Solstralarna jagade fram i stora knippen for att se vad natten hade stallt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft daligt samvete. Skyarna pa himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets sma sammanflatade grenar, rimfrosten, som tackte boklovet pa marken, allt flammade upp och blev rott.

Men fler och fler stralknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven. Forsteningen var borta, och det kom fram sa markvardigt mycket levande. Den svarta spillkrakan med den roda nacken borjade hamra med nabben mot en tradstam. Ekorren kilade ur sitt bo med en not, satte sig pa en gren och borjade skala noten. Staren kom flygande med en rottaga, och bofinken sjong i tradtoppen.

Da forstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa smattingar: "Vakna nu, och kom ut ur era bon! Nu ar jag har. Nu behover ni inte vara radda for nagot."

Fran sjon hordes vildgassens rop, nar de ordnade sig for flykten. Strax darpa kommo alla fjorton gassen flygande over skogen. Pojken forsokte ropa till dem, men de flogo sa hogt uppe, att hans rost inte kunde na dem. De trodde val, att raven hade atit upp honom for lange sedan. De brydde sig inte en gang om att soka efter honom.

Pojken var nara att grata av angest, men solen stod nu pa himlen guldgul och glad och satte mod i hela varlden. "Inte ar det vart, Nils Holgersson, att du ar angslig eller orolig for nagot, sa lange som jag finns," sade solen.

Allt forblev oforandrat i skogen sa lang tid ungefar, som en gas behover for att ata sitt frukostmal, men just som morgonen holl pa att overga till formiddag, kom en ensam vildgas flygande under det tata grentaket. Hon letade sig tveksamt framat mellan stammar och grenar och flog mycket sakta. Sa snart som Smirre sag henne, lamnade han sin plats under ungboken och smog emot henne. Vildgasen undvek inte raven, utan flog ganska nara honom. Smirre gjorde ett hogt sprang efter henne, men han forfelade henne, och gasen for vidare ner mot sjon.

Det drojde inte langre, forran en ny vildgas kom flygande. Hon tog samma vag som den forsta och flog annu lagre och langsammare. Ocksa hon for tatt forbi Smirre rav, och han gjorde ett sa hogt sprang efter henne, att hans oron snuddade vid hennes fotter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin vag mot sjon.

En liten stund gick, och aterigen kom en vildgas. Annu lagre och langsammare flog hon, annu svarare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett valdigt hopp, och det felades bara en harsman i att han hade gripit henne, men ocksa denna gasen raddade sig.

Strax efter att hon hade forsvunnit, kom en fjarde vildgas. Fastan hon flog sa langsamt och illa, att Smirre ansag sig kunna fanga henne utan sardeles stor svarighet, var han nu radd att misslyckas och amnade lata henne flyga forbi oantastad. Man hon tog samma vag som de andra, och just da hon hade kommit mittover Smirre, sankte hon sig sa djupt, att han forleddes att hoppa efter henne. Han nadde sa hogt, att han rorde vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt at sidan och bargade sitt liv.

Innan Smirre hade flamtat ut, syntes tre gass i rad. De flogo framat pa samma satt som de andra, och Smirre gjorde hoga sprang efter dem alla, men det lyckades honom inte att fanga nagon av dem.

Darpa kommo fem gass, men dessa flogo battre an de foregaende, och fast ocksa de tycktes vilja locka Smirre till sprang, stod han emot frestelsen.

Om en ratt lang stund kom en ensam gas. Den var den trettonde. Det var en, som var sa gammal, att hon var alldeles gra och inte hade ett morkt streck pa kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flog jammerligt illa och snett, sa att hon nastan rorde vid marken. Smirre inte bara gjorde ett hogt sprang efter henne, utan han forfoljde henne springande och hoppande anda ner mot sjon, men inte heller den gangen fick han nagon lon for modan.

Nar den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, darfor att den var vit, och det glimmade som en ljusning i den morka skogen, nar den svangde sina stora vingar. Nar Smirre sag den, uppbjod han all sin kraft och hoppade halvvags mot grentaket, men den vita for forbi alldeles oskadd, den som de andra.

Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det sag ut, som om hela vildgasflocken hade farit forbi.

Helt plotsligt kom Smirre ihag sin fange och lyfte ogonen mot ungboken. Som det var att vanta, var parveln borta och forsvunnen.

Men Smirre hade inte lang tid att tanka pa honom, for nu kom den forsta gasen tillbaka fran sjon och flog sakta som forut fram under grentaket. Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han stortade sig genast efter henne med ett hogt hopp. Men han hade haft for brattom och inte gett sig tid att berakna spranget, utan kom pa sidan om henne.

Efter denna gasen kom annu en och sa en tredje, en fjarde, en femte, anda tills varvet avslutades med den gamla isgraa och den stora vita. De flogo alla sakta och lagt. Just da de svavade fram over Smirre rav, sankte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fanga dem. Och Smirre forfoljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar hoga, men var inte i stand att gripa en enda ibland dem.

Det var den forfarligaste dag, som Smirre rav hade upplevat. Vildgassen foro oupphorligen fram over hans huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, harliga gass, som hade atit sig feta pa de tyska akerfalten och hedarna, svavade hela dagen fram genom skogen sa nara honom, att han manga ganger rorde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.

Vintern var annu knappast forliden, och Smirre mindes dagar och natter, nar han hade mast driva omkring sysslolos utan att aga ett villebrad att jaga, nar flyttfaglarna voro borta, nar rattorna gomde sig under den frusna jordytan, och nar honsen voro instangda. Men all vinterns hunger hade inte varit sa svar att utharda som denna dagens missrakning.

Smirre var ingen ung rav. Han hade mangen gang haft hundarna efter sig och hort kulorna vina om oronen. Han hade legat gomd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit inne i gangarna och varit nara att finna honom. Men all angest, som Smirre hade erfarit under den jaktande jakten, var inte att jamfora med den, som han kande var gang han misslyckades att gripa en av vildgassen.

Pa morgonen, nar leken borjade, hade Smirre rav varit grann, att gassen hade hapnat, nar de sago honom. Smirre alskade prakt, och hans pals var skinande rod, brostet var vit, nosen svart och svansen yvig som en plym. Men nar kvallen kom denna dagen, hangde Smirres pals i tovor, han badade i svett, ogonen voro utan glans, tungan hangde langt ut ur hans flamtande gap, och ur munnen flot skum.

Pa eftermiddagen var Smirre sa trott, att han foll i yrsel. Han sag intet annat an flygande gass for sina ogon. Han tog sprang mot solflackar, som han sag pa marken, och mot en stackars nasselfjaril, som hade kommit for tidigt ut ur sin puppa.

Vildgassen fortsatte outtrottligt att flyga och flyga. De fortforo att pina Smirre hela dagen. Det rorde dem inte till medlidande, att Smirre var forstord, hetsad, vansinnig. De fortsatte obevekligt, fast de forstodo, att han knappt sag dem, att han gjorde sprang efter deras skuggor.

Forst nar Smirre rav sjonk ner pa en hog torra lov, alldeles kraftlos och matt, nastan fardig att ge upp andan, slutade de att gackas med honom.

"Nu vet du, rav, hur det gar den, som vagar sig pa Akka fran Kebnekajse," ropade de da i hans ora, och darmed lamnade de honom i ro.