Den vita gaskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den storsta oro for Tummetott. Under detta kringirrande hade de hort en trast, som satt i en tradtopp, ropa och gorma over att en, som kallade sig Krakrovad, hade gjort narr av honom. De hade gett sig till samtal med trasten, och han hade visat dem at vilket hall den dar Krakrovad hade farit. Sedermera hade de rakat en duvhanne, en stare och en grasand, som alla hade jamrat sig over en illgarningsman, som hade stort dem i deras sang, och som hade hetat Kraktagen, Krakfangad och Krakstulen. Pa detta satt hade de kunnat spara Tummetott anda ner till ljungheden i Sunnerbo harad.
Sa snart som gaskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig av mot norr for att komma till Taberg. Men det hade varit en lang vag att fara, och morkret hade kommit over dem, innan de hade fatt sikte pa bergtoppen. "Men bara vi kommer dit i morgon, ska val alla bekymmer vara slut," tankte pojken och borrade dig djupt ner i halmen for att fa det varmare.
Kon hade hela tiden statt och brakat i baset. Nu borjade hon plotsligt tala med pojken: "Jag tyckte, att en av dem, som kom in har, berattade, att han var en tomte. Om det ar sa, forstar han sig val pa att skota om en ko." – "Vad ar det, som fattas dig?" fragade pojken. – "Det fattas mig allt mojligt," sade kon. "Jag ar varken mjolkad eller ryktad. Inte har jag fatt nattfoder i krubban, och inte har jag fatt baddat under mig. Matmor kom hit in i skymningen for att gora i ordning at mig, som hon brukade, men hon kande sig sa sjuk, att hon strax maste ga in igen, och hon har inte kommit tillbaka." – "Det ar bedrovligt, att jag ska vara sa liten och kraftlos," sade pojken. "Jag tror inte, att jag ar i stand att hjalpa dig." – "Inte ska du inbilla mig, att du ar kraftlos, darfor att du ar liten," sade kon. "Alla tomtar, som jag har hort talas om, har varit sa starka, att de har kunnat dra ett helt lass ho och sla ihjal en ko med ett knytnavslag. Pojken kunde inte lata bli att skratta at kon. "Det var nog tomtar av annat slag an jag, det," sade han. "Men jag ska lossa din halslank och oppna dorren for dig, sa att du kan ga ut och dricka i en av vattenpussarna pa garden, och sa ska jag forsoka klattra opp pa holoftet och vraka ner ho i din krubba." – "Ja, det vore ju alltid nagon hjalp," sade kon.
Pojken gjorde, som han hade sagt, och nar kon stod med fylld krubba framfor sig, tankte han, att han antligen skulle fa sova. Men han hade knappt krupit ner i badden, forran hon pa nytt borjade tala med honom.
"Du blir val utledsen pa mig, ifall jag ber dig om en sak till," sade kon. – "Det gor jag inte, om det bara ar nagot, som jag kan ra med," sade pojken. – "Da vill jag be dig, att du gar in i stugan har mittemot och ser efter hur det star till med matmor. Jag ar radd for att det har hant henne en olycka." – "Nej, det kan jag inte," sade pojken. "Jag tors inte visa mig for manniskor." – "Du kan val inte vara radd for en gammal sjuk gumma," sade kon. "Men du behover inte heller ga in i stuga. Stall dig bara utanfor dorren, och titta in genom dorrspringan!" – "Ja, om det inte ar nagot annat ni begar av mig, sa far jag val gora det," sade pojken.
Darmed oppnade han lagardsdorren och begav sig ut pa gardsplanen. Det var en forfarlig natt att komma ut i. Varken mane eller stjarnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det varsta var, att sju stora ugglor sutto i rad pa takasen av boningshuset. Det var rysligt bara att hora dem, dar de sutto och klagade pa vadret. och an varre var det att tanka pa att om en enda av dem fick syn pa honom, sa var det ute med honom.
"Stackare den, som liten ar!" sade pojken, nar han gav sig ut pa gardsplanen. Och det hade han skal att saga. Han blaste omkull tva ganger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gangen svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var sa djup, att han holl pa att drunkna. Men fram kom han i alla fall.
Han klattrade uppfor ett par trappsteg, kranglade sig over en troskel och kom in i forstun. Stugdorren var stangd, men nere i ena hornet var ett stort stycke borttaget, for att katten skulle kunna ga ut och in. Det var alltsa ingen svarighet for pojken att se efter hur det stod till i stugan.
Knappast hade han kastat en blick dit in, forran han ryckte till och drog tillbaka huvudet. En gammal, graharig kvinna lag utstrackt pa golvet darinne. Han varken rorde sig eller jamrade sig, och hennes ansikte lyste besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig mane hade kastat ett blekt ljus over det.
Pojken kom ihag, att nar hans morfar hade dott, hade ocksa hans ansikte blivit sa dar underligt vitt. Och han forstod, att den gamla manniskan, som lag pa golvet i stugan, maste vara dod. Doden hade val kommit over henne sa hastigt, att hon inte en gang hade hunnit lagga sig pa sin sang.
Han blev forfarligt radd, nar han tankte pa att han mitt i morka natten befann sig ensam med en dod. Han kastade sig huvudstupa utfor trappan och rusade tillbaka till lagarden.
Nar han talade om for kon vad han hade sett i stugan, horde hon upp att ata. "Jasa, matmor ar dod," sade hon. "Da lar det snart bli slut med mig ocksa." – "Det blir val alltid nagon, som tar hand om er," sade pojken trostande. – "Du vet inte, du," sade kon, "att jag redan ar dubbelt sa gammal, som en ko brukar vara, innan hon laggs pa slaktbanken. Men jag bryr mig heller inte om att leva langre, sedan hon darinne inte mer kan komma och pyssla om mig."
Hon sade inte mer pa en stund, men pojken markte nog, att hon varken sov eller at. Det drojde lange, innan hon borjade tala pa nytt. "Ligger hon pa nakna golvet?" fragade hon. – "Ja, det gor hon" sade pojken. – "Hon hade for vana att komma ut i lagarden," fortsatte kon, "och tala om allt, som bekymrade henne. Jag forstod vad hon sade, fast jag inte kunde svara henne. De har sista dagarna gick hon och talade om att hon var radd for att hon inte skulle ha nagon hos sig, nar hon dog. Hon var angslig for att ingen skulle trycka till hennes ogon eller lagga hennes hander i kors over brostet, sedan hon var dod. Kanske att du vill ga in och gora detta?" Pojken blev tvehagsen. Han mindes, att nar hans morfar hade dott, hade mor varit noga med att lagga honom till ratta. Han visste, att detta var nagot, som maste goras. Men a andra sidan sa kande han, att han inte i den hemska natten vagade ga till den doda. Han sade inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagardsdorren.
Ett par ogonblick stod den gamla kom tyst, liksom om hon hade vantat pa svar. Men nar pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begaran. I stallet borjade hon att tala med honom om sin matmor.
Det var mycket att tala om. det var forst och framst att beratta om alla de barn, som hon hade dragit upp. De hade ju varit i lagarden var dag, och om sommaren hade de gatt vall med boskapen pa mossen och i hagarna, sa att den gamla kon hade val reda pa dem. De hade varit praktiga allihop och glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till.
Och likasa var det mycket att beratta om garden. Den hade inte alltid varit sa fattig, som den nu var. Den var mycket vidstrackt, fast den till storsta delen bestod av mossar och steniga hagar. Det var inte mycket plats for akrar dar, men det fanns ypperligt bete overallt. En tid hade det statt ko i vartenda bas i lagarden, och oxstallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och da hade det ratt lust och gladje bade i stuga och fahus. Nar matmodern oppnade lagardsdorren, hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade ramat av gladje, nar de horde henne komma.
Men husbonden hade dott, medan barnen voro sa sma, att de annu ingen nytta kunde gora, och matmodern hade mast overta garden och allt arbetet och omsorgen. Hon hade varit stark som en karl, och hon hade bade plojt och skordat. Om kvallarna, nar hon kom in i lagarden for att mjolka, var hon ibland sa trott, att hon grat. Men nar hon tankte pa sina barn, blev hon glad igen. Da slangde hon bort tararna ur ogonen och sade: "Det gor ingenting. Jag far goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna. Ja, bara de blir vuxna."
