hall, som ljudet kom ifran. "Han ar i samtal med vildgassen," sade han. – "Ja, han har nog slapat sig ner till stranden for att fa hora nyheter om Grafall."