"Har i Vastmanland bodde det langt tillbaka i tiden en gammal fru av jatteslakt, som var sa rik, att hon agde hela landet. Hon hade allting praktigt forstas, men hon levde anda i stora bekymmer, darfor att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre soner.

Se, det forholl sig sa, att de tva aldsta sonerna brydde hon sig inte sa mycket om, men den yngsta var kelgrisen. Hon ville, att han skulle fa det basta arvet, men pa samma gang var hon radd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans broder, om de markte, att hon inte hade delat lika mellan dem.

Na, en dag kande hon, att hon var doden sa nara, att hon inte hade tid att betanka sig langre. Da kallade hon till sig alla tre sonerna och borjade tala med dem om arvet.

'Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni far att valja emellan,' sade hon. 'Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar och lovholmar och blomsterangar och plockat ihop dem nere kring Malaren. Den, som valjer den lotten, far bra bete for far och kor pa strandangarna, och pa holmarna kan han idka lovtackt, ifall han inte vill anvanda dem till tradgardsodling. Dar gar en mangd vikar och fjardar langt inat landet, sa att det blir bra tillfalle till fraktfart och allt slags samfardsel. Dar aarna rinner ut i sjon, far han goda hamnplatser, sa att jag tror, att det ska vaxa opp bade byar och stader pa hans omrade. Och inte kommer det att fattas honom akermark heller, fastan landet ligger sonderslitet. Det blir bara gott, att sonerna hans allt ifran borjan far lara sig att fara fran holme till holme, for det kommer att gora dem till goda sjofarande, som kan segla till frammande land och skaffa sig rikedomar. Ja, det dar var den forsta lotten. Vad sager ni om den?'

Jo, alla sonerna var ense om att den delen var praktig och att vem som an fick den kunde skatta sig lycklig.

'Ja, det ar inget fel med den,' sade den gamla jattefrun, 'och den andra ar inte dalig, den heller. Till den har jag samlat ihop allt, vad jag ager av slat mark och oppen aker, och lagt ut falt vid falt ifran Malartrakten allt oppat Dalarna. Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att angra sig. Han kan odla sa mycket sad han vill och satta opp stora gardar at sig, och varken han eller hans efterkommande behover ha en dags oro for utkomsten. For att inte slatten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram over den nagra stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, dar det gar an att satta opp kvarnar och smedjor. Och langsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, dar det kan vaxa skog till vedbrand. Ja, det var den andra lotten och jag tycker, att han, som far den, har alla skal att vara belaten.'

Det holl alla tre sonerna med om och tackade henne, darfor att hon hade stallt det sa bra for dem.

'Jag har nog forsokt att gora mitt basta,' sade gumman, 'men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest bekymmer. For, ser ni, nar jag hade lagt alla mina lovangar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina akrar och nyodlingar till den andra och skulle borja samla ihop litet till den tredje, sa markte jag, att jag inte hade nagot annat kvar pa egendomen an tallbackar och ensnar och fattiga bjorklundar och smasjoar. Och det dar kunde jag ju forsta, att ingen av er skulle bli glad at. I alla fall har jag plockat ihop allt det dar elandet och lagt ut det i norr och vaster om slattmarken. Men jag fruktar for att den, som valjer den lotten, inte har annat an fattigdom att vanta. Far och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han far val ligga ute pa sjoarna och fiska eller ga pa jakt i skogen for att skaffa sig foda. En mangd forsar och fall finns dar nog, sa att det ginge an att bygga hur manga kvarnar som helst, men jag ar radd for att han inte far nagot annat an bark att mala pa dem. Och bra besvarligt far han det med vargar och bjornar, for de kommer sakert att halla till i vildmarken. Ja, detta ar den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jamforas med de tva andra, och om jag inte voro sa gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det ar omojligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, darfor att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den samsta lotten. Ni har varit goda soner alla tre, och det ar svart att vara orattvis mot nagot av er,'

Nar den gamla jattefrun hade talat om hur saken stod, sa hon angsligt pa sonerna. Nu sade de inte som forut, att hon hade delat ratt och sorjt val for dem. De stodo tysta, och det marktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att kanna sig missbelaten.

Ja, dar lag da gammelmoran och angslade sig, och sonerna kunde se, att hon led all dodens pina pa forhand, darfor att det var hon, som maste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sonerna hon skulle gora olycklig genom att ge honom den samsta delen.

Men den yngsta var den, som holl mest av sin mor, och han kunde inte sa ut med att se hur hon vandades, utan han sade: 'Nu ska ni er att do i ro och fred! Den dar daliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog forsoka att sla mig ut pa den, och hur det an gar, ska jag inte harmas pa er for att de andra har fatt battre an jag.'

Sa snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och beromde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, for de var nastan jamngoda.

Nar allt var ordnat, tackade den gamla den yngsta sonen an en gang och sade, att hon hade vantat, att just han skulle hjalpa henne. Och hon bad, att han skulle komma ihag den stora karlek, som hon hade hyst for honom, nar han kom opp i sin vildmark.

Darmed slot hon ogonen och dog, och sedan broderna hade satt ner henne i jorden, gick de for att bese var och en sin egendom. Och de bada aldsta kunde ju inte vara annat an nojda och belatna.

Den tredje gick opp i sin vildmark, och han sag, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och smasjoar. Han kunde nog forsta, att modern hade tankt pa honom med karlek, nar hon gjorde i ordning denna lotten at honom, for fastan hon inte hade haft annat an dalighet att ta av, sa hade hon ordnat det sa val, att det var ett det vackraste land. Pa sina stallen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han anda inte.

Men sa borjade han marka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende har och dar. Och nar han sag battre efter, upptackte han, att den nastan overallt var genomsprangd med malmadror. Det fanns mest jarn, men det var ocksa gott om bade silver och koppar dar pa hans egendom. Han anade, att han hade fatt storre rikedom an nagon av broderna, och nu borjade han sa smaningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte."

Vildgassen hade en besvarlig fard. Sedan de hade spisat frukost pa akrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra ratt norrut over Vastmanland, men vastanvinden tog till i styrka och vrakte dem i stallet osterut anda bort mot Upplandsgransen.

De foro hogt uppe, och vinden kastade dem framat med stark fart. Pojken satt och tittade ner for att fa reda pa hur det sag ut i Vastmanland, men kunde inte mycket urskilja. Han markte nog, att det var jamnt och slatt har i ostra delen av landskapet, men han kunde inte forsta vad det var for faror och streck, som lopte fran norr till soder tvarsover slatten. Det sag ratt besynnerligt ut, darfor att alla randerna gingo nastan raka med jamna mellanrum.

"Det har landet ar lika randigt som mors forklade," sade pojken. "Jag undrar var det ar for slags rander, som stryker fram over det."

"Aar och asar, vagar och jarnvagar," svarade vildgassen. "Aar och asar, vagar och jarnvagar."

Och detta var verkligen sant, for nar gassen kastades mot oster, hade de forst farit over Hedstrommen, som gar fram mellan tva asar och ledsagas av en jarnvag. Sedan hade de rakat Kolbacksan, som har en jarnvag pa ena sidan och en as med en landsvag pa den andra. Darpa hade de mott Svartan, som ocksa foljes av asar och landsvagar, sa Lillan med Badelundsasen och sist Sagan, som har bade landsvag och jarnvag pa hogra stranden.