Pojken blev sa huvudyr, att han inte visste till sig pa en lang stund. Luften ven och vaste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjadrarna som en hel storm. Tretton gass flogo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade for hans ogon, och det susade for han oron. Han visste inte om de flog hogt eller lagt, eller vart det bar av med dem.

Antligen kom han sa mycket till sans, att han forstod, att han borde taga reda pa vart gassen forde honom. Men detta var inte sa latt, for han visste inte hur han skulle fa mod att se ner. Han var alldeles saker pa att han skulle fa svindel, om han forsokte.

Vildgassen foro inte sa sardeles hogt, darfor att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften. For hans skull flogo de ocksa litet langsammare an vanligt.

Till sist tvang pojken sig anda att kasta en blick at jorden till. Da tyckte han, att under honom lag utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa sma och stora rutor.

"Vart i all varlden ar jag nu kommen?" undrade han.

Han sag ingenting annat an ruta vid ruta. Somliga voro sneda och somliga langsmala, men overallt var det horn och raka kanter. Ingenting var runt, och ingenting var krokigt.

"Vad ar det for ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner pa?" sade pojken for sig sjalv utan att vanta, att nagon skulle svara.

Men vildgassen, som flogo omkring honom, ropade genast: "Akrar och angar. Akrar och angar."

Da forstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skanska jorden, som han for fram over. Och han borjade begripa varfor den sag sa mangfargad och rutig ut. De klargrona rutorna kande han forst igen: det var ragakrarna, som hade blivit sadda forra hosten och hade hallit sig grona under snon. De gulgraa rutorna voro stubbakrar, dar det forra sommaren hade vuxit sad, de brunaktiga voro gamla klovervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplojda tradesakrar. De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro sakert bokskogar, for i sadana sta de stora traden, som vaxa mitt i skogen, nakna om vintern, men smabokarna, som vaxa i skogsbrynet, behalla de torra, gulnade bladen anda till varen. Det fanns ocksa morka rutor med gratt i mitten: det var de stora, kringbyggda gardarna med de svartnade halmtaken och de stensatta gardplanerna. Och sa fanns det rutor, som voro grona i mitten och omgardade med brunt: det var tradgardarna, dar grasmattorna redan borjade gronska, fast buskarna och traden, som stodo omkring dem, annu voro i nakna, bruna barken.

Pojken kunde inte lata bli att skratta, nar han sag hur rutigt allting var.

Men nar vildgassen horde, att han skrattade, ropade de liksom bestraffande: "Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land."

Pojken hade redan blivit allvarsam. "Att du kan skratta, du, som har rakat ut for det allra forskrackligaste, som kan handa en manniska!" tankte han.

Han holl sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.

Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, sa att han kunde tanka pa annat an att halla sig kvar pa gasryggen, borjade han att lagga marke till hur full luften var av fagelflockar, som flogo norrut. Och det var ett hojtande och ett ropande fran flock till flock. "Jasa, ni har kommit over i dag," skreko somliga. – "Ja, vi har sa," svarade gassen. "Hur tror ni att det star till med varen?" – "Inte ett lov pa traden och kallt vatten i sjoarna," kom det till svar.

Nar gassen flogo fram over ett stalle, dar det gick tamt fjaderfa ute, ropade de: "Vad heter garden? Vad heter garden?" Da strackte tuppen upp huvudet och svarade: "Garden heter Lillgarde i ar som i fjol, i ar som i fjol."

De flesta stugorna hade val namn efter sin agare, sasom det brukas i Skane, men i stallet for att svara, att detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna pa sadana namn, som de tycker vara passande. De, som bodde pa fattiga torp och husmansstallen, ropade: "Den har garden heter Grynlosa." Och de, som horde till de allra fattigaste, skreko: "Den har garden heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite."

De stora, valbargade bondgardarna fingo granna namn av tupparna, sadana som Lyckaker, Aggeberga och Penningby.

Men tupparna pa herrgardarna voro for hogfardiga att hitta pa nagot skamtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville horas anda upp till solen: "Detta ar Dybecks herrgard. I ar som i fjol. I ar som i fjol."

Och litet langre bort stod en, som ropade: "Detta ar Svaneholm. Det matte val hela varlden ha reda pa."

Pojken markte, att gassen inte flogo sin vag rakt fram. De svavade hit och dit over hela Soderslatt, liksom voro de glada att vara i Skane igen och ville halsa pa i varenda gard.

De kommo till ett stalle, dar det stod nagra stora, tunga byggnader med hoga skorstenar och runt omkring dessa en mangd mindre hus.

"Detta ar Jordberga sockerbruk," ropade tupparna. "Detta ar Jordberga sockerbruk."

Pojken ryckte till, dar han satt pa gasryggen. Han borde ju ha kant igen det har stallet. Det lag inte langt fran hans hem, och har hade han forra aret haft plats som vaktarpag. Men det var nog sa, att ingenting var sig riktigt likt, nar man sag det sa dar uppifran.

Och tank! Och tank! Asa gasapiga och lille Mats, som vore hans kamrater i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar har annu. Vad skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flog fram hogt over deras huvuden?

Sa forlorade de Jordberga ur sikte och foro bortover at Svedala och Skabersjo och tillbaka over Borringekloster och Hackeberga. Pojken fick se mer av Skane pa den enda dagen, an vad han hade sett forut under alla de ar han hade levat.

Nar vildgassen rakade pa tamgass, hade de allra roligast. De flogo da fram helt sakta och ropade nerat: "Nu bar det till fjalls. Kommer ni mer? Kommer ni med?"

Men tamgassen svarade: "Vintern ar kvar i landet. Ni ar for tidigt ute. Far tillbaks! Far tillbaks!"

Vildgassen sankte sig, for att de skulle horas battre, och ropade: "Kom med, sa ska vi lara er att flyga och simma!"

Da blevo tamgassen forargade och svarade inte med ett enda kacklande.

Men vildgassen sankte sig an mer, sa att de nastan snuddade vid marken, och sedan hojde de sig sa blixtsnabbt, som om de hade blivit forfarligt skramda. "Oj, oj, oj!" ropade de. "Det var inga gass. Det var bara far. Det var bara far."

De pa marken blevo alldeles ursinniga och skreko: "Matte ni bli skjutna, sa manga som ni a', sa manga som ni a'!"

Nar pojken horde allt detta skamtande, skrattade han. Sa kom han ihag hur illa han hade det stallt for sig, och da grat han. Men om en liten stund skrattade han pa nytt.

Aldrig forr hade han farit fram med sa god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade forstas aldrig tankt pa att det kunde kannas sa friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp fran jorden en sa god lukt av mylla och kada. Och inte heller hade han tankt pa hur det kunde vara att fardas fram sa dar hogt over jorden. Men det var liksom att flyga bort fran bekymmer och sorger och fortretligheter av alla de slag, som tankas kunde.