Nar bonden sade detta, sag han, att Ulvasa-frun bet sig i lappen och flyttade sig hogre upp pa banken. 'Jasa, detta ar vad du har hort om mig.' sade hon. 'Da kan du ju fresta pa att fraga mig om det, som du vill veta, sa far du se om jag inte kan svara sa, att du blir nojd.

Efter detta drojde inte bonden att framfora sitt arende. Han sade, att han hade kommit for att fraga hur det i en framtid skulle ga med Ostergotland. Det fanns ingenting han holl sa kart som hembygden, och han menade, att han skulle kanna sig lycklig anda till sin sista stund, om han kunde fa ett gott svar pa fragan.

'Ar det inte nagot annat du vill veta,' sade den visa frun, 'sa tror jag, att du ska bli belaten. For har, som jag nu sitter, kan jag saga dig, att med Ostergotland lar det komma att ga sa, att det alltid ska ha nagot att beromma sig av framfor andra landskap.'

'Ja, det var ett gott svar, kara fru,' sade bonden, 'och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde forsta hur sadant skulle vara mojligt.'

'Varfor skulle det inte vara mojligt?" sade Ulvasa-frun. 'Vet du inte, att Ostergotland ar vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns nagot landskap i Sverige, som kan beromma sig av att aga pa samma gang tva sadana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sadan skon domkyrka som den i Linkoping?'

'Det kan nog sa vara,' sade bonden, 'men jag ar en gammal man, och jag vet, att manniskors sinnen ar ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, nar de inte vill ge oss nagon ara varken for Alvastra eller Vreta eller for var domkyrka.'

'Hari kan du ha ratt,' sade Ulvasa-frun, ' men inte behover du tvivla pa min spadom fordenskull. Jag ska nu lata bygga opp ett nytt kloster pa Vadstena gard, och det tor komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska bade hoga och laga vallfarda, och alla ska prisa det har landskapet, darfor att det ager en sa helig ort inom sina granser.

Bonden svarade, att detta var han glad at att fa veta. Men han visste ju, att allting var forgangligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gang komme i vanrykte.

'Du ar inte latt att gora till lags,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag kan saga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att darvid resas ett slott, som blir det praktigaste pa sin tid. Kungar och furstar ska gasta det, och det ska raknas hela landskapet till heder, att det ager ett sadant smycke.'

'Detta ar jag ocksa mycket glad att hora,' sade bonden. 'Men jag ar en gammal man, och jag vet hur det brukar ga med all denna varldens harlighet. Och om slottet rakar i forfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det har landskapet.'

'Det ar inte litet, som du vill veta,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se langt in i tiden, att jag kan marka hur det blir med liv och rorelse upp i skogarna omkring Finspang. Jag ser hur dar resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, darfor att jarn nu blir tillverkat inom dess omrade.'

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att hora detta. Men om det skulle ga sa illa, att ocksa Finspangsbruket sjonke i anseende, da vore det val inte mojligt, att nagot nytt kunde uppsta, som Ostergotland skulle fa att beromma sig av.

'Du ar inte latt att stalla tillfreds,' sade Ulvasa.frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag marker hur det utmed sjostranderna byggs opp gardar, stora som slott, av herrar, som har fort krig i frammande land. Jag tror, att de herrgardarna ska bringa landskapet lika mycken ara som nagot annat jag har talat om.'

'Men om det kommer en tid, nar ingen mer lovprisar de stora herrgardarna?' envisades bonden.

'Du behover inte vara angslig i alla fall,' sade Ulvasa-frun. 'Jag ser nu hur det porlar fram halsokallor pa Medevi angar nara Vatterstranden.

Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet sa mycken berommelse, som du kan onska.'

'Det var en stor sak att fa reda pa,' sade bonden. 'Men om det kommer en tid, nar manniskor soker sin halsa vid andra kallor?'

'Du ska inte gora dig bekymmer fordenskull,' svarade Ulvasa-frun. 'Jag ser hur manniskor myllrar och arbetar fran Motala till Mem. De graver en farled tvarsigenom, och da kommer Ostergotlands lov ater pa allas lappar.'

Men bonden sag i alla fall orolig ut.

'Jag ser, att forsarna i Motala strom borjar dra hjul,' sade Ulvasa-frun, och nu rann det opp ett par roda flackar pa hennes kinder, for hon begynte pa att bli otalig. 'Jag hor hammare dana i Motala och vavstolar slamra i Norrkoping.'

'Ja, det ar gott att veta,' sade bonden, 'men allting ar foranderligt, och jag ar radd, att ocksa detta kan bli glomt och forgatet.'

Nar nu bonden anda inte var nojd, tog det slut pa fruns talamod. 'Du sager, att allting ar foranderligt,' sade hon, 'men nu ska jag anda namna nagot, som alltid kommer att bli sig likt. Och det ar, att sadana hogfardiga och envisa bonder som du, det ska det finnas har i landskapet till varldens slut.'

Knappt hade Ulvasa-frun sagt detta, forran bonden steg opp, glad och nojd, och tackade henne for gott besked. Nu antligen var han belaten, sade han.

'Sannerligen jag nu forstar hur du menar det,' sade da Ulvasa-frun.

'Jo, jag menar det sa, kara fru,' sade bonden, 'att allt, vad kungar och klosterfolk och herreman och kopstadsbor bygger och upprattar, det har bara bestand for nagra ar. Men nar ni sager mig, att i Ostergotland alltid ska finnas bonder, som ar arekara och uthalliga, sa vet jag ocksa, att det sak fa behalla sin gamla heder. For det ar bara de, som gar bojda under det eviga arbetet med jorden, som kan halla det har landet oppe i valstand och anseende fran tid till tid.'"

Pojken for fram hogt uppe i luften. Han hade den stora Ostgotaslatten under sig och satt och raknade de manga vita kyrkorna, som hojde sig ur sma traddungar. Det drojde inte lange, forran han hade hunnit till femtio. Sedan blev han forvillad och kunde inte halla ordning pa rakningen.

De allra flesta gardarna voro bebyggda med stora, vitmalade tvavaningshus, som sago sa statliga ut, att pojken inte kunde lata bli att forundra sig over dem. "Det matte inte bo nagra bonder har i landet," sade han for sig sjalv, "eftersom jag inte ser nagra bondgardar."

Da skreko genast alla vildgassen: "Har bor bonder som herrskap. Har bor bonder som herrskap."

Pa slatten voro is och sno forsvunna, och vararbetet hade borjat. "Vad ar det for langa kraftor, som kryper fram over akrarna?" fragade pojken om en stund. – "Plogar och oxar. Plogar och oxar," svarade alla vildgassen.

Oxarna rorde sig sa langsamt pa akrarna, att det inte kunde markas, att de flyttade sig, och gassen ropade till dem: "Ni kommer inte fram forran nasta ar. Ni kommer inte fram forran nasta ar." Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vadret och bolade: "Vi gor mer nytta pa en timme an sadana som ni i hela ert liv."

Pa nagra stallen drogos plogarna av hastar. Dessa gingo fram med mycket storre iver och hast an oxarna, men gassen kunde inte lata bli att retas med dem heller. "Skams ni inte att skota oxgora?" ropade de till hastarna. "Skams ni inte att skota oxgora?" – "Skams ni inte sjalva att skota latmansgora?" gnaggade hastarna tillbaka.

Medan hastar och oxar voro ute pa arbete, gick stallgumsen omkring hemma pa gardsplanen. Han var nyklippt och lattrorlig, knuffade omkull smapojkarna, korde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han voro ensam herre pa garden. "Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?" fragade vildgassen, som foro forbi uppe i luften. – "Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrkoping," svarade gumsen med ett langt brakande. – "Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?" fragade gassen. Men nagra horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte gora honom varre fortret an att fraga efter dem. Han sprang omkring en lang stund och stangade i luften, sa ond blev han.