Har sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud som har gjort battre tider for oss. Det var sa, att det ena nodaret foljde det andra pa den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort for att skaffa pengar. Jag gick nasta ar – det var 1847 – till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs tradgard. Dar var vi flera kullor, och nu hade vi nagot battre dagspenning, men spara fick vi gora i alla fall. Vi plockade i tradgardslanden gamla spikar och ben och salde i lumpboden, och for pengarna kopte vi sadana dar stenharda ankarstockar, som de bakade at knektarna pa kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen for att hjalpa till med skorden. Denna gangen hade jag tretti riksdaler i besparing.

Nasta ar maste jag omigen ut att fortjana. Da kom jag till Stallmastargarden utanfor Stockholm. Under den sommaren blev det faltmanover pa Lagardsgardet, och jag blev skickad av kallarmastarn att passa opp vid ett kok, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glommer jag, om jag sa blev hundra ar, den gangen, nar jag fick blasa latar pa vallhornet darute pa Gardet for kung Oskar den forste. Och han skickade mig en hel tvariksdaler till beloning.

Sen var jag flera somrar a rad roddarkulla pa Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min basta tid. Vi hade vallhornen med i baten, och ibland tog passagerarna arorna sjalva, for att vi skulle blasa for dem. Nar sa rodden var slut om hosten, gick jag oppat Uppland pa troskning i bondgardarna. Framemot jul brukade jag komma hem med sa dar en hundra riksdaler. Och sa hade jag fortjanat sad pa troskningen, som far sen hamtade pa vinterforet. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med vara slantar, sa hade det inte funnits nagot att leva av. For saden fran den egna jorden, den var for det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av pa den tiden. Det var da att kopa sad hos handelsmannen, och nar ragen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, sa fick man allt lov att hushalla. Jag minns, att vi flera ganger gav bort en ko for en tunna havre. Vi bakade havrebrod med finhackad halm i pa den tiden. Det var inte latt att svalja sadant dar halmbrod, ska jag saga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, for att det skulle ga ner.

Sa dar holl jag pa att vandra anda till det aret, da jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vansfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, nar jag drog hem om aren, att Stockholmsjantorna skulle vanda hans tankar fran mig. De kallade honom 'vackra Myr'Jon' och 'den granna dalkarln', det visste jag. Men han bar ingen falskhet i sitt hjarta, och nar han hade sparat nog, sa blev det brollop av.

Sen var det gladje och ingen sorg under nagra ar, men det varade inte lange. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem sma barn. Men det blev inte sa illa for oss anda, for nu hade det borjat bli battre tider i Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om sad. Det var stor skillnad mot forr i varlden. Jag skotte sjalv de sma jordbitarna, som jag hade arvt, och jag hade en egen stuga. Sa gick ar efter ar, och barnen vaxte opp. De ar valbargade, de av dem, som nu lever. Gud ske lov! De kan inte riktigt tanka sig hur knappt om brodet det var for Dalarnas folk, nar mor deras var ung."

Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp. Pojken begav sig astad utat isen for att soka reda pa reskamraterna, men medan han sprang ensam i morkret, ljod for hans oron en vers, som han nyss hade hort sjungas fran bryggan: "I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod an trohet och ara...Sedan var det nagot, som han inte kom ihag, men slutet pa visan mindes han: "De blandat med bark icke sallan sitt brod, men maktiga herrar dock funno sitt brod hos fattiga manner i Dalom."

Pojken hade inte alldeles forgatit allt det, som han hade hort om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varfor de skulle soka hjalp just hos dalkarlarna, men nu kunde han forsta det. For i ett land, dar det fanns sadana kvinnfolk som den gamla darborta vid elden, matte ju karlarna vara rent omojliga att fa bukt pa.

Nar pojken vaknade nasta morgon och gled ner pa isen, kunde han inte lata bli att skratta. Det hade kommit en mangd sno under natten och kom alltjamt. Hela luften var full av vita flingor, som voro sa stora, att man kunde tro, att de hade varit vingar at ihjalfrusna fjarilar, innan de follo. Pa Siljan lag snon flera centimeter hog, stranderna voro vita, och vildgassen hade sa mycket sno pa sig, att de sago ut som sma drivor.

Da och da rorde Akka eller Yksi eller Kaksi pa sig, men nar de sago, att snofallet fortfor, skyndade de sig att gomma huvudet under vingen pa nytt. De menade nog, att i sadant vader kunde de inte ta sig nagot battre for an att sova, och det gav pojken dem ratt i.

Nagra timmar efterat vaknade han vid att kyrkklockorna i Rattvik ringde till gudstjanst. Nu hade det slutat snoa, men det blaste hart fran norr, och ute pa sjon var det bitande kallt. Han blev glad, nar vildgassen antligen skakade av sig snon och flogo mot land for att skaffa sig mat.

Den dagen var det konfirmation i Rattviks kyrka, och lasbarnen, som hade kommit i god tid, stodo i sma grupper pa kyrkvallen och samtalade. De voro kladda i sockendrakten, och deras klader voro sa nya och brokiga, att det lyste langa vagar av dem. "Kara mor Akka, flyg langsamt har," skrek pojken, nar vildgassen narmade sig kyrkan, "sa att jag far se pa ungdomen!" Detta tyckte visst forargasen vara rimligt begart, for hon sankte sig, sa mycket hon kunde och for tre ganger runt om kyrkan. Det ar inte sa latt att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men nar pojken sag de unga gossarna och flickorna sa dar uppifran, tyckte han, att han aldrig hade sett en sadan harlig ungdomsskara. "Inte kan jag tro, att det finns finare prinsar och prinsessor i kungens slott," sade han for sig sjalv.

Det var inte litet sno, som hade kommit. I Rattvik tackte den alla falt, och Akka var inte i stand att finna nagot stalle, dar hon kunde sla ner. Da besinnade hon sig inte langre, utan flog soderut mot Leksand.

I Leksand hade, som vanligt ar om varen, de flesta unga rest bort for att soka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade stannat hemma i socknen, och nar vildgassen kommo flygande vandrade en lang rad av gamla gummor genom den statliga bjorkallen, som leder fram till kyrkan. De kommo pa den vita marken mellan de vitstammiga bjorkarna i snovita farskinnskoftor, vita skinnkjolar, gula eller svart– och vit-randiga forkladen och vita hattor, som sloto tatt om det vita haret.

"Kara mor Akka," sade pojken, "far langsamt har, sa att jag far se pa gammalfolket!" Detta tyckte visst forargasen vara en rimlig begaran, for hon sankte sig, sa langt hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over bjorkallen. Inte ar det latt att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor se sa kloka och vardiga ut. "De har gamla ser ut, som om de hade kungar till soner och drottningar till dottrar," sade pojken for sig sjalv.

Men i Leksand var det inte battre an i Rattvik. Det lag tjock sno overallt, och Akka sag sig ingen annan rad an att fortsatta soderut mot Gagnef.

I Gagnef hade de begravt en dod fore gudstjansten den dagen. Liktaget hade kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut pa tiden med jordfastningen. Nar vildgassen kommo farande, hade inte alla manniskor hunnit in i kyrkan, utan flera kvinnor gingo annu kvar pa kyrkogarden och sago pa sina gravar. De voro kladda i grona liv med roda armar, och pa huvudena hade de kulorta dukar med brokiga fransar.