Han gick forbi postkontoret och tankte da pa alla tidningar, som vad dag komma med nyheter fran varldens fyra horn. Han sa apoteket och doktorsbostaden, och tankte pa att manniskors makt var sa stor, att de kunde kampa mot sjukdom och dod. Han kom till kyrkan, och tankte pa att manniskorna hade rest den, for att de dar skulle fa hora talas om en varld utom denna, som de levde i, om Gud och uppstandelse och ett evigt liv. Och ju langre han gick dar, desto mer tyckte han om manniskorna.

Det ar sa med barn, att de inte tankte langre, an nasan racker. Det, som ligger narmast i vagen for dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft forstand pa vad han forlorade, nar han valde att forbli tomte, men nu blev han forfarligt radd for att han kanske aldrig mer kunde fa igen sin ratta skapnad.

Hur i all varlden skulle han bara sig at for att bli manniska? Det ville han bra garna veta.

Han krop upp pa en trappa och satte sig dar mitt i det strommande regnet och funderade. Han satt dar i en timme, i tva timmar, och tankte, sa att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om tankarna bara lopte runt i huvudet pa honom. Ju langre han satt dar, desto omojligare tyckte han det var att finna nagon losning.

"Det har ar sakert alldeles for svart for en, som har lart sa litet som jag," tankte han till sist. "Det blir nog sa, att jag far ga tillbaka till manniskorna i alla fall. Jag far fraga prasten och doktorn och skollararen och andra, som ar larda och kan veta bot for sadant har."

Ja, det beslot han att han skulle gora genast, och han reste sig upp och skakade pa sig, for han var sa vat som en hund, som har varit nere i en vattenpol.

Just i detsamma sag han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett av traden, som kantade bygatan. Strax darpa borjade en kattuggla, som satt under taklisten, rora pa sig och ropade: "Kivitt, kivitt! Ar du hemma igen karruggla? Hur har du haft det i utlandet?"

"Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra," sade karrugglan. "Har det hant nagot markligt har hemma, medan jag har varit borta?"

"Inte har i Blekinge, karruggla, men i Skane har det hant, att en pojke har blivit forvandlad av en tomte och gjord liten som en ekorre, och sedan har han farit till Lappland med en tamgas."

"Det var en markvardig nyhet, en markvardig nyhet. Kan han aldrig bli manniska igen, kattuggla? Kan han aldrig bli manniska igen?"

"Det ar en hemlighet, karruggla, men du ska anda fa veta den. Tomten har sagt, att om pojken vakar over dem tama gaskarlen, sa att han kommer hem oskadd och..."

"Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer?"

"Flyg med mig opp i kyrktornet, sa ska du fa veta alltsammans! Jag ar radd for att det kan vara nagon, som lyssnar har pa bygatan."

Darmed flogo ugglorna sin vag, men pojken kastade mossan hogt i luften. "Om jag bara vakar over gaskarlen, sa att han kommer hem oskadd, sa far jag bli manniska. Hurra! Hurra! Da far jag bli manniska!"

Han skrek hurra, sa att det var markvardigt, att de inte horde honom inne i husen. Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till vildgassen i den vata mossen, sa fort som benen kunde bara honom.

Nasta dag amnade vildgassen fara norrut genom Allbo harad i Smaland. de sande Yksi och Kaksi dit for att kunskapa, men nar de kommo tillbaka, sade de, att allt vattnet var fruset och all mark snobetackt. "Lat oss da sa garna stanna dar vi ar!" sade vildgassen. "Vi kan inte fara fram over ett land, dar det varken finns vatten eller bete." – "Om vi stannar dar vi nu ar, kan vi fa vanta ett helt manvarv," sade da Akka. "Det ar battre att fara osterut genom Blekinge och forsoka om vi inte sedan kan komma over Smaland genom More harad, som ligger nara kusten och har tidig var."

Salunda kom pojken att nasta dag fara fram over Blekinge. Nu, da det var ljust, hade han kommit i sitt ratta lynne igen och kunde inte begripa vad som hade gatt at honom forra kvallen. Nu ville han visst inte ge upp resan och vildmarkslivet.

Det lag en tjock regnrok over Blekinge. Pojken kunde inte se hur det sag ut dar. "Jag undrar om det ar ett gott eller daligt land, som jag rider over," tankte han och forsokte att leta fram ur sitt minne vad han hade lart om landet i skolan. Men pa samma gang visste han nog, att detta inte skulle tjana nagot till, eftersom han aldrig hade brukat lasa over laxorna.

Med ens sag pojken hela skolan framfor sig. Barnen sutto vid de sma pulpeterna och strackte upp handerna, lararen satt i katedern och sag missnojd ut, och sjalv stod han framme vid kartan och skulle svara pa nagon fraga om Blekinge, men hade inte ett ord att saga. Skollararens ansikte blev morkare for varje sekund, som gick, och pojken tankte pa att lararen var mera noga med att de skulle kunna sin geografi an nagot annat. Nu kom han ocksa ner ur katedern, tog pekpinnen ifran pojken och sande honom tillbaka till hans plats. "Det har slutar inte val," hade da pojken tankt.

Men skollararen hade gatt fram till ett fonster och statt dar en stund och tittat ut, och sa hade han visslat till ett tag. Darpa hade han gatt upp i katedern och sagt, att han skulle beratta dem nagot om Blekinge. Och vad han da hade talat om hade varit sa roligt att pojken hade hort pa. Bara han tankte efter, mindes han vart ord.

"Smaland ar ett hogt hus med granar pa taket," sade lararen, "och dar framfor ligger en bred trappa med tre stora trappsteg, och den trappan kallas Blekinge.

Det ar som en trappa, som ar duktigt tilltagen. Den stracker sig atta mil utefter framsidan av Smalandshuset, och den, som vill ga trappan utfor anda ner till Ostersjon, han har fyra mil att vandra.

Det ar allt ocksa en bra lang tid forfluten, sedan trappan blev byggd. Det har gatt bade dagar och ar, sedan de forsta trappstegen hoggs ut av grasten och lades ner jamna och slata till en bekvam farled mellan Smaland och Ostersjon.

Da trappan ar sa gammal, kan man nog forsta, att den inte ser likadan ut, som nar den var ny. Inte vet jag hur mycket de brydde sig om sadant pa den tiden, men sa stor, som den var, kunde val i alla fall ingen kvast ra med att halla den ren. Efter ett par ar borjade det vaxa mossa och lav pa den, torrt gras och torra lov blaste ner over den om hostarna, och om varen blev den overholjd av nedrasade stenar och grus. Och da allt detta fick ligga kvar och multna, sa samlade det sig till sist sa mycken mylla pa trappan, att inte bara orter och gras, utan till och med buskar och stora trad kunde sla rot dar.

Men pa samma gang har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre trappstegen. De oversta, som ligger Smaland narmast, ar till storsta delen tackt av mager jord och smasten, och dar vill det just inte vaxa andra trad an glasbjork och hagg och gran, som tal kolden daroppe i hojden och ar nojda med litet. Allra bast forstas man hur kargt och fattigt det ar dar, da man ser hur sma akerlapparna ar, som ar oppbrutna ur skogsmarken, och hur sma stugor folket bygger at sig, och hur langt det ar mellan kyrkorna.

Pa mellantrappan ater finns det battre jord, och den ligger inte heller bunden under sa strang kold; det ser man genast av att traden bade ar hogre och av fornamligare slag, Dar vaxer lonn och ek och lind, hangbjork och hassel, men just inga barrtrad. Och an battre marker man det darpa, att det finns en myckenhet odlad jord, liksom darpa, att manniskorna har byggt sig vackra och stora hus. Det star manga kyrkor pa mellantrappan, och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig pa allt satt battre och praktigare ut an det ovre trappsteget.

Men det allra nedersta trappsteget ar anda det basta. Det ar tackt med god och riktig mylla, och dar det ligger och badar i havet, har det inte den minst kanning av Smalandskolden. Har nere trivs bokar och kastanjer och valnotstrad, och de vaxer sig sa stora, att de nar over kyrktaken. Har ligger ocksa de storsta akerfalten, men folket har inte bara skogsbruk och jordbruk att leva av, utan det sysslar ocksa med fiske och handel och sjofart. Darfor finns har ocksa de kostbaraste bostaderna och de vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har vaxt ut till kopingar och stader.