Ju mer hon nalkades garden, desto gladare blev hon. det var host nu, och det forestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var val just mangden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev trakigt eller enformigt darhemma. Hon hade sett under vagen, att folk holl pa att ta upp potatis, och det gjorde de nog ocksa i hennes hem, sa att nu blev det for det forsta att riva potatis och laga potatismjol. Det hade varit en mild host. Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i tradgarden. Kalen atminstone stod val annu ute. Och manne humlen var plockad och alla applen nertagna?
Det gick an, om de inte hade storstok hemma, for det led mot tiden for hostmarknaden. Det skulle vara fejat och fint overallt till marknaden. Det raknades son en stor hogtid, framfor att av tjanstfolket. Det brukade ocksa vara en gladje pa marknadsaftonen att komma ut i koket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade vaggarna och de blanka kopparkarlen under taket.
Inte skulle det bli lang ro heller, sedan marknadsfirandet var over. Da fingo de ta till med linbrakningen. Linet hade under rotmanaden legat utbrett pa en ang for att rotas. Nu lades det in i den gamla bastun, och den stora bastu-ugnen eldades, for att det skulle torka. Och nar det var tillrackligt torrt, kallades en dag alla kvinnor i grannskapet tillsammans. De slogo sig ner utanfor bastun och borjade braka sonder linet. Sedan slog de det med skaktor for att fa fram de fina, vita tagorna ur de torra stjalkarna. Under arbetet blevo kvinnorna graa av damm. Deras har och klader overtacktes av skavor, men de voro lika glada anda. Hela dagen slamrade skaktorna, och pratet gick, sa att nar man nalkades den gamla bastun, lat det, som om ett brusande ovader skulle ha hallit till dar.
Efter arbetet med linet kom det stora knackebrodsbaket, farklippningen och pigflyttningen. I november forestodo arbetsamma slaktedagar med kottsaltning och korvstoppning och platbrodsbak och ljusstopning. Sommerskan, som brukade sy deras hemmavavda ylleklanningar, skulle val ocksa komma vid den tiden, och det var ett par trevliga veckor, da husfolket satt tillsammans och sysslade med somnad. Skomakaren, som gjorde skodon at hela hushallet, satt samtidigt borta pa drangstukammaren och arbetade, och man kunde aldrig bli trott att se pa hur han skar till ladret och sulade och klackade och satte in ringar i snorhalen.
Men den storsta bradskan skulle komma framemot jul. Luciadagen, da kammarjungfrun gick omkring vitkladd med ljus i haret och bjod alla manniskor pa kaffe klockan fem pa morgonen, den kom just som ett tecken till att de nasta tva veckorna kunde de inte gora sig rakning pa mycken somn. Nu hade de att brygga julol och luta fisk och stalla med julbak och julrengoring.
Hon stod mitt i baket med julkusar och smabrodsplatar omkring sig, da skjutskarlen holl in hastarna vid borjan av allen, som hon hade bett att han skulle gora. Hon spratt till som en yrvaken. Det var hemskt att sitta ensam i sena kvallen for henne, som nyss hade dromt sig omgiven av alla de sina. Nar hon steg ur vagnen och borjade ga nerat allen for att komma obemarkt till sitt gamla hem, kande hon skillnaden sa tung mellan forr och nu, att hon helst hade velat vanda om. "Vad tjanar det till att komma hit? Har kan ju anda inte vara som i de gamla tiderna," tankte hon.
Men hon tyckte, att nar hon fortfor att ga framat, fastan hon kande sig mera sorgsen for vart steg hon tog.
Hon hade hort sagas, att garden skulle vara mycket forfallen och forandrad, och det var den val ocksa. Men det kunde hon inte marka nu pa kvallen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt. Dar hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vagade fiska, darfor att far ville, att de rudorna skulle fa ga i fred, dar de gingo. Dar voro drangstugan och boden och stallet med vallingklockan over ena gaveln och vaderflojeln over den andra. Och gardsplanen framfor boningshuset var alltjamt som ett kringstangt rum utan utsikt at nagot hall, sasom det hade varit i fars tid, for han hade inte haft hjarta att hugga bort sa mycket som en buske.
Hon hade stannat i skuggan under den stora lonnen vid inkorseln till garden och stod och sag sig omkring. Och nar hon nu stod dar, hande det markvardiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne.
Hon kunde knappt tro, att det var verkliga faglar, for duvor brukar ju aldrig var i rorelse efter solnedgangen. Det matte ha varit det skona manskenet, som hade vackt dessa. De hade trott, att det var dager, och flugit ut fran sitt duvslag, men sedan hade de blivit forvanade och inte kunnat kanna igen sig. Nar de hade fatt se en manniska, hade de flugit bort till henne, liksom for att hon skulle visa dem till ratta.
Det hade funnits en massa duvor pa garden i hennes foraldrars tid, for duvorna hade ocksa varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt sarskilda hagn. Bara det var tal om att slakta en duva, kom han i misshumor. Hon tyckte mycket om, att de vackra faglarna hade kommit henne till motes i det gamla hemmet. Vem kunde veta om inte duvorna anda hade flugit ut i natten for att visa henne, att de inte hade glomt, att de en gang hade haft ett gott hem har?
Eller kanske att det var far, som hade skickat sina faglar med en halsning till henne, for att hon inte skulle kanna det sa angsligt och ensamt, nar hon kom till sitt forna hem?
Nar hon tankte detta, steg det upp inom henne en sa stark langtan efter de gamla tiderna, att hon fick tararna i ogonen. Det var ett gott liv, som de hade fort pa det har stallet. De hade haft arbetsveckor, men de hade ocksa haft hogtidsfester, de hade haft slit och dagarna, men pa kvallarna hade de samlats kring lampan och last Tegner och Runeberg, fru Lenngren och mamsell Bremer. De hade odlat sad, men ocksa rosor och jasminer; de hade spunnit lin, men de hade sjungit folkvisor, medan de spunno. De hade knogat med historia och grammatik, men de hade ocksa spelat teater och skrivit vers; de hade statt vid spisen och lagat mat, men de hade ocksa lart att traktera klaver och flojt och gitarr och fiol och piano. De hade planterat kal och rovor och arter och bonor i en tradgard, men de hade haft en annan, som var full av applen och paron och alla slags bar. De hade levat ensamma, men just darfor hade de haft sa manga sagor och historier kvar i minnet. De hade burit hemgjorda klader, men da hade de ocksa kunnat leva sorglost och oberoende.
"Ingenstans i varlden forstar de att fora ett sa gott liv, som de gjorde pa en sadan har liten herrgard i min ungdom," tankte hon. "Det var lagom av arbete och lagom av noje, och det var gladje alla dagar. Jag skulle bra garna vilja komma tillbaka hit. Sedan jag nu har sett stallet, ar det tungt att resa harifran."
Och sa vande hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade at sig sjalv pa samma gang: "Vill ni inte fara till far och saga honom, att jag langtar hem? Jag har farit lange nog omkring pa frammande stallen. Fraga honom om han inte kan stalla det sa, att jag snart far vanda ater till mitt barndomshem!"
Knappt hade hon sagt detta, forran hela duvflocken hojde sig och flog bort. Hon forsokte folja den med ogonen, men den forsvann genast. Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplosts i den skimrande luften.
Duvorna voro natt och jamt borta, da hon horde ett par hoga skrik fran tradgarden, och nar hon nu skyndade dit, fick hon se nagot ratt besynnerligt. Dar stod en liten, liten parvel, som inte kunde vara stort mera an en tvarhand hog, och stred med en kattuggla. Forst blev hon sa hapen, att hon inte kunde rora sig. Men nar parveln skrek allt jammerligare, grep hon raskt in och skilde de stridande at. Ugglan svingade sig upp i ett trad, men parveln stod kvar pa sandgangen utan att gomma sig eller fly undan. "Tack ska ni ha for hjalpen!" sade han. "Men det var bra dumt, att ni lat ugglan komma undan. Jag kan inte ge mig av harifran, for hon sitter oppe i tradet och lurar pa mig."
