Karr vande inte tillbaka till alggarden forran efter midnatt, da han visste att Grafall var fullsovd och holl pa med sitt forsta mal. "Du gor nog ratt, Grafall, som later fora bort dig," sade Karr och tycktes nu vara lugn och nojd. "Du kommer att hallas fangen i en stor tradgard och far fora ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det ar synd, att du maste ge din av harifran utan att han sett skogen. Du vet, att dina stamfrander har till valsprak, att algarna ar ett med skogen, men du har inte en gang varit inne i en skog." Grafall sag upp fran klovern, som han stod och tuggade pa. "Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma over inhagnaden?" sade han med sin vanliga lojhet. – "Nej, det ar val omojligt for den, som har sa korta ben," sade Karr. Algen tittade under lugg ner pa Karr, som hoppade over inhagnaden flera ganger om dagen, sa liten han an var, gick fram till stangslet, gjorde ett sprang och var ute i det fria, nasta utan att han visste hur det hade gatt till.
Karr och Grafall begavo sig nu inat skogen. Det var en skon och manljus natt i slutet av sommaren, men inne under traden var det dunkelt, och algen gick helt sakta. "Det ar kanske bast, att vi vander om," sade Karr. "Du, som aldrig forr har gatt ute i vilda skogen, kunde latt bryta benen av dig." Da borjade Grafall ga fram hastigare och med mera mod.
Karr foljde algen till en trakt av skogen, dar det vaxte valdiga granar, som stodo sa tatt, att ingen vind kunde tranga fram mellan dem. "Har inne brukar stamfranderna dina soka skydd for kold och storm," sade Karr. "Har brukade de sta under oppen himmel hela vintern igenom. Du far det nog mycket battre, dit du kommer. Du far tak over huvudet och far sta i ett stall som en oxe." Grafall svarade ingenting, utan stod bara och sop in den starka barrdoften. "Har du nagot mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?" fragade han.
Da gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn. "Over den har mossen brukar algarna fly, nar de aro i fara," sade Karr. "Jag vet inte hur de bor sig at, men sa stora och tunga, som de ar, kan de ga har utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna halla dig oppe?pa sa farlig mark, men du behover det inte heller, for du blir aldrig eftersatt av jagare." Grafall svarade ingenting, men med ett langt sprang var han ute pa mossen. Han blev glad, nar han kande hur tuvorna gungade under honom, jagade astad over mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit ner i nagon dyhala. "Har vi nu sett hela skogen?" fragade han. – "Nej, inte annu," sade Karr.
Han forde nu algen till skogens utkanter, dar det vaxte statliga lovtrad: ek och asp och lind. "Har brukar stamfranderna sina ata lov och bark," sade Karr. "De anser sadant for den basta foda, men du tor val fa battre mat i utlandet." Grafall blev hapen over de valdiga lovtraden, som valvde sina grona kupor over honom. Han smakade bade pa eklov och aspbark. "Det har smakar beskt och gott," sade han. "Det ar battre an klover." – "Det var ju bra, att du fick ata det da en gang," sade hunden.
Darpa tog han algen med sig till en liten skogssjo. Den lag alldeles stilla och blank och speglade stranderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor. Nar Grafall sag den blev han staende ororlig. "Vad ar detta, Karr?" fragade han. Det var forsta gangen, som han sag en sjo. – "Det ar ett stort vatten, det ar en sjo," sade Karr. "Ditt folk brukar simma over den fran strand till strand. Det ar ju inte att begara, att du ska kunna det, men du borde atminstone ga ner och fa ett bad." Karr gick sjalv i vattnet och borjade simma. Grafall stod kvar pa land en god stund. Till sist kom han efter. Han blev andlos av valbehag, nar vattnet smog sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det over ryggen ocksa, gick langre ut, kande att vattnet bar honom, och borjade simma. Han sam runtomkring Karr och var som hemma i vattnet. Nar de stodo pa stranden igen, fragade hunden om de nu skulle ga hem. "Det ar langt till morgonen. Vi kan ga omkring i skogen an en stund," sade Grafall.
De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till en liten oppen plats, som lag ljus i manskenet, men gras och blommor glittrande av dagg. Mittpa skogsangen gingo nagra stora djur och betade. Det var en algtjur, nagra algkor och flera kvigor och kalvar. Nar Grafall fick se dem, stannade han tvart. Han sag knappt at korna och ungdjuren. Han stirrade bara pa den gamla algtjuren, som hade breda skovelhorn med manga taggar, hog puckel over bogarna och en langharig skinnflik hangande under halsen. "Vad ar det dar for en?" fragade Grafall, och rosten darrade av hapnad. – "Han kallas Hornkrone," sade Karr, "och han ar din stamfrande. Du far val ocksa en dag sadana dar breda horn och en likadan man, och om du stannar i skogen, finge du val ocksa en hjord att fora." – "Om han dar borta ar min stamfrande, sa vill jag ga narmare och se pa honom," sade Grafall. "Jag har aldrig tankt mig, att ett djur kunde vara sa statligt."
Grafall gick fram till algarna, men kom nastan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet. "Du blev visst inte val mottagen?" sade Karr. – "Jag sade honom, att detta var forsta gangen, som jag hade rakat frander och jag bad att fa ga hos dem pa angen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen." – "Det var ratt, att du vek undan," sade Karr. "En ungtjur, som bara har taggkrona, far akta sig att slass med gamla algar. En annan skulle ha fatt daligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstand, men sadant behover inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet."
Karr hann knappt tala ut, forran Grafall vander om och gick framat angen. Den gamla algen kom emot honom och de rakade genast i strid. De satte hornen mot varandra och bande pa, och det gick sa, att Grafall blev driven baklanges over hela angen. Han tycktes inte forsta att gora bruk av sin styrka. Men nar han kom till skogskanten, satte han fotterna hardare i marken, bande kraftigt med hornen och borjade driva Hornkrone tillbaka. Grafall kampade tyst, men Hornkrone frustade och flasade. Den gamla algen blev nu i sin ordning trangd tillbaka over angen. Plotsligen hordes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla algens horn, som hade brustit. Han ryckte sig da haftigt los fran Grafall och sprang till skogs.
Karr stod kvar i skogsbrynet, nar Grafall kom fram till honom. "Nu har du sett vad som finns i skogen," sade Karr. "Vill du nu ga med hem?" – "Ja, det ar nog pa tiden," sade algen.
Bada voro tysta under hemvagen. Karr suckade flera ganger, som om han hade missraknat sig pa nagot, men Grafall skred fram med hogt uppburet huvud och tycktes vara glad at aventyret. Han vandrade framat utan minsta tvekan, anda tills han kom till inhagnaden, men dar stannade han. Han sag in over det tranga utrymmet, dar han hade levat allt hittills, sag den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, dar han hade druckit vatten, och det morka skjulet, dar han hade sovit. "Algarna ar ett med skogen." ropade han, kastade huvudet bakat, sa att nacken lag mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inat skogen.
