Nar barnen hade varit vid Jordberga ett ar, holls en kvall en forelasning i skolhuset. Det var nog egentligen amnad for vuxna, men de tva Smalandsbarnen sutto med bland ahorarna. De raknade sig inte sjalva som barn, och det gjorde knappt nagon annan heller. Forelasaren hade talat om den svara sjukdomen tuberkulosen, som vart ar dodar sa manga manniskor i Sverige. Han hade talade mycket redigt och klart, och barnen hade forstatt vartenda ord.

Efter forelasningen hade de stallt sig att vanta utanfor skolhuset. Nar forelasaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt hogtidligt och bado, att de skulle fa tala med honom.

Den frammande hade val undrat pa de tva, som stodo dar med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre ganger sa gamla, men han horde pa dem mycket vanligt.

Barnen berattade vad som hade hant hemma hos dem, och de fragade nu forelasaren om han trodde, att mor och syskonen hade dott av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit nagon annan sjukdom.

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fatt hora i kvall, sa att de hade kunnat akta sig; om de hade brant upp kladerna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan val ren och inte begagnat sangkladerna, hade de da kanske levat, alla de, som barnen nu sorjde? Och forelasaren hade sagt, att detta kunde ingen svara pa alldeles bestamt, men nog skulle han tro, att ingen av deras narmaste hade behovt bli sjuk, om de hade forstatt att skydda sig mot smittan.

Nu drojde barnen en stund med nasta fraga, men de flyttade sig inte ur stallet, for det, som de nu skulle fa svar pa, var det allra viktigaste. Var det da inte sant, att tattarkvinnan hade sant sjukdomen over dem, darfor att de hade hjalp den, som hon var ond pa? Hade det inte varit nagot sarskilt, som hade drabbat endast dem? – Nej, det kunde forelasaren tryggt forsakra dem, att det inte var. Ingen manniska hade makt att sanda sjukdomen over en annan pa det sattet. Och de visste ju, att den sjukdomen fanns over hela landet. Den hade gjort sin pahalsning i nastan alla hem, fastan den inte overallt hade ryckt bort sa manga som hos dem.

Darmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket lange med varandra den kvallen.

Nasta dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gassen det aret, de maste ge sig av at annat hall. – Vart skulle de da ga? – Jo, de skulle soka reda pa far. De fingo lov att saga honom, att mor och syskonen hade dott av en vanlig sjukdom, och att det inte var nagot sarskilt, som hade blivit sant over dem av en ond manniska. De voro sa glada, att de hade fatt veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det for far, for han gick nog och grubblade over den gatan an i dag.

Barnen begavo sig forst till sitt lilla hem pa ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora forvaning funno de stugan i ljusan laga. Sedan hade de vandrat till prastgarden, och dar hade de fatt veta, att en karl, som hade varit jarnvagsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget langt uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han holl kanske pa med detta annu, men det kunde man inte vara saker om. Nar prasten horde, att barnen ville soka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur langt det var till Malmberget och avradde dem fran farden. Men barnen sade, att de voro tvungna att ga och soka upp far. Han hade gatt hemifran, darfor att han hade trott nagot, som inte var sant. De maste ga och saga honom, att han hade tagit miste.

De hade fortjanat litet pengar pa sin handel, men de ville inte anvanda dem till att kopa jarnvagsbiljetter, utan de besloto sig for att ga till fots hela vagen. Och detta hade de inte angrat. De hade kommit att gora en sa markvardigt vacker vandring.

Innan de annu hade hunnit ut ur Smaland, hade de en dag gatt in i en bondgard for att kopa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och spraksam. Hon hade fragat barnen vilka de voro och varifran de kommo, och de hade berattat henne hela sin historia. "Anej da! Anej da!" hade hustrun sagt flera ganger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fagnade med mycken och god mat och alls inte fatt lamna nagon betalning for den. Nar de rest sig for att tacka och ga, hade hustrun fragat om de inte i nasta socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem var han hette och var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att fa gora forstas. "Ni ska halsa honom fran mig och tala om vad som har hant er," sade bondhustrun.

Barnen gjorde sa, och de blevo val omhuldade ocksa hos brodern. Han lat dem fa aka med honom till ett stalle i nasta socken, och dar ocksa fingo de ett gott mottagande. Var gang de sedan vandrade bort fran en gard, hette det alltid: "Om ni anda kommer at det hallet, sa ga in dar och dar, och beratta det, som har hant er!"

I de gardar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en brostsjuk. Och utan att de visste nagot darom, gingo de tva barnen genom landet och larde manniskor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bast skulle strida mot den.

For lange i varlden sedan, da den stora pesten, som kallades digerdoden, forharjade landet, berattades det, att man sa en gosse och en flicka vandra fran gard till gard. Gossen hade i handen en rafsa, och om han kom och rafsade utanfor ett hus, betydde det, att dar inne skulle manga do, men inte alla, for rafsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade utanfor en dorr, betydde det, att alla, som bodde innanfor den dorren, maste do, ty kvasten ar ett redskap, som gor rent hus efter sig.

Det var ju markvardigt, att i vara dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet for en svar och farlig sjukdoms skull. Men de barnen skramde inte folk med rafsan och kvasten, utan de sade i stallet: "Vi ska inte noja oss med att bara rafsa garden och sopa golven. Vi ska ocksa ta till tvagan och borsten och sapan och tvalen. Vi ska halla rent utanfor var dorr, rent innanfor den, och rena ska vi vara sjalva. Pa sa satt ska vi till sist bli herrar over sjukdomen."

Lille Mats var dod. Det forefoll otroligt for alla dem, som hade sett honom frisk och glad for bara nagra timmar sedan, men det forholl sig sa i alla fall. Lille Mats var dod och skulle begravas.

Lille Mats hade dott tidigt en morgon, och ingen mer an hans syster Asa hade varit inne i rummet och sett honom do. "Ga inte efter nagon annan!" hade lille Mats sagt, nar det led mot slutet, och systern hade lytt honom. "Jag ar glad, att jag inte dor av 'sjukdomen', Asa," sade lille Mats. "Ar du inte det ocksa?" Och nar Asa ingenting svarade, fortfor han: "Jag tycker inte, att det gor nagot att do, bara jag slipper do pa samma satt som mor och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du sakert aldrig lyckats fa far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har tagit bort dem, men nu gar det nog, ska du fa se."

Sedan allt var slut, satt Asa en lang stund och tankte pa vad hennes bror, lille Mats, hade haft att ga igenom, medan han hade levat har i varlden. Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tankte pa hans sista ord. Likasa tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt for henne, att nar lille Mats nu maste ner i jorden, sa borde han begravas med samma heder som en stor manniska.

Hon forstod nog, att detta skulle bli svart att genomfora, men hon ville det sa garna. Hon maste gora det yttersta for lille Mars' skull.

Asa gasapiga befann sig pa den tiden langt uppe i Lappland vid det stora gruvfalt, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt stallet, men det var kanske bra for henne, att det var sadant det var.

Lille Mats och hon hade gatt genom stora, andlosa skogstrakter, innan de hade kommit dit. Pa flera dagar hade de varken sett akrar eller gardar, bara sma fattiga skjutsstationer, tills de helt plotsligt hade kommit fram till Gallivare stora kyrkoby. Den lag med kyrka och jarnvagsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett hogt berg, som var strimmigt av sno annu vid midsommartiden, da barnen hade kommit vandrande. Nastan alla husen i Gallivare voro nya och val och ordentligt uppforda. Om de inte hade sett snoflackarna uppe pa berget och markt, att bjorkarna annu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tankt pa att det lag langt uppe i Lappland. Men det var inte i Gallivare, som de hade haft att soka far, utan i Malmberget, som lag ett stycke langre norrut, och dar hade det inte sett sa valordnat ut.