Han gick darfor genast in pa kopet och holl hoven stilla, for att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men nar tomten nastan var ute ur haven, kom pojken att tanka pa att han borde ha betingat sig stora agodelar och allt mojligt gott. Atminstone borde han da ha stallt upp villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet pa honom. "Sa dum jag var, som gav honom fri!" tankte han och borjade skaka haven, for att tomten skulle ramla ner igen.

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en sa forfarlig orfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for forst mot ena vaggen, sedan mot den andra, till sist sjonk han ner pa golvet, och dar blev han liggande sanslos.

Da han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han sag inte till ett spar efter tomten. Kistlocket var stangt, och flughaven hangde pa sin vanliga plats i fonstret. Om han inte hade kant hur hogra kinden brande efter orfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en drom alltsammans. "Hur som helst sa lar val far och mor pasta, att det inte har varit annat," tankte han. "De kommer nog inte att gora nagot avdrag i predikan for tomtens skull. Det ar bast jag satter mig att lasa igen."

Men nar han nu gick fram mot bordet, sa lade han marke till nagot underligt. Det kunde ju inte vara sa, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig da, att han maste ga sa manga fler steg, an han brukade, for att komma fram till bordet? Och vad gick det at stolen? Den sag inte ut att vara storre nu an nyss forut, men han maste forst stiga upp pa slan mellan stolbenen och sedan klattra for att na till sitsen. Och pa samma satt var det med bordet. Han kunde inte se over bordskivan utan att kliva upp pa armstodet.

"Vad i all varlden ar detta?" sade pojken. "Jag menar tomten har forgjort bade lanstolen och bordet och hela stugan."

Postillan lag pa bordet, och synbarligen var den sig lik, men det matte ha varit nagot galet med den ocksa, for han kunde inte komma at att lasa ett ord i den utan att rent av stalla sig sjalv i boken.

Han laste ett par rader, men sa rakade han att se upp. Darvid follo hans blickar i spegeln, och sa ropade han helt hogt: "Se, dar ar ju en till!"

For i spegeln sag han tydligt en liten, liten parvel, som var kladd i toppluva och skinnbyxor.

"Den dar ar ju kladd alldeles som jag!" sade pojken och slog ihop handerna av forvaning. Men da sag han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.

Da borjade han att dra sig i haret och nypa sig i armarna och svanga sig runt, och ogonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.

Pojken sprang omkring spegeln ett par ganger for att se efter om det stod nagon liten karl gomd bakom den. Men han fann ingen dar, och da borjade han skalva av skrack. Ty nu forstod han, att tomten hade fortrollat honom, och att den dar parveln, som han sag bilden av i spegeln, det var han sjalv.

Pojken kunde rakt inte forma sig att tro, att han hade blivit forvandlad till tomte. "Det var val bara en drom och en inbillning," tankte han. "Om jag vantar ett par ogonblick, sa blir jag nog manniska igen."

Han stallde sig framfor spegeln och slot ogonen. Han oppnade dem forst efter ett par minuter och vantade da, att det skulle ha gatt over. Men det hade det inte, utan han var och forblev lika liten. Eljest var han alldeles sadan, som han hade varit forut. Det vita linharet och fraknarna over nasan och lapparna pa skinnbyxorna och stoppen pa strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit forminskat.

Nej, det tjanade ingenting till att sta stilla och vanta, det markte han. Han fick lov att forsoka med nagot annat. Och det klokaste han kunde foreta sig tyckte han skulle vara att leta reda pa tomten och forsona sig med honom.

Han hoppade ner pa golvet och borjade soka. Han tittade bakom stolar och skap och under liggsoffan och i bakugnen. Han krop till och med ner i ett par ratthal, men har var inte i stand att finna tomten.

Medan han sokte, grat han och bad och lovade allt tankbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till nagon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifran predikan. Om han bara finge bli manniska igen, sa skulle det bli en sa praktig och snall och lydig gosse av honom. Men vad han an lovade, sa hjalpte det inte det minsta.

Med ens kom han ihag, att han hade hort mor saga, att smafolket brukade bo i kostallet, och han beslot genast att ga dit och se om han kunde finna tomten. Det var en lycka, att stugdorren stod pa glant, for han skulle inte ha kunnat na upp till laset och oppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.

Da han kom ut i forstun, sag han sig om efter sina traskor, for inne i rummet hade han forstas gatt i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga traskorna, men i detsamma sag han ett par sma skor sta pa troskeln. Nar han markte, att tomten hade varit sa omtanksam, att han ocksa hade forvandlat traskorna, blev han annu mer angslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den har bedrovelsen skulle racka lange.

Pa den gamla ekbradan, som lag framfor forstudorren, hoppade en grasparv. Han hade inte val fatt ogonen pa pojken, forran han ropade: "Tititt! Tititt! Se pa Nils gasapag! Se pa Tummetott! Se pa Nils Holgersson Tummetott!"

Genast vande bade gassen och honsen sina blickar mot pojken, och det blev ett forfarligt kacklande. "Kukeliku," gol tuppen, "det var ratt at honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen." – "Ka ka, ka, det var ratt at honom," ropade honorna, och harmed hollo de pa i oandlighet. Gassen foro ihop i en tat klunga, stucko huvudena tillsammans och fragade: "Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?"

Men det markvardigaste harvid var, att pojken forstod vad de sade. Han var sa forvanad, att han blev staende stilla pa trapsteget och lyssnade. "Det matte komma sig darav, att jag ar forvandlad till tomte," sade han. "Det ar nog darfor, som jag forstar faglalat."

Han tyckte, att det var odragligt, att honsen inte ville sluta upp att saga, att det var ratt at honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: "Tig med er, ert pack!"

Men han hade inte tankt pa att han inte mer var sadan, att honsen behovde vara radda for honom. Hela honshopen rusade emot honom, stallde sig runt omkring honom och skrek: "Ka, ka, ka, det var ratt at dig. Ka, ka, ka, det var ratt at dig."

Pojken forsokte komma undan dem, men honsen sprungo efter och skreko, sa att han holl pa att mista horseln. Han hade val aldrig sluppit ifran dem, om inte stugkatten hade kommit gaende. Sa snart honsen sago katten, tystnade de och latsades inte tanka pa annat an att krafsa i jorden efter mask.

Pojken sprang genast fram till katten. "Kara du Misse," sade han, "du kanner val till alla vrar och smyghal har pa garden? Du far vara snall och tala om for mig var jag kan finna tomten."

Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framfor benen och stirrade pa pojken. Det var en stor, svart katt med en vit flack i bringan. Haret lag slatt och blankte i solskenet. Klorna voro indragna, och ogonen voro jamngraa med bara en liten, smal springa mittpa. Katten sag genombeskedlig ut.

"Nog vet jag var tomten bor," sade han med len rost, "men inte ar det sagt, att jag vill tala om det for dig."

"Kara Misse, du far lov att hjalpa mig," sade pojken. "Ser du inte hur han har fortrollat mig?"

Katten oppnade litet pa ogonen, sa att den grona elakheten borjade lysa fram. Han spann och surrande av belatenhet, innan han svarade. "Ska jag kanske hjalpa dig, for det att du sa ofta har ryckt mig i svansen?" sade han till sist.

Da blev pojken ond och glomde alldeles hur liten och maktlos han nu var. "Jag kan allt rycka dig i svansen an en gang, jag," sade han och sprang emot katten.