Disponenten var inte ond eller haftig. Han talade helt lugnt och bad sjukskoterskan, att hon skulle installa sangen och musiken och den langa processionen. Det var ju tillrackligt, om en nio, tio personer foljde med till graven. Och sjukskoterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels darfor, att hon inom sig maste erkanna, att han hade ratt. Det var mycken uppstandelse for en tiggarpojke. Hon hade latit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt forstand.
Sjukskoterskan gick fran disponentvillan ner till kakstaden for att saga Asa, att hon inte kunde fa det sa ordnat, som hon onskade, men det var inte med latt hjarta, for hon visste bast vad den dar begravningen betydde for det stackars barnet. Pa vagen motte hon ett par arbetarhustrur, och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade ratt. Det gick inte an att stalla till med sa mycken stat for en tiggarpojke. Det var synd om flickan forstas, men det var for mycket, att ett barn pa det dar sattet skulle fa stalla och styra. Det var riktigt val, att det inte blev nagot av med alltihop.
Hustrurna gingo sedan var och en at sitt hall och berattade saken vidare. Snart var det bekant ifran kakstaden anda bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkande genast, att detta var det enda riktiga.
Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening och denna var Asa gasapiga.
Sjukskoterskan hade verkligen haft en svar stund med henne. Asa hade inte gratit och klagat, men hon hade inte velat boja sig. Hon sade, att da hon inte hade bett disponenten om nagon hjalp, hade han ju ingenting att gora med saken. Inte kunde han forbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.
Det var forst nar flera kvinnor hade forklarat for henne, att ingen av dem skulle komma pa begravningen, nu da disponenten inte ville veta av den, som hon forstod, att hon maste ha hans tillatelse.
Asa gasapiga satt tyst en stund. Sa reste hon sig hastigt. "Vart ska du ta vagen?" fragade sjukskoterskan. – "Jag far val ga och tala med disponenten," sade Asa. – "Inte kan du tro, att han ska ratta sig efter dig," sade kvinnorna. – "Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska ga," sade Asa. "Disponenten har kanske aldrig hort talas om vad han var for en manniska."
Asa gasapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart pa vag till disponenten. Men nu ma man veta, att det forefoll rent otroligt, att ett barn som hon skulle forsoka att rubba disponenten, som var den maktigaste mannen i Malmberget, fran vad han en gang hade faststallt som sin vilja. Och bade sjukskoterskan och de andra kvinnorna kunde inte lata bli att folja med henne pa litet avstand for att se om hon skulle ha mod att ga anda fram.
Asa gasapiga gick mittpa vagen, och det var nagot over henne, som kom manniskor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande sa allvarsam och vardig, just som en ungmo, som gar fram genom kyrkan till sin forst nattvardsgang. Pa huvudet hade hon ett stort, svart silkeklade, som hon hade arvt efter sin mor, i ena handen holl hon en hoprullad nasduk och i den andra en korg med traleksaker, som lille Mats hade forfardigat.
Nar barnen, som lekte pa vagen, fingo se henne komma gaende pa det dar sattet, sprungo de fram och ropade: "Vart ska du ga, Asa? Vart ska du gora?" Men Asa svarade inte. Hon hade inte ens hort, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framat. Och nar barnen fragade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterfoljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. "Lat henne ga!" sade de. "Hon ska opp till disponenten och be, att hon far gora storbegravning efter sin bror, lille Mats." Da grepos ocksa barnen av forfaran over att hon ville foretaga sig nagot sa dristigt, och en liten grupp av de, foljde med for att se hur det skulle avlopa.
Detta var vid sextiden pa dagen, da arbetet upphorde i gruvorna, och nar Asa hade gatt ett stycke kommo flera hundra arbetare vandrande med langa, bradskande steg. De sago annars varken at hoger eller vanster, nar de gingo hem fran arbetet, men nar de motte Asa, markte nagra av dem, att det var nagot ovanligt pa farde, och de fragade henne vad som stod pa. Asa svarade inte ett ord men de andra barnen skreko med hog rost vart hon amnade sig. Da tyckte nagra av arbetarna, att detta var sa modigt handlat av ett barn, att de foljde med for att se hur det skulle ga for henne.
Asa gick till kontorsbyggnaden, dar disponenten brukade sitta vid sitt arbetet anda till denna tid. Nar hon kom in i forstugan, slogs dorren upp, och disponenten stod framfor henne med hatt pa huvudet och kapp i handen, fardig att ga upp till sin middag i disponentbostaden. "Vem vill du tala med?" fragade han, nar han sag den lilla flickan, som kom sa hogtidlig med silkeduk och hoprullad nasduk. – "Jag ville tala med disponenten sjalv," sade Asa. – "Jasa, kom in da!" sade disponenten och drog sig inat rummet. Han lat dorren sta oppen, for han kunde inte tro, att flickan hade nagot langt arende. Pa sa satt kom det sig, att de som hade foljt efter Asa gasapiga och nu stodo i forstugan och pa trappan, fingo hora vad som sades inne pa kontoret.
Nar Asa gasapiga hade kommit in dit, ratade hon pa sig for det forsta, skot tillbaka huvudduken och sag upp till disponenten med sina runda barnaogon, som blickade sa allvarligt, att det skar en i hjartat. "Det ar sa, att lille Mats ar dod," sade hon, och rosten darrade, sa att hon inte kom langre. Men nu forstod disponenten vem han hade att gora med. "Jasa, du ar den flickan, som vill stalla till med den stora begravningen," sade han vanligt. "Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir for dyrt for dig. Om jag bara hade fatt hora det forut, skulle jag genast ha avstyrt det."
Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle borja grata, men i stallet sade hon: "Jag skulle fraga om jag far beratta disponenten nagot om lille Mats."
"Jag har allt redan hort er historia," sade disponenten pa sitt vanliga stillsamma och vanliga satt. "Du far inte tro, att jag inte tycker, att det ar synd om dig. Jag vill bara det, som ar ditt basta."
Da ratade Asa gasapiga pa sig an mer och sade med hog, klar rost: "Allt sedan lille Mats var nio ar, har han varken haft far eller mor, utan han har mast forsorja sig sjalv alldeles som en vuxen. Han har hallit sig for god att tigga om sa mycket som ett mal mat, utan han har alltid velat betala for sig. Han sade jamt, att det inte gick an for en karl att tigga. Har har gatt omkring pa landet och kopt opp agg och smor, och han skotte uppkopen lika bra som en gammal kopman. Han slarvade aldrig bort nagot, och aldrig gomde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute pa akern, nar han gick vall med gassen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bonderna nere i Skane brukade skicka stora pengar med lille Mats, nar han gick mellan gardarna, darfor att de visste, att de kunde lite pa honom som pa sig sjalva, sa att det ar inte ratt att saga, att lille Mats bara var ett barn, for det finns inte manga stora –
Disponenten stod och sag i golvet, utan att en muskel rorde sig i hans ansikte, och Asa gasapiga tystnade, for hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade pa honom. Nar hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade sa mycket att saga om lille Mats, men nu forefoll det henne att vara sa litet. Hur skulle hon kunna pa disponenten att forsta, att lille Mats fortjanade att begravas med samma heder som en vuxene?
"Se, nar jag ni vill kosta pa hela begravningen sjalv —," sade Asa, och sa teg hon igen.
Da lyfte disponenten blicken och sag Asa gasapiga in i ogonen. Han matte henne och vagde henne, som den maste kunna, som har manga manniskor under sig. Han tankte pa att hon hade gatt igenom det att mista hem och foraldrar och syskon, men hon stod dar obruten annu, och det skulle nog bli en praktig manniska av henne. Men han blev radd for att lagga okad tyngd pa den borda, som hon hade att bara, for det kunde ju handa, att det bleve det halmstraet, som knackte henne. Han forstod vad det ville saga, att hon hade kommit for att tala med honom. Hon hade nog alskat den dar brodern mer an allt annat. Det gick inte av att mota en sadan karlek med ett avslag.
