Kungsornen hade lamnat Medelpad redan forra kvallen, och knappt hade han farit over gransen till Angermanland, forran pojken hade fatt syn pa en adal och en alv, som voro sa statliga, att de overglanste allt, vad han forut hade sett i den vagen.

Dalen hade legat sa bred mellan asarna, att pojken hade undrat om den inte en gang i tiden hade blivit utgravd av en annan alv, som hade varit mycket storre och bredare an den, som nu gick dar. Sedan dalen hade blivit fardig, matte den pa ett eller annat satt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hallet, men ett gott stycke uppat bergen. Och genom denna losa fyllningen hade den alven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den ocksa, gravt sig en djup fara. Den hade gjort sig praktiga tillskurna strander: an var det mjuka sluttningar, som blommade sa praktfullt, att den lyste rott, blatt och gult anda upp till pojken, an skoto delar av strandvallen, som hade varit sa harda, att vattnet inte hade kunnat nota bort dem, upp fran alvbradden som branta murar och torn.

Dar pojken hade farit uppe i hojden, tyckte han, att han pa en gang kunde se ner i tre olika slags varldar. Langst nere i daldjupet, dar alven gick fram, var en varld. Dar flottades timmer, dar styrde angbatar fran brygga till brygga, dar rasslade sagverken, dar lastades stora fraktfartyg, dar fangades lax, dar roddes, dar seglades, dar flogo en massa svalor, som hade sina bon i alvbrinken.

Men en vaning hogre upp i dalen, sa att saga, pa den slata marken, som utbredde sig anda bort till bergkanten, dar var en annan varld. Dar lago gardar, byar och kyrkor, dar sadde bonderna sina tegar, dar betade boskap, dar gronskade angar, dar sysslade kvinnorna i sina sma kalgardar, dar slingrade landsvagar, dar brusade jarnvagstag.

Och sa bortom allt detta, uppe pa de skogbevaxta asarna, sag han den tredje varlden. Dar lago tjaderhonor pa agg, dar stodo algarna gomda i de tata snaren, dar lurade lodjuren, dar knaprade ekorrarna, dar doftade barren, dar stod blabarsriset i blom, dar slogo trastarna.

Nar pojken hade fatt se den rika adalen, hade han borjat jamra sig over att han kande sig hungrig. Han hade inte fatt nagot till livs pa tva hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.

Gorgo ville nog inte, att det skulle sagas, att pojken for samre, nar han foljde med honom, an nar han reste med vildgassen, och han hade genast saktat farten. "Varfor har du inte talat om detta forut?" hade han sagt. "Du ska fa sa mycket mat du vill ha. Inte behover du svalta, nar du har en orn till reskamrat."

Strax darpa hade ornen fatt syn pa en bonde, som hade gatt och satt en aker helt nara alvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade hangande framfor brostet, och var gang den var tomd, hamtade han nytt utsade ur en sack, som stod vid akerrenen. Ornen hade raknat ut, att den dar sacken stod fylld av den basta mat, som pojken kunde onska sig, och han hade sankt sig ner emot den.

Men innan ornen annu hade natt till marken, hade det uppstatt ett forfarligt larm omkring dem. Det var krakor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under haftigt skrikande, i tanke att ornen amnade sla ner pa nagon fagel. "Bort, bort, rovare! Bort, bort fageldodare!" hade de ropat. De hade fort ett sadant vasen, att bonden hade blivit uppmarksam pa det och skyndade fram. Da hade ornen mast fly. Pojken hade inte fatt ett enda korn.

Det hade varit rent markvardigt med smafaglarna. De hade inte bara tvungit ornen att fly, utan de hade ocksa forfoljt honom en lang stracka uppat dalgangen, och overallt hade manniskorna hort deras rop. Kvinnorna hade kommit ut pa gardarna och klappat i handerna, sa att det hade smattrat som gevarssalvor, och karlarna hade rusat ut med bossa i hand.

Pa samma satt hade det gatt, var gang ornen hade sankt sig ner mot marken. Pojken hade overgivit hoppet, att ornen skulle kunna skaffa honom nagon mat. Han hade aldrig forr tankt pa att Gorgo var sa hatad och avskydd. Han hade nastan tyckt, att det var synd om honom.

Om en stund hade de kommit farande over en stor bondgard, dar matmodern matte ha haft bak for sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plat nygraddade bullar pa gardsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, for att inte katten eller hunden skulle stjala dem.

Ornen hade sankt sig ner over garden, men han hade inte vagat sla ner mittfor ogonen pa bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt radvill. Ett par ganger hade han varit sa langt nere som till skorstenen, men sa hade han hojt sig pa nytt.

Men nu hade bondhustrun lagt marke till ornen. Hon hade lyft huvudet och foljt honom med blickarna. "Vad den dar bar sig besynnerligt at!" hade hon sagt. "Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar."

Det hade varit en sa vacker kvinna, hog och ljus, med ett glatt och oppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjartligt, tagit en bulle fran platen och hallit upp den over sitt huvud. "Vill du ha den, sa kom och ta den!" hade hon sagt.

Ornen hade nog inte forstatt hennes ord, men han hade anda genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brodet, gripit det och flytt mot hojden.

Nar pojken hade sett ornen rycka till sig brodet, hade han fatt tarar i ogonen. Han hade inte gratit av gladje, darfor att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rord over att bondhustrun hade gett bort sitt brod till den vilda rovfageln.

Och dar han nu satt i talltoppen, kunde han, nar han ville, se for sig den hoga, ljusa kvinnan, sadan hon hade statt pa gardsplanen och strackt upp brodet.

Hon hade nog vetat, att den stora fageln var en kungsorn, en rovare, som manniskorna brukade halsa med skarpa skott, och hon hade val ocksa sett den besynnerliga bytingen, som den bar pa sin rygg, men hon hade inte tankt pa vilka de voro, utan sa snart hon hade forstatt, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda brod.

"Om jag en gang bli manniska igen," tankte pojken, "ska jag fara och soka opp den vackra kvinnan vid den stora alven och tacka henne for att hon var sa god emot oss."

Medan pojken annu holl pa med sin frukost, kande han en svag rok norrifran. Han vande sig genast at detta hallet och sag, att en liten rokpelare, sa vit som en dimma, steg upp fran en skogsas; inte fran den, som var narmast, utan fran den andra i ordningen, raknat fran honom. Det sag besynnerligt ut med rok mitt i vilda skogen, men det kunde ju handa, att det lag en fabodvall darborta, och att jantorna hollo pa att koka sitt morgonkaffe.

Det var markvardigt sa den dar roken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma fran en fabod, men kanske att det fanns kolare i skogen? Pa Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hort, att det skulle finnas sadana i de har skogarna. Men det var visst mest pa hosten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.

Roken okades for vart ogonblick. Nu valvde den fram over hela bergsryggen. Det var nog inte mojligt, att det kunde komma sa mycket rok fran en kolmila. Det matte vara nagot slags eldsvada, for en mangd faglar flogo upp och flyttade sig over till narmaste as. Bade hokar och tjadrar och andra, som voro sa sma, att det inte var mojligt att kanna igen dem pa sa langt hall, flydde undan for branden.

Den lilla vita rokpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som valte ut over asens kant och sjonk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det mojligt att se en rod laga inne i roken. Det var nog en valdig eldsvada, som hade kommit i gang darborta. Men vad i all varlden var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor bondgard undangomd i skogen heller?

Det skulle allt vara mer an en gard for att ge upphov till en sadan brand. Nu kom det rok inte bara fran asen; ocksa fran dalen nedanfor den, som han inte kunde se, darfor att den lag bortskymd av den narmaste hojden, steg det massor av rok. Det var inte annat mojligt, an att sjalva skogen brann.