Bara ett enda uppehall gjordes under farden, och det var, nar Akka pa Vombsjon forenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att grarattorna hade blivit besegrade. Sedan flogo de resande raka vagen till Kullaberg.
Dar slogo de ner overst pa den kullen, som var forbehallen at vildgassen, och da nu pojken lat blickarna vandra fran kulle till kulle, sag han, att over en av dem hojde sig kronhjortarnas mangtaggiga horn och over en annan de gra hagrarnas nacktofsar. En kulle var rod av ravar, en var svart och vit av havsfagel, en var gra av rattor. En var besatt med svarta korpar, som oupphorligen skreko, en med larkor, som inte voro i stand att halla sig stilla, utan standigt kastade sig upp i luften och sjongo av gladje.
Sasom det standigt har varit sed pa Kullaberg, var det krakorna, som borjade dagens lekar och upptag med sin flygdans. De delade sig i tva flockar, som flog fram till varandra, mottes, vande och borjade pa nytt. Denna dans hade manga turer och forefoll askadarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltfor enformig. Krakorna voro mycket stolta over sin dans, men alla andra voro glada, da den tog slut. Den forefoll djuren lika dyster och meningslos som vinterstormens lek med snoflingorna. De blevo nedstamda av att se den och vantade ivrigt pa nagot, som skulle ge dem en smula gladje.
De behovde inte heller vanta forgaves, ty sa snart som krakorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strommade fram i en lang rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig pa tva ben, och de rusade fram med sadan fart, att de langa oronen svangde at alla hall. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde hoga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, sa att det skrallde. Somliga slogo en lang rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framat som hjul, en stod pa ett ben och svingade runt, en gick pa framfotterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet over hararnas lek, och de manga djuren, som stodo och betraktade dem, borjade andas hastigare. Det var var nu, lust och gladje voro i antagande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.
Da hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfaglarnas tur att upptrada. Hundrade tjadertuppar i blankande svartbrun skrud med ogonbrynen klart roda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpa lekplatsen. Den, som satt pa oversta grenen, blaste upp fjadrarna, sankte vingarna och slog upp stjarten, sa att de vita tackfjadrarna syntes. Darpa strackte han fram halsen och utsande ett par djupa toner ur den fortjockade strupen. "Tjack, tjack, tjack," lat det. Mera kunde han inte fa fram; det klunkade bara flera ganger djupt nere i strupen. Sa slot han ogonen och viskade: "Sis, sis, sis. Hor sa vackert! Sis, sis, sis." Och pa samma gang foll han i sadan hanryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.
Medan den forsta tjadertuppen annu holl pa med sisandet, borjade de tre, som sutto narmast under honom, att sjunga, och innan de hade gatt igenom hela visan, borjade de tio, som sutto langre ner, och sa fortsatte det fran gren till gren, anda tills alla hundra tjadertupparna sjongo och klunkade och sisade. De follo alla i samma hanryckning under sin sang, och just detta verkade pa de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gatt lustigt och latt, nu borjade det att ga tungt och hett. "Ja, det ar sannerligen var," tankte de manga djurfolken. "Vinterns kold ar forsvunnen. Varens eld brinner over jorden."
Nar orrarna markte, att tjadrarna hade sadan framgang, kunde de inte langre halla sig tysta. Da det inte fanns nagot trad, dar de kunde ta plats, rusade de ner pa lekfaltet, dar ljungen stod sa hog, att bara deras skont svangda stjartfjadrar och deras tjocka nabbar syntes, och borjade att sjunga: "Orr, orr, orr."
Just som orrarna begynte tavla med tjadrarna, skedde nagot oerhort. En rav smog nu, medan alla djuren inte tankte pa annat an tjaderleken, helt sakta fram till vildgassens kulle. Han gick mycket varsamt och kom langt uppat kullen, innan nagon markte honom. Plotsligen fick anda en gas syn pa honom, och som hon inte kunde tro, att en rav hade smugit in bland gassen i nagon god avsikt, borjade hon ropa: "Akta er vildgass! Akta er!" Raven hogg henne over strupen, kanske mest for att hon skulle tiga, men vildgassen hade redan hort ropet och hojde sig all upp i luften. Och nar de voro uppflugna, sago djuren Smirre rav sta pa vildgassens kulle med en dod gas i munnen.
Men darfor att han salunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett sa hart straff, att han i alla sina livsdagar maste angra, att han inte hade kunnat lagga band pa sin hamndlystnad, utan forsokt pa detta satt antligen komma at Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en skara ravar och domd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som stor freden pa den stora lekdagen, maste ga i landsflykt. Ingen rav ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ogonblick de forsokte med nagot sadant, skulle de bli bortdrivna fran lekplatsen och aldrig mer tillatas att betrada den. Alltsa blev landsforvisningsdom utan gensagelse avkunnad over Smirre. Han forbjods att uppehalla sig i Skane. Han forvisandes fran hustru och anforvanter, fran jaktmark, bostad, viloplatser och gomslen, som han hittills hade agt, och maste fresta lyckan i frammande land. Och for att alla ravar i Skane skulle veta, att Smirre var fagelfri i landskapet, bet den aldste bland ravarna av honom hogra oronspetsen. Sa snart detta var gjort, borjade all de unga ravarna tjuta av blodtorst och kastade sig over Smirre. For honom aterstod intet annat an att ta till flykten, och med alla ungravarna hack i hal efter sig ilade han bort fran Kullaberg.
Allt detta skedde, medan orrar och tjadrar hollo pa med sin lek. Men dessa faglar fordjupa sig till den grad i sin sang, att de varken hora eller se. De hade inte heller latit stora sig.
Knappast var skogsfaglarnas tavlan avslutad, forran kronhjortarna fran Hackeberga framtradde for att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kampade pa samma gang. De stortade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, sa att taggarna hopflatades, och sokte tvinga varandra bakat. Ljungtuvorna revos upp under klovarna, andedrakten stod som en rok, ur struparna trangde hemska vralanden, och skummet flot nerat bogarna.
Runt omkring pa kullarna radde andlos stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren vacktes nya kanslor. Alla och envar kande de sig modiga och starka, upplivade av aterkommande kraft, panyttfodda av varen, hurtiga och fardiga till alla slags aventyr. De kande ingen vrede mot varandra, dock lyftes overallt vingar, nackfjadrar restes, klor vassades. Om hackebergarna hade fortsatt annu ett ogonblick, skulle de ha uppstatt vild kamp pa kullarna, darfor att alla hade gripits av en brinnande atra att visa, att ocksa de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var over, att styrkan sjod i kroppen.
Men kronhjortarna upphorde att strida just i ratta ogonblicket, och genast gick en viskning fran kulle till kulle: "Nu kommer tranorna."
Och sa kommo de graa, skymningskladda faglarna med plymer i vingarna och rott fjadersmycke i nacken. De stora faglarna med sina hoga ben, sina smarta halsar, sina sma huvuden kommo glidande utfor kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framat, svangde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rorde de sig i ofattbar hast. De var nagot underligt och frammande over deras dans. De var, som om graa skuggor hade lekt en lek, som ogat knappast formadde folja. Det var, som om de hade lart den av dimmorna, som svava fram over de ensliga mossarna. Det lag trolldom i den; alla, som inte forr hade varit pa Kullaberg, begrepo varfor hela motet bar namn efter tranornas dans. Det lag vildhet i den, men den kansla, som den vackte, var anda en ljuv langtan. Ingen tankte nu mer pa att strida. I stallet ville alla, bade de bevingade och de, som inga vingar hade, hoja sig oandligt, lyfta sig ovan skyarna, soka vad som fanns dar bortom, lamna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och svava bort mot det overjordiska.
