Allt detta horde vandraren med vaxande vrede, och nar jattekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i baltet. Men innan han annu hade hunnit lyfta den, var kvinnan forsvunnen, och dar jattegarden hade legat, syntes ingenting annat an en gra bergvagg. Men vad som fanns kvar, det var de maktiga floder och sjoar, som han hade gjort plats for pa bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade sondersmulat. Kvar voro ocksa de harliga fjallen, som ge Jamtland dess skonhet, och som at alla, som gasta dem, skankte styrka, sundhet, gladje, mod, levnadslust, sa att ingen av Asa-Tors bragder synes fornamligare an den, som han utforde, nar han kastade ut fjallmassorna, allt ifran Frostviksfjallen i norr till Helagsfjallet i soder, allt ifran Oviksfjallen strax bortom Storsjon anda till Sylarna vid riksgransen.

Pojken blev orolig, darfor att turisterna stannade sa lange i utsiktstornet. Marten gaskarl kunde inte komma och hamta honom medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgassen hade bratt att fortsatta resan. Mittunder berattelsen hade han tyckt sig hora gaskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgassen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vagat sig fram till balustraden for att ta reda pa hur saken forholl sig.

Nar turisterna antligen voro gangna och pojken kunde krypa fram ur sitt gomstalle, sag han inga vildgass nere pa marken, och ingen Marten gaskarl kom och hamtade honom. Han ropade: "Var ar du? Har ar jag," sa hogt han formadde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ogonblick, att de hade overgivit honom, men han var radd, att de hade rakat ut for en olycka och undrade hur han skulle bara sig at for att ta reda pa dem, da Bataki, korpen slog ner bredvid honom.

Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att halsa Bataki med ett sa glatt valkommen, som han nu gjorde. "Kara Bataki," sade han. "var det var val, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Marten gaskarl och vildgass." – "Jag kommer just med halsningar fran dem," svarade korpen. "Akka markte, att en jagare strovade omkring har pa berget, och darfor tordes hon inte stanna och vanta pa dig, utan har rest i forvag. Satt dig nu opp pa min rygg, sa ska du vara hos dina vanner om en liten stund!"

Pojken satte sig med all hast till ratta pa korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgassen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha vackt den till liv pa nytt. Sma latta dunstslojor hojde sig pa en gang ur sjon, ur akrarna och ur skogen. De tatnade och bredde ut sig med forunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, boljande dimmor.

Bataki flog ovanfor dimman i klar luft och stralande solsken, men vildgassen matte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omojligt att fa syn pa dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte nagot svar. "Det har var da en riktig otur," sade Bataki till sist. "Men vi vet ju, att de far mot soder, och sa snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda pa dem.

Pojken var allt bedrovad over att ha blivit skild fran Marten gaskarl just nu, nar de befunno sig pa resa och den stora vite kunde raka ut for alla mojliga faror. Men nar han hade suttit och angslats ett par timmar, sade han till sig sjalv, att annu hade ju ingen olycka skett, och da var det inte vart att forlora sitt goda humor.

Just i detsamma horde han en tupp gala nere pa jorden, och genast lutade han sig over korpryggen och ropade: "Vad heter landet, som jag far fram over? Vad heter landet, som jag far fram over?" – "Det heter Harjedalen, Harjedalen, Harjedalen," gol tuppen. – "Hur ser det ut nere hos er?" fragade pojken. – "Fjall i vaster, skog i oster, bred adal genom hela landet," svarade tuppen. – "Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig," ropade pojken.

Nar han rest annu en stund, horde han en kraka kraxa nere i dimman. "Var finns det for manniskor i det har landet?" ropade han. – "Praktigt och bra bondfolk," svarade krakan, "praktigt och bra bondfolk." – "Vad har de for sig?" fragade pojken. "Vad har de for sig? – "De skoter boskap och hugger skog," kraxade krakan. – "Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig," ropade pojken.

Ett stycke langre fram horde han, att en manniska trallade och sjong nere i dimman. "Finns det nagon stor stad i det har landet?" fragade pojken. – "Vad... Vad... vem ar det, som ropar?" genmalde manniskan. – "Finns det nagon stad i det har landskapet?" upprepade pojken. – "Jag vill veta vem det ar, som ropar," skrek manniskan. – "Jag kunde val tro, att jag inte skulle fa nagot besked, nar jag fragade en manniska," ropade pojken.

Det drojde inte lange efter detta, forran dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken sag nu, att Bataki flog fram over en bred floddal. Det var grant landskap med hoga fjall har som i Jamtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanfor bergen. Det var langt mellan byarna, och akrarna voro sma. Bataki foljde floden mot soder, anda tills de kommo i narheten av en by. Dar slog han ner pa en stubbaker och lat pojken stiga av.

"Pa den har marken har det vuxit korn i sommar," sade Bataki. "Se efter om du inte kan finna nagot atbart!" Pojken lydde radet, och det drojde inte lange, forran han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och at, borjade Bataki spraka med honom.

"Ser du det dar stora, granna fjallet, som reser sig ratt i soder?" fragade han. – "Ja, nog ser jag det alltid," svarade pojken. – "Det heter Sonfjallet," fortfor korpen, "Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar dar forr i tiden." – "Det var nog en god tillflyktsort for dem," medgav pojken. – "Manniskorna, som bodde harnere i adalen, hade det allt svart med dem manga ganger," sade Bataki. – "Kanske du kommer ihag nagon bra varghistoria, som du kunde beratta mig?" sade pojken.

"Jag har hort, att for lange i varlden sedan skulle vargarna ifran Sonfjallet ha overfallit en karl, som var ute for att salja laggkarl," sade Bataki. "Han var fran Hede, en by, som ligger har i adalen nagra mil hogre opp, an vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, nar han for pa Ljusnans is. Det var val en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra hast, sa att han hade inte mycket hopp om att komma undan.

Men nar karlen horde vargarna tjuta och sag vilken stor skara det var, som han hade efter sig, forlorade han all besinning och tankte inte en gang pa att han borde kasta byttor och saar och kar ner fran lasset for att latta det. Han bara piskade pa hasten, och den gjorde sa god fart det nagonsin kunde, men karlen markte snart, att vargarna vann pa den. Stranderna var odsliga, och han hade ett par mil till narmaste gard. Han vantade inte annat, an att hans sista stund var kommen, och kande, att han blev stel av skrack.

Medan han satt sa dar forlamad, fick han se, att nagot rorde sig mellan granruskorna, som var nersatta pa isen for att utmarka vagen. Och nar han sag vem det var, som gick dar, tyckte han, att skracken, som lag over honom, blev mangdubbelt storre, an den hade varit forut.

Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jamt stryka omkring pa vagar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, sa att han kunde kanna igen henne pa langt hall.

Gumman vandrade ratt emot vargarna. Det matte ha varit sa, att sladen skymde bort dem for henne, och Hedebon forstod strax, att om han korde forbi utan att varna henne, skulle hon falla ratt i gapet pa vilddjuren, och medan de slete sonder henne, kunde han sjalv hinna undan.

Hon gick langsamt, lutad over en kapp. Det var tydligt, att hon var forlorad, om han inte hjalpte henne. Men ocksa om han stannade och late henne stiga opp pa sladbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli raddad fordenskull. Tog han opp henne i sladen, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att bade han och hon och hasten skulle bli dodade. Han undrade om det inte var rattast att uppoffra ett liv for att kunna radda tva andra.