Han gav sig till att springa fram at gatan, och lyckan var med honom, sa att han kom till samma port, som han forst hade rakat pa. Han rusade genom den och borjade leta efter den lilla arggrona kopparslanten, som hade legat pa stranden for en stund sedan.

Han fann den ocksa mycket riktigt, men nar han hade tagit upp den och ville skynda tillbaka inat staden med den, sag han endast havet framfor sig. Ingen stadsmur, ingen port, inga vaktare, inga gator, inga hus syntes till, utan endast havet.

Pojken kunde inte hjalpa, att han fick tararna i ogonen. Han hade trott i borjan, att det han sag inte var annat an en synvilla, men det hade han hunnit glomma. Han hade bara tankt pa hur vackert allting var. Han kande riktig djup sorg over att staden var forsvunnen.

I samma ogonblick vaknade herr Ermenrich och kom fram till honom. Men han horde honom inte, utan storken maste stota till honom med nabben for att gora sig bemarkt. "Jag tror, att du star har och sover, du som jag," sade herr Ermenrich.

"Ack, herr Ermenrich!" sade pojken. "Vad var det for en stad, som nyss stod har?"

Har du sett en stad?" sade storken. "Du har sovit och dromt, som jag sager."

"Nej, jag har inte dromt," sade Tummetott, och han berattade for storken allt, vad han hade upplevat.

Da sade herr Ermenrich: "Jag for min del, Tummetott, tror, att du har fallit i somn har pa stranden och dromt allt detta. Men jag vill inte dolja for dig, att Bataki, korpen, som ar den lardaste av alla faglar, en gang har berattat for mig, att pa den har stranden forr i varlden har legat en stad, som kallades Vineta. Den var sa rik och lycklig, att ingen stad nagonsin har varit harligare, men dess invanare hangav sig olyckligtvis at overmod och praktlystnad, Till straff for detta, sager Bataki, blev staden Vineta oversvammad av en stormflod och nersankt i havet. Men dess invanare kan inte do, och inte heller forstores deras stad. Och en natt vart hundrade ar stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger pa jordytan jamnt en timme."

" Ja, sa maste det vara," sade Tummetott, "for detta har jag sett."

"Men nar timmen ar forbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en kopman i Vineta under tiden har fatt salja nagot till en levande varelse. Om du, Tummetott, bara hade haft aldrig sa liten slant att betala kopmannen, hade Vineta fatt ligga kvar har pa stranden, och dess manniskor hade fatt leva och do som andra manniskor."

"Herr Ermenrich," sade pojken, "nu forstar jag varfor ni kom och hamtade mig mitt i natten. Det var darfor, att ni trodde, att jag skulle kunna fralsa den gamla staden. Jag ar sa ledsen, att det inte gick, som ni ville, herr Ermenrich."

Han satte handerna for ogonen och grat. Det var inte gott att saga vem som sag mest bedrovad ut, pojken eller herr Ermenrich.

Annandag pask pa eftermiddagen voro vildgassen och Tummetott ute pa flykt. De foro fram over Gotland.

Den stora on lag jamn och slat under dem. Marken var rutig alldeles som i Skane, och det fanns gott om bade kyrkor och gardar. Men det var den skillnaden, att det lag flera lovangar mellan falten har, och sa voro inte gardarna kringbyggda. Och nagra stora herrgardar med gamla, tornprydda slott och vidstrackta parker fanns det alls inte.

Vildgassen hade tagit vagen over Gotland for Tummetotts skull. Han hade nu i tva dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord. Det kom sig darav, att han bara tankte pa den dar staden. som pa ett besynnerligt satt hade visat sig for honom. Han hade aldrig sett nagot sa vackert och praktigt, och han kunde inte forlika sig med att han inte hade fatt radda den. Han var inte blodig av sig annars, men han riktigt over de skona byggnaderna och de statliga manniskorna.

Bade Akka och gaskarlen hade sokt overtyga Tummetott, att han hade varit ute for en drom eller synvilla, men pojken ville inte hora pa nagot sadant. Han var sa viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att ingen kunde rubba honom fran denna overtygelse. Han gick omkring sa bedrovad, att hans reskamrater belvo oroliga for honom.

Just da pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit tillbaka till flocken. Hon hade blivit kastad mot Gotland och hade mast resa over hela on, innan hon av nagra krakor hade fatt hora, att reskamraterna befunno sig pa Lilla Karlson. Nar Kaksi fick veta vad som felades Tummetott, sade hon helt plotsligt: "Om Tummetott sorjer over en gammal stad, sa kan vi snart trosta honom. Kom bara med, sa ska jag fora er till en plats, som jag sag i gar! Han ska inte langre behova att vara bedrovad,"

Darpa hade gassen tagit farval av faren, och nu voro de pa vag till det stallet, som Kaksi ville visa Tummetott. Sa sorgsen han an var, kunde han inte lata bli att som vanligt titta ner pa landet, som han for fram over.

Han tyckte, att det sag ut, som om hela on fran borjan skulle ha varit en sadan dar hog, brant klippa som Karlson, fast mycket storre forstas. Men sedan hade den pa nagot satt blivit utplattad. Nagon hade tagit en stor kavle over den, som om den hade varit ett stycke deg. Inte for att den hade blivit alldeles jamn och slat som en brodkaka, det hade den visst inte. Medan de hade farit utmed kusten, hade han pa flera hall sett hoga, vita kalkvaggar med grottor och raukar, men pa de flesta stallen voro de utplanade, och stranden sjonk oansenlig ner mot havet.

Pa Gotland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag. Det radde ett ljumt varvader, traden hade stora knoppar, varblommor kladde marken i lovangarna, popplarnas langa, tunna hangen svajade, och i de sma tradgardarna som funnos vid var stuga, stodo krusbarsbuskarna alldeles grona.

Varmen och varknoppningen hade lockat ut manniskor pa vagar och gardar, och varhelst nagra av dem voro samlade, hollo de pa att leka. Det var inte allenast barnen, som lekte, utan ocksa de vuxna. De kastade till mals med stenar, och de slogo bollar upp i luften med sa granna lyror, att de nastan nadde till vildgassen. Det sag muntert och trevligt ut, att se stort folk leka, och pojken skulle nog ha glatt sig at det, om han hade kunnat glomma sin harm over att han inte hade kunnat radda den gamla staden.

Han maste anda erkanna, att detta var en vacker fard. det fanns sa mycket sang och ljud i luften. Sma barn lekte en ringlek och sjongo till. Och fralsningsarmen var ute. Han sag en hel hop manniskor, kladda i svart och rott, sitta i en skogsbacke och spela pa gitarrer och massingsinstrument. Pa en vag kom en stor skara manniskor. Det var godtemplare, som hade varit pa lustfard. Han kande igen dem pa de stora fanorna med guldinskrifterna, som svajade over dem. Och sang pa sang sjongo de, sa lange som han kunde hora dem.

Pojken kunde aldrig sedan tanka pa Gotland utan att pa samma gang tanka pa lekar och sanger.

En lang stund hade han suttit och sett ner, men nu rakade han att lyfta ogonen. Det kan ingen beskriva hur hapen han blev. Utan att hann hade markt det, hade gassen lamnat det inte av on och farit vasterut mot kusten. Nu lag det visa, blaa havet framfor honom.

Men det var inte havet, som var markvardigt, utan en stad, som reste sig pa havsstranden.

Pojken kom osterifran, och solen hade borjat sjunka mot vaster. Nar han narmade sig staden, stodo dess murar och torn och hoga gavelhus och kyrkor alldeles svarta mot den ljusa aftonhimlen. Han kunde darfor inte se hur det i verkligen stod till med dem, och under ett par ogonblick trodde han, att detta var en lika praktig stad som den han hade sett under pasknatten.

Nar han kom riktigt fram till den, sag han, att den var bade lik och olik den dar staden fran havsbotten. Det var samma skillnad, som om man ena dagen finge se en man kladd i purpur och smycken och en annan dag sage honom utblottad och i trasor.