Nar ett djurfolk dor ut, bruka manniskorna oftast vara skuld till det, men sa var inte fallet denna gang. Manniskorna hade visserligen kampat mot svartrattorna, men de hade inte kunnat gora dem nagon namnvard skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallas grarattor.

Dessa grarattor hade inte bott i landet alltifran urminnes tid sasom svartrattorna. De harstammade fran ett par fattiga invandrare, som for en hundra ar sedan stego i land i Malmo fran en lybsk skuta. Dessa voro hemlosa, utsvultna stackare, som hollo till i sjalva hamnen, simmade omkring bland palarna under bryggorna och ato avfall, som kastades i vattnet. De vagade sig aldrig upp till staden, som agdes av svartrattorna.

Men sa smaningom, nar grarattorna hade vaxt till i antal, blevo de djarvare. Till en borjan flyttade de in i nagra ode och utdomda gamla hus, som svartrattorna hade overgivit. De sokte sin foda i rannstenar och sophogar och hollo till godo med allt skrap, som svartrattorna inte gitte ta vara pa. De voro hardiga, fornojsamma och oforskrackta, och inom fa ar hade de blivit sa maktiga, att de foretogo sig att jaga bort svartrattorna fran Malmo. De togo ifran dem vindar, kallare och magasiner, svalte ut dem eller beto ihjal dem, for de voro inte alls radda for strid.

Och nar Malmo var taget, drogo de bort i sma och stora skaror for att erovra hela landet. Det ar nastan omojligt att forsta varfor inte svartrattorna samlade sig till ett stort, gemensamt harnadstag och tillintetgjorde grarattorna, medan dessa annu voro fataliga. Men de svarta voro val sa sakra pa sin makt, att de inte kunde tro pa mojligheten att forlora den. De sutto stilla pa sina egendomar, och under tiden tog grarattorna ifran dem lantgard efter lantgard, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvalta, uttrangda, utrotade. I Skane hade de inte kunnat bibehalla sig pa nagot enda stalle utom pa Glimmingehus.

De gamla stenhuset agde sa sakra murar, och sa fa rattgangar ledde genom dessa, att svartrattorna hade lyckats forsvara dem och hindra grarattorna fran att tranga in. Ar efter ar, natt efter natt hade striden fortgatt mellan angripare och forsvarare, men svartrattorna hade hallit trogen vakt och kampat med storsta dodsforakt, och tack vara det praktiga gamla huset hade de alltid segrat.

Det maste erkannas, att de sa lange som svartrattorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som grarattorna aro nu for tiden, och detta med full ratt. De hade kastat sig over arma, fjattrade fangar och pinat dem, de hade frossat pa lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges kallare, bitit fotterna av sovande gass, rovat agg och dunungar fran honsen och gjort tusen ogarningar. Men sedan de hade rakat i olycka, tycktes all detta vara glomt, och ingen kunde lata bli att beundra de sista av slakten, som hade hallit ut sa lange med sitt motstand mot fienderna.

Grarattorna, som bodde pa Glimminge gard och i trakten daromkring, fortsatte alltjamt striden och forsokte passa pa varje lampligt tillfalle att bemaktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha latit den lilla skaran svartrattor besitta Glimmingehus i fred, sedan de sjalva hade vunnit hela det ovriga landet, men detta foll dem visst inte in. De brukade saga, att den, som kande grarattorna, visste nog, att det var darfor, att manniskorna anvande Glimmingehus till spannmalsmagasin, som de gra inte kunde ge sig nagon ro, innan de hade intagit det.

Tidigt en morgon vacktes vildgassen, som stodo och sovo pa Vombsjons is, av starka rop uppifran luften. "Trirop! Trirop!" ljod det. "Trianut, tranan, later halsa Akka, vildgasen, och hennes flock. I morgon star den stora trandansen pa Kullaberg."

Akka strackte genast upp huvudet och svarade: "Halsa och tacka! Halsa och tacka!"

Darpa flogo tranorna vidare, men vildgassen horde dem lange, dar de foro och ropade ut over varje falt och varje skogsbacke: "Trianut later halsa. I morgon star den stora trandansen pa Kullaberg."

Over detta budskap blevo vildgassen mycket glada. "Du har lycka med dig," sade de till den vita gaskarlen, " som far vara med om den stora trandansen." – "Ar det da sa markvardigt att se tranor dansa?" fragade gaskarlen. " Det ar vad du aldrig har dromt om," svarade vildgassen.

"Det blir nu att tanka ut var vi i morgon ska gora av Tummetott, sa att ingen olycka hander honom, medan vi reser till Kullaberg," sade Akka. – "Inte ska Tummetott behova vara ensam," sade gaskarlen. "Om inte tranorna tillater, att han far se deras dans, sa stannar jag hos honom." – "Ingen manniska har annu fatt vara med om djurens mote pa Kullaberg." sade Akka, "och jag vagar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi far tala vidare om detta langre fram pa dagen. Nu maste vi forst och framst tanka pa att fa oss nagot till livs."

Akka gav darmed tecken till uppbrott. Ocksa denna dag sokte hon sin betesmark langt borta for Smirre ravs skull och slog inte ner forran pa de sumpiga angarna ett stycke soder om Glimmingehus.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blaste pa vasspipor. Han var misslynt over att han inte skulle fa se pa trandansen och kunde inte forma sig att saga ett ord vare sig till gaskarlen eller nagon av de andra.

Det var bra bittert, att Akka annu skulle misstro honom. Nar en pojke hade avstatt fran att bli manniska for att fa resa omkring med nagra fattiga vildgass, sa borde de val begripa, att han inte hade lust att forrada dem. Och likasa borde de begripa, att nar han hade offrat sa mycket for att fa folja dem, sa var det deras plikt att lata honom se allt markvardigt, som de kunde visa honom.

"Jag far lov att saga dem min mening rent ut," tankte han. Men timme efter timme gick, utan att han kom for sig med att gora det. Det kan lata markvardigt, men pojken hade verkligen fatt ett slags respekt for den gamla forargasen. Det var inte latt, det kande han, att satta sig upp mot hennes vilja.

Pa ena sidan om den sumpiga angsmarken, dar gassen betade, lag en bred stengardsgard. Och det hande sig nu, att nar pojken framemot kvallen lyfte huvudet for att antligen tala med Akka, follo hans blickar pa denna. Han gav till ett litet rop av forvaning, och alla gassen sago genast upp och stallde sig att stirra at samma hall som han. I forsta ogonblicket tyckte bade de och pojken, att alla de gra kullerstenarna, som gardsgarden bestod av, hade fatt ben under sig och borjat springa, men snart sago de, att det var en skara rattor, som lopte fram over den. De rorde sig mycket snabbt och sprungo fram tatt packade, led vid led, och voro sa manga, att de en god stund tackte hela gardsgarden.

Pojken hade varit radd for rattor, redan nar han var stor, stark manniska. Vad skulle han da inte vara nu, nar han var sa liten, att tva eller tre av dem kunde ra pa honom? Den ena rysningen efter den andra for nerat hans rygg, medan han stod och sag pa dem.

Men det var markvardigt, att gassen tycktes kanna samma avsky for rattorna som han. De talade inte till dem, och nar de voro forbi, skakade de pa sig, som om de hade fatt dy mellan fjadrarna.

"Sa mycket grarattor ute!" sade Yksi fran Vassijaure. "Det ar inte nagot gott tecken."

Nu amnade pojken passa pa att saga Akka, att han tyckte, att hon borde lata honom folja med till Kullaberg, men han blev hindrad pa nytt, darav en stor fagel helt hastigt slog ner mittibland gassen.

Nar man sag denna fagel, kunde man tro, att han hade lanat kropp, hals och huvud av en liten vit gas. Men till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, hoga, roda ben och en lang, tjock nabb, som var for stor for det lilla huvudet och tyngde ner det, sa att han fick nagot bekymrat och sorgset i sitt utseende.

Akka lade hastigt vingtackarna till ratta och neg mangfaldiga ganger med halsen, nar hon gick emot storken. Hon var inte sardeles forvanad att de honom i Skane sa tidigt pa varen, darfor att hon visste, att storkhannarna brukar fara ditover i god tid for att se efter, att boet inte lidit skada under vintern, innan storkhonorna gora sig besvar att flyga over Ostersjon. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han sokte upp henne, eftersom storkar helst umgas med folk av deras egen stam.