Nagon gang traffade han pa ett hem, dar far snickrade samman stolar och bord och mor vavde, och det var latt att se, att dar voro manniskorna inte bara mer valbargade utan ocksa lyckligare an pa de andra stallena.
Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om manniskor kunde agna sig at handarbete pa lediga stunder. Men for att de skulle komma darhan, fordrades det helt vist, att de fingo lara sig att bruka sina hander allt ifran barndomen. De bada herrarna tyckte, att de inte kunde hjalpa saken framat pa battre satt an genom att inratta en slojdskola for barn. De ville lara dem att forfardiga enkla saker av tra, darfor att de tyckte, att sadant arbete lag narmast till hands for var och en. De voro sakra om att den, som en gang hade fatt sin hand uppovad till att val skota kniven, han skulle latteligen lara sig att fora smedens slagga och skomakarens hammare. Men den, som inte hade fatt sin hand invand till arbete, nar han var ung, han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den agde ett verktyg, som ar former an alla andra.
De hade saledes borjat undervisa barn i handaslojd pa Naas, och de hade snart funnit, att detta var sa nyttigt och gott for de sma, att de onskade, att alla barn i Sverige kunde fa liknande undervisning.
Men hur skulle nagot sadant bli mojligt? Det vaxte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa pa Naas och ge dem slojdundervisning. Det var ju alldeles otankbart.
Da hade den unga herrn kommit med ett nytt forslag. Tank, om de i stallet for att ge undervisning at barn, skulle anordna ett slojdseminarium for deras larare! Tank, om larare och lararinnor fran hela landet komme till Naas och larde att slojda, och om de sedan gave slojdundervisning at alla barn, som de hade i sina skolor! Pa det sattet skulle kanske alla barn i Sverige fa sin hand uppfostrad likaval som sin hjarna.
Nar de val hade gripits av denna tanke, kunde de inte lata den fara, utan sokte att satta den i verket.
De bada herrarna hjalptes troget at. Den gamla herrn byggde slojdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sorjde for att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktor. Han ordnade undervisningen, overvakade arbetet och holl forelasningar. Och mer an sa. Han levde standigt bland kursdeltagarna, tog reda pa hur var och en hade det stallt for sig och blev deras varmaste och trognaste van.
Och ett sadant tillopp av larjungar, som de fingo allt ifran forsta borjan! Det holls fyra slojdkurser varje ar, och till dem alla anmalde sig fler larjungar, an som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant ocksa i utlandet, och larare och lararinnor fran jordens alla lander kommo till Naas for att lara sig hur de skulle skota handens uppfostran. Det fanns inte nagot stalle i Sverige, som var sa kant ute i varlden som Naas, och ingen svensk hade sa manga vanner over hela jorden som direktoren for Naas slojdseminarium.
Lararinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon horde, desto ljusare blev det omkring henne. Hon hade forut inte forstatt varfor slojdskolan fanns pa Naas, hade inte tankt pa att den hade blivit skapad av tva man, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lon, att de offrade allt, som de kunde offra, for att hjalpa medmanniskor att bli lyckligare och battre.
Nar hon nu besinnade den stora valviljan och manniskokarleken, som lag bakom allt detta, grep det henne sa djupt, att hon hade velat grata. Nagot sadant hade hon aldrig forr varit med om.
Nasta dag tog hon fatt pa arbetet med annat sinne. Nar allt gavs av valvilja, da fick hon lov ju att battre an hittills ta vara pa det. Hon glomde bort att tanka pa sig sjalv och mindes bara slojden och det stora mal, som skulle uppnas genom den. Och fran den stunden skotte hon sig fortraffligt, for hon hade latt for allting, bara hon inte misstrodde sig sjalv.
Nu, sedan hon hade fatt sina ogon befriade fran dunklet, markte hon overallt den stora, underbara valviljan. Nu sag hon hur karleksfullt det var ordnat for dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer an bara undervisning i handarbete. Direktoren holl forelasningar om uppfostran for dem, de gymnastiserade, bildade en sangforening, och nastan var kvall hade de samkvam med musik och upplasningar. Och dessutom fanns det bocker, batar, badhus och piano for deras rakning. Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga.
Hon borjade forsta vilken oskattbar forman det var att under sommarens vackra dagar fa vistas pa en stor svensk herrgard. Slottet, dar den gamla herrn bodde, lag hogt pa en kulle, som var nara nog kringfluten av en slingrande sjo och forbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett nagot sa skont som blomgrupperna pa terrasserna framfor slottet, som de gamla ekarna i parken, som vagen langs med stranden, dar traden lutade ut over vattnet, eller som utsiktspaviljongen pa klippan ovanfor sjon. Skolbyggnaderna lago pa fasta landet mittemot slottet pa grona, skuggiga strandangar, med det stod henne fritt att strova omkring i slottsparken, nar hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, forran hon hade fatt njuta den pa ett sa vackert stalle.
Det var inte sa, att det skedde nagon stor forandring med henne. Hon blev inte modig och sjalvsaker, men hon kande sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvarmd av all valviljan. Hon kunde ju inte kanna sin angslig pa ett stalle, dar alla onskade hennes basta och alla sokte hjalpa henne. Nar kursen var slut och kursdeltagarna broto upp fran Naas, kande hon sig avundsjuk pa alla dem, som kunde saga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kande. Sa langt kom aldrig hon.
Hon vande om hem, tog fatt pa skolarbetet som forut och var lika glad at det, som hon brukade vara. Hon bodde inte langre fran Naas, an att hon kunde vandra dit, nar hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det ocksa ratt ofta till en borjan. Emellertid var det standigt nya kurser, nya ansikten; skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt sallsyntare gast vid slojdskolan. Men den tiden, da hon sjalv hade gatt igenom Naas, den stod alltjamt for henne som den basta hon hade upplevat.
En vardag fick hon hora, att den gamla herrn pa Naas var dod. Da tankte hon pa den ljuvliga sommar, som hon hade fatt njuta pa hans gods, och hon blev bedrovad over att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade val fatt tacksagelser tillrackligt anda fran bade hoga och laga, men hon skulle ha kant sig lyckligare, om hon med ett par ord hade kunnat tala om for honom hur mycket han hade gjort for henne.
Vid Naas fortgick undervisningen pa samma satt som fore den gamle herrns dod. Han hade namligen skankt hela den skona garden till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och forvaltade alltsammans.
Var gang lararinnan kom dit, fanns det nagot nytt att se. Numera var det inte bara slojdkurser, som drevos dar, utan direktoren ville ocksa vacka upp folkets gamla seder och gamla gladjeamnen, och han inrattade darfor kurser i sanglekar och i mangahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt dar pa det sattet, att manniskorna gingo som forr och genomvarmdes av valvilja och kande hur det stallde och styrdes, for att de skulle vara lyckliga och fora med sig inte bara kunskaper, utan ocksa arbetsgladje, nar de vande tillbaka till de sma skolbarnen runt om i landet.
Bara nagra fa ar efter gamle herrns dod fick lararinnan hora en sondag vid kyrkan, att direktoren pa Naas skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall at hjartat flera ganger pa sista tiden, men hon hade inte trott, att det var nagon fara for livet. Det menade man, att det skulle vara denna gang.
Allt sedan hon hade fatt hora detta, tankte hon bara pa att kanske direktoren skulle do, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig for att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bara sig at for att annu kunna na honom med ett tack.
