I Narke fanns det forr i varlden nagot, som de inte hade make till pa annat hall, och det var ett troll, som hette Ysatters-Kajsa.

Namnet Kajsa hade hon fatt darfor, att hon hade mycket att gora med storm och blast och sadana dar vindtroll alltid bruka kallas sa, och tillnamnet darfor, att hon skulle vara kommen fran Ysatterskarret i Askers socken.

Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade ocksa visa sig pa andra hall. Ingenstans i hela Narke kunde man vara saker att inte raka ut for henne.

Hon var inte nagot morkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bast av allt tyckte om, det var ett duktigt blasvader. Sa snart det var vind tillrackligt, drog hon ut for att fa sig en dans pa Narkesslatten.

Narke bestar egentligen inte av annat an en slatt, som pa alla sidor ar omgiven av skogkladda bergstrakter. Det ar bara i nordostra hornet, dar Hjalmaren gar ut ur landskapet, som det finns en lucka i den langa bergsgardsgarden.

Nar nu vinden en morgon har samlat krafter ute pa Ostersjon och satter av inat land, gar den ganska ohejdat fram mellan Sormlandskullarna och slipper utan stort besvar in i Narke darborta i Hjalmartrakten. Sedan rusar den astad tvarsover Narkesslatten, men ratt i vaster rakar den pa Kilsbergens hoga vagg och blir kastad tillbaka. Da kroker sig vinden som en orm och far av mot soder. Men dar moter Tiveden och ger vinden en stor, sa att den stortar astad osterut. Na, i oster finns Tyloskog, och den sander vinden norrut upp mot Kaglan. Och fran Kaglan bar det astad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tyloskog an en gang. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den pa sistone blir staende som en snurra mittpa slatten och bara svanger runt. Men sadana dagar, da virvelstormarna foro over slatten, hade Ysatters-Kajsa roligt. Da stod hon mitt i virveln och snurrade. Det langa haret flog omkring uppe i himmelens moln, klanningsslapet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slatten lag under henne som ett stort dansgolv.

Om mornarna brukade Ysatters-Kajsa sitta uppe i nagon hog tall pa toppen av en bergklint och se ut over slatten. Om det da var vinter och gott fore och hon sag manga akande ute pa vagarna, skyndade hon sig att blasa ihop ett yrvader och vrakte upp drivor sa hoga, att folk natt och jamnt kunde ta sig hem pa kvallen. Var det sommar och gott bargningsvader, satt Ysatters-Kajsa stilla, anda tills de forsta hovagnarna hade blivit fullastade, och da kom hon farande med ett par stortskurar, som gjorde slut pa arbetet for den dagen.

Det var visst och sant, att hon sallan tankte pa annat an att stalla till fortret. Kolarna uppe i Kilsbergen vagade knappt ta sig en blund, for sa snart som hon sag en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, sa att den borjade brinna med hog laga. Och om malmkorarna fran Laxa och Svarta voro sent ute en kvall, hojde Ysatters-Kajsa vagen och trakten i sadana morka dimmor, att bade manniskor och hastar blevo vilsna och korde ner de tunga sladarna i karr och moras.

Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin tradgard en sommarsondag och det kom en vindil, som lyfte duken fran bordet och kastade omkull bade koppar och fat, da visste man vem som stallde till det skamtet. Om hatten blaste av borgmastaren i Orebro, sa att han maste springa efter den over hela torget, om folket pa Vinon stotte pa grund i Hjalmaren med sina gronsaksskutor, om uthangde tvattklader blaste bort och overholjdes med damm, om roken en kvall slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, da var det inte svart att veta vem som var ute och forlustade sig.

Men fastan Ysatters-Kajsa tyckte om alla slags forargliga upptag, sa var det anda inte nagot riktigt ont med henne. Man kunde marka, att hon var svarast mot sadana, som voro tratgiriga och snala och elaka, men redbart folk och sma fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt folk berattar, att en gang, nar Asker kyrka holl pa att brinna, kom Ysatters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rok pa kyrktaket och avvarjde faran.

I alla fall voro Narkesborna mangen gang ganska trotta pa Ysatters-Kajsa, men hon for sin del blev aldrig trott pa att stalla till brak med dem. Nar hon satt uppe pa en molnkant och sag ner pa Narke, som lag vanligt och valmaende under henne med praktiga bondgardar pa slatten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den troga Svartan och de grunda, fiskrika slattsjoarna, med den goda staden Orebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga horntornen, sa matte hon visst ha tankt: "Har skulle manniskorna ha det alldeles for bra, om inte jag voro, jag, som rycker opp dem och haller dem vid gott humor."

Och sa skrattade hon vilt och gackande som en skata och yrde i vag, dansade och virvlade fran det ena hornet av slatten till det andra. Och nar Narkesbon sag hur hon drog fram sitt stoftslap over slatten, kunde han inte lata bli att smale. For retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likasa uppfriskande for bonderna att ha att gora med Ysatters-Kajsa som for slatten att piskas av stormvinden.

Nu for tiden pastar man, att Ysatters-Kajsa skall vara dod och borta, hon som alla andra troll. Men sadant ar nastan omojligt att tro. Det ar, som om nagon skulle komma och saga, att luften hadanefter skall sta stilla over slatten och vinden aldrig mer dansa fram over den med sus och brus och frisk luft och stortskurar.

Den, som anser, att Ysatters-Kajsa ar dod och borta, kan for ovrigt hora hur det gick till i Narke det aret, da Nils Holgersson for fram over landskapet, sa far han sjalv saga var han tror.

Det var dagen fore en stor kreatursmarknad i Orebro, och det regnade sa, att det stod som spon i backen. Det var ett regn, som han inte kunde komma till ratta med. det foll riktiga strommar ur molnen, och mangen tankte for sig sjalv: "Det har ar alldeles som pa Ysatters-Kajsas tid. Aldrig hade hon sa manga upptag for sig som vid marknader. Det skulle ha varit i hennes vag att stalla till ett sadant har stortregn pa marknadsaftonen.

Ju langre det led, desto varre blev regnandet. Framemot kvallen kommo riktiga skyfall, vagarna blevo alldeles bottenlosa, och folk, som hade givit sig av hemifran med sina kreatur for att komma fram till Orebro i god tid pa morgonen, rakade illa ut. Kor och oxar blevo sa utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpa vagen for att visa, att de inte orkade ga langre. Alla, som bodde utmed vagen, maste oppna sina dorrar for de marknadsresande och harbargera dem efter rad och lagenhet. Det blev overfullt inte bara i boningsrummen, utan ocksa i stall och lador.

De, som kunde, forsokte emellertid strava sig fram till gastgivargarden, men nar de kommo dit, angrade de nastan, att de inte hade stannat i nagon stuga utmed vagen. Alla bas i lagarden och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan rad an att lata hastar och kor sta ute i regnet. Det var natt och jamnt, att de, som agde dem, kunde fa komma in under tak.

Det var en vata och smuts och en trangsel pa gardsplanen, som voro forfarlig. Somliga av djuren stodo i riktiga polar och kunde inte en gang lagga sig ner. Det fanns nog husbonder, som skaffade sina djur halm att ligga pa, och som bredde tacken over dem, men det fanns ocksa de, som sutto inne i gastgivargarden, drucko och spelade och alldeles glomde bort dem, som de borde sorja for.

Pojken och vildgassen hade den kvallen kommit till en holme i Hjalmaren. Den var skild fran land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tanka sig, att det gick an att komma ditover torrskodd, nar det var lagvatten.