Runt omkring sig horde hon svanors och anders och spovars skrik. Hon tyckte, att de foljde efter henne och klagade och jamrade, ocksa de. "De matte visst ha en sorg, eftersom de jamrar sig sa," tankte hon. Men sa kom hon ihag sig. De var ju bara faglar, som hon horde klaga. De hade val inga bekymmer.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgangen. Men hon horde all de orakneliga fagelskarorna, som funnos omkring Takern, ge upp skrik pa skrik. Flera av dem foljde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande forbi pa snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jammer.

Men den angest som hon sjalv bar pa, oppnade hennes hjarta. Hon tyckte, att hon inte stod sa langt borta fran alla andra levande varelser, som manniskor annars gora. Hon forstod mycket battre an nagonsin forut hur faglarna hade det. De hade sin jamna omsorg for hem och barn, de som hon. Det var nog inte sa stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.

Sa kom hon att tanka pa att det var sa gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och ander och lommar skulle mista sina hem har vid Takern. "Det blir nog bekymmersamt for dem," tankte hon. "Var ska de sedan foda opp sina ungar?"

Hon blev staende och grubblade pa detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att forvandla en sjo till aker och ang, men det finge val vara en annan sjo an Takern, en annan sjo, som inte var hem for sa manga tusental av djur.

Hon tankte pa att det var nasta dag, som beslut om sjosankningen skulle fattas, och hon undrade om det var fordenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och oppna hennes hjarta till barmhartighet just i dag, innan det var for sent att avstyra den grymma handlingen?

Hon gick hastigt upp till garden och borjade tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjon och om faglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas dod var ett Guds straff over dem bada. Och hon markte snart, att han var av samma mening som hon,

De agde redan en stor gard, men om sjosankningen komme till stand, skulle en sa vidstrackt del av sjobottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nara nog fordubblad. Darfor hade de varit ivrigare for foretaget an nagon annan av strandagarna. de ovriga hade varit angsliga for omkostnaderna och angsliga for att torrlaggningen inte skulle lyckas battre nu an forra gangen. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade formatt dem att ga med pa foretaget. Han hade anvant all sin overtalningsformaga for att kunna lamna sin son en dubbelt storre gard, an hans far hade lamnat honom.

Han stod nu och undrade om det lag nagon Guds mening under detta, att Takern hade tagit sonen ifran honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrlaggning. Hustrun behovde inte saga manga ord till honom, forran han svarade: "Det kan handa, att Gud inte vill, att vi ska rubba pa hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tanker, att vi besluter, att allt far vara, som det ar."

Medan husbondefolket talade om detta, lag Cesar framfor spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. Nar han tyckte sig vara saker pa sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och forde henne mot dorren. "Men Cesar da!" sade hon och ville gora sig los. "Vet du var Per Ola ar?" utbrast hon darpa. Cesar skallde glatt och kastade sig mot dorren. Hop oppnade den, och Cesar rusade astad ner mot Takern. Matmodern var sa saker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter. Och inte forr hade de kommit ner till stranden, an de horde barngrat ute fran sjon.

Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och faglarna, men nu hade han borjat grata, darfor att han var hungrig och morkradd. Och han blev glad, nar far och mor och Cesar kommo och hamtade honom.

Pojken lag och sov en natt pa en holme i Takern, men sa vacktes han av arslag. Knappt hade han fatt upp ogonen, forran det foll ett sa starkt ljussken in in dem, att han borjade blinka.

Forst kunde han inte begripa vad det var, som lyste sa klart harute pa sjon, men snart sag han, att i vasskanten lag en eka, som hade ett stort, brinnande tjarbloss uppsatt pa en jarnten i aktern. Blossets roda laga speglades klart i den nattsvarta sjon, och det granna skenet matte ha lockat fiskarna, for kring flamman i djupet syntes en mangd roda streck, som standigt rorde sig och bytte plats.

Tva gamla man funnos i ekan. Den ena satt vid arorna, den andre stod pa aktertoften och holl i handen ett kort spjut, som var forsett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och vaderbiten och hade en tunn och sliten rock pa sig. Man kunde se, att han var sa van att vara ute i alla vader, att han inte fragade efter kolden. Den andre var valfodd och valkladd och sag ut som en myndig och sjalvsaker bonde.

"Hall stilla nu!" sade bonden, nar de voro mittfor holmen, dar pojken lag. Med detsamma stotte han spjutet ner i vattnet. Nar han lyfte det, foljde en lang, praktig al med upp ur djupet.

"Se dar!" sade han, medan han lossade alen fran ljustret. "Det var en, som inte skams for sig. Nu tanker jag vi har fatt sa mycket, att vi kan vanda om hem."

Men kamraten lyfte inte arorna, utan satt och sag sig omkring. "Det ar vackert harute pa sjon i kvall," sade han. Och det var det ocksa. Det var alldeles lugnt, sa att hela vattenytan lag i ostord vila med undantag av strimman, dar baten hade gatt fram. Den lag och blankte som en vag av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt bla och tatt genomstungen av stjarnor. Stranderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot vaster. Dar skot Omberg upp hogt och morkt, mycket valdigt, an det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.

Den andre vande huvudet, sa att han fick eldskenet ut ogonen, och sag sig omkring. "Ja, det ar vackert har i Ostergylln," sade han, "men det basta med landskapet ar anda inte skonheten." – "Vad ar det da, som ar det basta?" fragade roddaren. – "Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap." – "Det kan nog vara sant forstas." – "Och sa detta, att man vet, att det alltid ska forbli sa." – "Hur i all varlden kan man veta det?" fragade han, som satt vid arorna.

Bonde ratade pa sig, dar han stod och stodde sig mot spjutet. "Det finns en gammal historia, som hade gatt fran far till son i min slakt, och i den far man veta hur det ska ga med Ostergotland." – "Da, kan du garna beratta den for mig," sade roddaren. – "Vi brukar just inte beratta den for vem som helst, men inte vill jag halla den hemlig for en gammal kamrat."

"Pa Ulvasa har i Ostergotland," fortfor han, och nu hordes det pa tonen, att han talade om nagot, som han hade hort av andra och kunde utantill, "bodde for manga ar sedan en fru, som hade den gavan, att hon kunde se in i framtiden och saga folk vad som skulle komma att handa dem, lika sakert och noggrant, som om det redan hade skett. For detta blev hon vida beryktad, och det ar latt att forsta, att manniskor skulle komma bade nar och fjarran ifran och soka henne for att fa veta vad de skulle ha att ga igenom av ont eller gott.

En dag, nar Ulvasa-frun satt i sin sal och spann, sasom det var brukligt forr i varlden, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig pa banken langt nere vid dorren.

'Jag undrar vad ni sitter och tanker pa, kara fru,' sade bonden om en stund.

'Jag sitter och tanker pa hoga och heliga ting,' svarade hon. – 'Da gar det val inte an, att jag fragar er om nagot, som ligger mig pa hjartat,' sade bonden.

'Det ar val ingenting annat, som ligger dig om hjartat, an att du ska fa skorda mycket korn pa din aker. Men jag brukar fa sporsmal fran kejsaren om hur det ska ga med hans krona och fran paven om hur det ska ga med hans nycklar.' – ' Ja, sadant ar val inte latt att svara pa,' sade bonden. ' Jag har ocksa hort, att ingen lar ga harifran utan att vara missnojd med det han har fatt hora.'