Vildgassen hade stallt sig att sova pa ett litet skar utanfor Fjallbacka. Men nar de led mot midnatt och manen stod hogt pa himlen, skakade den gamla Akka somnen ur ogonen och gick sedan omkring och vackte Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi. Allra sist stotte hon till Tummetott med nabben, sa att han vaknade. "Vad star det pa, mor Akka?" sade han och sprang upp helt forskrackt. – "Det ar ingenting farligt," svarade forargasen, "det ar bara sa, att vi sju, som ar gamla i flocken, vill fara ett stycke utat havet nu i natt och vi undrar om du har lust att folja med."

Pojken forstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sadant forslag, om det inte hade varit nagot viktigt a farde, och han satte sig genast upp pa hennes rygg. Flykten stalldes raskt vasterut. Vildgassen foro forst over en bred stracka oppet vatten, och nadde sedan Vaderoarnas stora ogrupp, som lag ytterst i havsbandet. Alla oarna voro laga och klippiga, och det syntes i manskenet, att de pa vastsidan voro de blankslipade av vagorna. Nagra av dem voro ratt stora, och pa dessa skymtade pojken ett par bostader. Akka sokte upp ett av de minsta skaren och slog ner dar. Det bestod bara av en kullrig grastenshall, som mittover hade en ratt bred ramna, dar havet hade kastat in fin, vit sjosand och nagra snackskal.

Nar pojken steg ner fran gasryggen, sag han tatt bredvid sig nagot, som liknade en hog, spetsig sten. Men nastan i detsamma markte han, att det var en stor rovfagel, som hade valt skaret till nattharbarge. barge. Och knappt hann han forvana sig over vildgassen, som sa oforsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, forran fageln kom emot dem med ett langt hopp, och han kande igen Gorgo, ornen.

Det marktes, att Akka och Gorgo hade stamt mote harute. Ingen av dem blev forvanad att se den andra. "Detta var val gjort av dig, Gorgo," sade Akka. "Inte vagade jag tro, att du skulle komma fore oss till motesplatsen. Har du varit har lange?" – "Jag kom hit denna kvall," svarade Gorgo. "Men jag ar radd, att jag inte kan vanta berom for annat an detta, att jag har passat val pa er. Det har gatt illa med arendet, som ni gav mig att utfora." – "Jag ar saker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, an vad du vill lata paskina," sade Akka. "Men innan du berattar vad som har hant dig pa resan, ska jag be Tummetott hjalpa mig att finna reda pa nagot, som tor ligga gomt har ute pa skaret."

Pojken hade statt och betraktat ett par granna snackskal, men da Akka namnde hans namn, sag han upp. "Du har val undrat, Tummetott, varfor vi har vikit av fran ratta kosan och farit hit till Vasterhavet," sade Akka, – "Jag forstar nog, att det var besynnerligt," svarade pojken. "Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skal for vad ni gor." – "Du har en god tro om mig," sade Akka, "men jag ar nastan radd, att du nu forlorar den, for det ar mycket troligt, att vi har fatt gora denna resan forgaves."

"Det hande for manga ar sedan," fortfor Akka, "att jag och ett par till av dem, som nu ar gamla i flocken, hade rakat ut for storm under en varflyttning och blivit kastade anda bort till de har skaren. Nar vi sag, att det inte fanns annat an strandlost hav framfor oss, fruktade vi att bli drivna sa langt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss darfor ner pa vagorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi led svart av hunger, och en gang gick vi opp i ramnan har pa skaret och sokte efter mat. Vi fann inte ett enda stra, men vi sag, att nagra pasar, som var val tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas sad i pasarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sonder tyget, men da rullade det inte ut sadeskorn, utan blanka guldstycken. For sadana hade vi vildgass ingen anvandning, och vi lamnade dem, dar de var. Inte pa alla dessa ar har vi tankt pa fyndet, men i host har det intraffat nagot, som gor, att vi onskar oss guld. Vi vet nog, att det ar foga troligt, att skatten ligger kvar har, men vi har anda farit hit for att be dig ta reda pa hur saken forhaller sig."

Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och borjade kasta undan sanden. Han fann inga pasar, men nar han hade gravt ett ratt djupt hal, horde han ett klingande av metall och sag, att han hade traffat pa ett guldmynt. Han trevade med handerna pa marken, kande, att det lag manga runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka. "Pasarna har multnat och fallit sonder," sade han, "sa att pengarna ligger strodda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar." – "Det ar bra," sade Akka. "Fyll nu igen halet, och lagg sanden till ratta, sa att ingen ser, att den har varit rubbad!"

Pojken fullgjorde uppdraget, men nar han nu kom upp pa klippan, blev han forvanad att se, att Akka hade stallt sig i spetsen for de sex vildgassen, och att de alla gingo honom till motes med stor hogtidlighet. Nar de stannade framfor honom, nego de manga ganger med halsarna och sago sa viktiga ut, att han maste ta av sig luvan och buga sig for dem.

"Det ar sa," sade Akka, "att vi, som ar gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjanst hos manniskor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort os, sa skulle de val inte skiljas ifran dig utan att ge dig en bra lon." – "Det ar inte jag, som har hjalpt er, utan det ar ni, som har tagit vard om mig," sade pojken. – "Vi tyckte ocksa," fortfor Akka, "att da en manniska har foljt med oss pa hela resan, skulle hon val inte ga ifran oss lika fattig, som hon kom till oss. " – "Jag vet, att det, som jag har fatt lara i ar hos er, ar mera vart an gods och guld," sade pojken.

"Nar de har guldmynten ligger kvar i klyftan annu efter sa manga ar, ar det val sakert, att det inte finns nagon agare till dem," sade forargasen, "och jag tycker, att du kan ta vara pa dem." – "Var det inte ni sjalva, som behovde skatten?" fragade pojken. – "Jo, vi behover den for att kunna ge dig sadan lon, att din far och mor ska tycka, att du har tjanat som gasapag hos hederligt herrskap."

Pojken vande sig nu halvt om, kastade en blick utat havet och sag darpa Akka ratt in i de blanka ogonen. "Jag tycker, att det ar markvardigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjansten och ger mig min lon, innan jag har sagt opp mig," sade han. – "Sa lange som vi vildgass drojer i Sverige, vill jag val tro, att du stannar hos oss," sade Akka. "Men jag onskade visa dig var skatten fanns, nu da vi kunde komma till den utan att gora en alltfor stor omvag." – "Det ar anda, som jag sager, att ni vill skilja mig fran er, forran jag sjalv har just," sade Tummetott. "Efter en sa god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore for mycket, att jag ocksa finge fara med er till utlandet."

Nar pojken sade detta, strackte Akka och de andra vildgassen sina langa halsar ratt upp och stod en stund och sogo in luft med halvoppna nabbar. "Detta ar nagot, som jag inte har tankt pa," sade Akka, nar hon hade sansat sig. "Men innan du beslutar dig for att folja oss, ar det bast, att vi far hora vad Gorgo har att fortalja. Du ma veta, att nar vi lamnade Lappland, kom Gorgo och jag overens, att han skulle fara till ditt hem i Skane och soka att utverka battre villkor for dig."

"Ja, det ar sant," sade Gorgo. "Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda pa Holger Nilssons torp, och nar jag hade svavat fram och tillbaka over garden ett par timmar, fick jag syn pa tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast over honom och for bort med honom till en aker, for att vi skulle fa talas vid ostorda. Jag sade, att jag var skickad av Akka fran Kebnekajse for att fraga om han inte kunde ge Nils Holgersson battre villkor. 'Det onskar jag att jag kunde,' svarade han, 'for jag har hort, att han har skickat sig val under resan. Men det star inte i min makt.' Da blev jag ond och sade, att jag inte skulle halla mig for god att hacka ut hans ogon, om han inte gav med sig. 'Du kan gora med mig, vad du vill,' sade han. 'Men Nils Holgersson blir det anda sa, som jag har sagt. Men du kan halsa honom, att han gjorde val, om han snart komme hem med sin gas, for det star illa till har pa torpet. Holger Nilsson har mast betala en borgen for sin bror, som han hade en sa stor tillit till. En hast har han kopt for lanta pengar, men hasten blev halt, forsta dagen han korde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, sag Nils Holgersson, att foraldrarna redan har mast salja tva kor, och att de blir tvungna att ga ifran torpet, om de inte far hjalp fran nagot hall!'"